Nästan två veckors ledighet från jobbet på förskolan. Jag håller på och varvar ned nu. Hade jag varit hyperstressad innan ledigheten så hade jag nog legat sjuk nu, då kroppen äntligen får slappna av. Jag strävar dock varje dag efter att inte nå de där riktigt höga stressnivåerna, som gör mig så illa. Det verkar löna sig. Veckorna innan jul hade jag flera svåra samtal att hålla i på jobbet, med både föräldrar och personal. Samtalen gick bra, jag tar dem på allvar, och jag är alldeles tom i huvudet efteråt. Då, när jag kommit hem och lagt mig en stund på soffan, brukar jag tänka att de snart kommer märka att jag är en bluff, att jag inte vet vad jag snackar om. Fast jag vet ju flera lärarkollegor som tänker så. Det betyder inte att vi inte kan göra vårt jobb. Det betyder snarare att vi ifrågasätter ifall vi gör ett tillräckligt bra jobb.
Jag träffade en vän på bussen för några månader sedan. Vännen är präst. Han hade precis varit på kurs med förskollärare inom Svenska kyrkan och diskuterat hur de skulle hålla i svåra samtal, eller samtal med föräldrar över huvudtaget. Min vän menade att det handlar ju ganska mycket om psykologi. Vilket jag håller med om. Personalen i kykans förskolor fick också möjlighet att ha samtal med präst eller annan personal, så att de skulle kunna lufta sina tankar kring samtalen, och vilka svårigheter de såg. Något sånt har jag alrig hört talas om inom Stockholms stads förskolor. Då handlar det om ett evigt ältande för egen del, alternativt några få ord som delas med en kollega. Inom lärarutbildningen hade vi en enda dag då vi diskuterade samtal som vi skulle behöva ha med föräldrar. Believe you me, that´s not enough by far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar