Jag minns när jag var ca 20 år och min pappa bodde i sin barndoms trakter i Norrland igen. Han skulle vara helt ensam över jul och nyår och det kändes inte rätt. Jag oroade mig för honom, jag ringde flera gånger och hörde mig för hur han hade det. Jag hörde på honom att jag mest störde, men jag trodde jag gjorde det för hans skull. Jag insåg senare, många år senare, att det nog mer var för min egen skull. Någon skuldkänsla från barndomen som dröjde kvar. Ändå åkte jag upp för att stanna några dagar och hålla honom sällskap. Visst, jag hade också varit solokvist om jag stannat i Stockholm, men jag hade många runtomkring mig som gärna kom på besök eller som jag var välkommen hem till. Som att jag trodde att min pappa inte hade det, efter ett liv dubbelt så långt som mitt. Väl på plats spenderade jag mest tid med andra människor, och han satt kvar hemma. Sån var jag ju då; sällskapssökande, mer outgoing, och underhållande. Sån är jag inte alls nu. Jag har blivit mer och mer som honom. Jag vänder mig inåt, jag söker svar och jag funderar, men mest av allt söker jag lugnet. Ändå längtar jag efter stunderna av kaos, galna skratt och tokerier. Någon skulle väl säga att det är tvillingen i mig, min schizofena sida, och så kanske det är.
Som Tioåring lämnade jag huset när det blev för mycket; när brorsan bråkade med mig, när morsan var arg, eller när jag inte längre kunde andas av instängdheten i lägenheten. Morsan vande sig. Jag gick, men jag kom tillbaka. Jag kunde vara borta i timmar, men jag kom tillbaka. Var gick jag? Jag bara gick. Jag gick av mig ilskan, frustrationen, funderingarna. Ofta cyklade jag, ibland ganska långt bort. Till okända områden, och fann mina egna smultronställen. Alltid ensam, men aldrig rädd. Nu för tiden vill jag kunna göra detsamma. Jag vill kunna resa mig och bara gå ut, trötta ut kroppen så att tankarna inte orkar dröja sig kvar. Men jag kan inte. De senaste tio åren har jag fått svälja min önskan att lämna hemmet en längre stund, då jag inte kunnat - eller viljat - lämna dottern ensam hemma. Nu är det dags, nu kan jag. Och jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar