Medvetet, men omedveten

Jag har snart läst ut boken Cirkeln. Elvaåringen vill läsa den, så jag läser den innan henne för att se vad den innehåller egentligen. Den är väldigt bra, och de situationer tonåringarna upplever i vardagen är bra beskrivna, jag känner igen mig i mycket och våndas. Att hon kan hantera det "ockulta" i boken betvivlar jag inte. Kan Elvaåringen hantera fyllor, sex och relationsdrama? Jag vill nog vänta något år eller så innan hon behöver möta sånt så ingående. Men kanske möter hon det någon annanstans då? Jag läste Här ligger jag och blöder för några månader sedan och den var också väldigt bra, och tyckte att Elvaåringen kunde läsa den, men där var någon scen med sex beskrivet mer detaljerat, så jag ville inte att Elvaåringen skulle läsa det. Att det sedan också är beskrivet om självmord och blod i böckerna, det är jag inte knusslig med. Funderar på om jag är en hycklare i just den här frågan. Så jag frågar Elvaåringen vad hon tycker. Hon hävdar att hon redan läst ett par böcker (ja, jag förläser inte ALLT hon läser) där de har haft sex.
- Hur beskrevs det då?
- De typ tar av sig kläderna och rör vid varandra och så är det inte så mycket mer...
- Nähä... (fast jag hör på henne att det nog var lite mer ändå)
- Jag klarar det, mamma, jag tycker bara att det är pinsamt och vissa saker hoppar jag över.
- Okej...

Så hon lär nog vinna i den här frågan, och få läsa boken.
Am I a good or a bad mother? Good, tänker jag. För att jag ens funderar på saken och inte omdelbart utsätter henne för allt.

All of the above

Ja, jag har en kort rast på jobbet. Nej, jag har inte haft fungerande telefon, internet eller TV hemma sedan i fredags. Ja, jag har ringt till felanmälan flera gånger. När telefonrösten frågar om jag vill felanmäla bredband, telefoni eller TV så vill jag bocka för alla alternativen, men det går icke. Och den ena avdelningen kan inte svara på hur den andra löser sina problem. Eller det vill säga; när jag pratar med MÄN så vet de inte hur de ska lösa problemet eller bollar det vidare till någon annan. När jag pratar med KVINNOR så tar de tag i problemet och sliter med det ända till de hittar en lösning. So here´s to the ladies på Telia support. Ni är så asgrymt mycket bättre problemlösare än männen som inte ens kan ta kritik ut att bli syrliga i tonen. Just nu väntar jag på att någon form av tekniker ska komma ut till mitt hus och se var felet är, för en KVINNA kom fram till att problemet inte alls verkar ligga hemma hos mig... Duuhh, I could´ve told you that from the start... När jag fick en ny switch (eller vad det heter) hemskickad så rotade jag bland de manicker jag har hemma och insåg att jag hade fem manicker (switchar, modem, boxar) från Telia i min garderob sedan tidigare. Har de ett skrotlager där jag kan dumpa allt?

Snart en vecka utan en länk till omvärlden. Thank God för mobilen, och att Elvaåringen har en egen. Efter tre dagar hade Elvaåringen TV-abstinens och jag rotade fram den gamla hederliga antennkabeln och pluggade in den. Nu har Elvaåringen överlevt med bara Barnkanalen i snart en vecka. Thank God för Sommarlovsmorgon, säger hon. Och sedan erkände hon själv att de andra barnkanalerna hjärntvättar henne och nu kunde hon lättare stänga av TVn på egen hand, istället för att ha den på och bli hypnotiserad hela tiden. What a bliss, tänkte jag, så då kan vi alltså leva utan en box i framtiden?!

När allt det här är kirrat ska jag begära fet ersättning för sveda och värk (nej, för utebliven tjänst förstås). Och sedan lär jag byta leveratör.

Hedningar

Tänkte vi skulle ta oss till Farsta Gård och vara med på Midsommarfirandet där, som vi tidigare gjort, men både Elvaåringen och jag fastnade i varsinn bok. Hon i Fallen ängel och jag i En sannolik historia och timmarna gled iväg. När vi väl skulle bege oss kom Elvaåringens kompis och plingade på. Hon firar inte Midsommar. Ville Elvaåringen gå och bada? Så klart.

Internet, telefoni och TV är ur funktion. Så klart vi behöver ta oss ur huset och ut i solen...

Njutningsfullt, eller inte alls

Jag har tänkt på det här med att kyssas. Jag älskar att kyssas. Det är något av det bästa jag vet, och har ofta fått höra att jag är bra på det. Fast det måste vara på mitt sätt, ganska mjukt och långsamt. Visst, det kan bli hetsigt, eldigt och jag kan vara bitsk, men det är ändå retfullt och mjukt på ett skönt sätt. Det ska inte vara galet hårt och brutalt. Det jag tänkt på är de som jag kysst (ja, vissa män då, alltså) som insisterar på att suga min tunga ur sitt fäste, och vill att jag ska göra detsamma med deras tunga. Jag brukar vägra. Jag har aldrig fattat vitsen med det där. Det känns inte skönt någonstans. Det är mest bara obehagligt. Är det många som tycker om det? Är jag kanske konstig...?

Karma

För några år sedan skulle jag sälja böcker från min studietid. En lärare ville köpa en bok så vi möttes. Vi snackade en stund och hon undrade om jag kände någon som ville jobba med henne, bli hennes kollega. Jag visste ingen, men skulle ha det i åtanke. Sedan började jag jobba och lärde känna lite nytt folk. En av mina kollegor ville hellre jobba i skola, så jag tipsade henne om jobbet. Hon sökte det och fick det, sedan har jag inte hört något mer. För en vecka sedan stötte jag ihop med kollegan på dansgolvet och hon pekade och viftade glatt mot en dam, som jag inte alls kände igen, men insåg var läraren som köpte min bok. De jobbade fortfarande ihop och trivdes (uppenbarligen) ihop. De tackade mig för deras vänskap. Sånt värmer.

Förvåningen upphör aldrig

Under föräldramötet i Elvaåringens klass i höstas tyckte lärarinnan att hon skulle passa på att boka samtalstider med föräldrarna. Hon tittade sig runt i klassrummet och insåg att det var samma 6-7 (svenska) föräldrar som alltid närvarade på allting, och som alltid är snabba med att boka samtalstider och allt annat som behövs. De föräldrar som verkligen behövde vara där var inte där.
Under avslutningen i Elvaåringens klassrum nu inför sommarlovet kliver det in en mamma och en pappa tillsammans med ett barn. Jag fattar att det är hennes föräldrar. Barnet har gått i Elvaåringens klass i ett år. Lärarinnan tittar förvånat på föräldraparet och frågar vilka de är. De presenterar sig för varandra, de har aldrig tidigare träffats.

Jo, jag har förstått både från vad jag hört, läst och pratat med invandrare som jag känner att det är många som känner sig nästan rädda för att blanda sig i skolans arbete och vad som händer där, men för tusan gubbar: våga prova att gå dit, ta del av vad som händer, var närvarande, visa stöd för barnen!

Nu är det dags igen

Är kattvakt några dagar. Elvaåringen tjatar och tycker att vi borde skaffa katt igen. Jag får Hollingworths sång i tankarna. Men här ska ingen katt komma och bo. Ja, jag saknar det och jag skulle gärna vilja ha en, men jag är inte beredd att binda mig 20 år igen. Inte just nu i alla fall.

När kattägaren hämtar katten får vi gåvor som tack. Elvaåringen undrar varför och jag svarar fast jag vet att hon fattar. Då säger hon: "Förstår de inte att katten i sig är tack nog?" och jag håller med.

Vem är du?

Idag tänkte jag på larven i Alice i underlandet när jag kom hem och såg Elvaåringen. När jag kom hem hade hon duschat. Det har hon aldrig tidigare velat göra när hon är ensam hemma. Hon klarar sig hemma solo hela dagen och fixar något att äta. Hon har blivit lång utan att jag tänkt på det, och hon har en vuxnare stil över sig, i kroppen och kläderna.

Visserligen lever hon på yoghurt och flingor flera gånger om dagen och sitter klistrad vid TVn större delen av dagen, men det är okej om det inte håller i sig i flera veckor. Hon har läst sex böcker Med Cabot-böcker på tre dagar. Gå ut och få frisk luft? Njaaa, hon har stått en stund på balkongen. Hon trivs hemma. Min stora tjej.

Filmtajm

Så har vi sett Snövit i den nya tappningen, Elvaåringen, väninnan M och jag. Filmen var bra. Förutsägbar, men det var ju väntat, liksom. Flera trevliga effekter och karaktärer i filmen.

Jag frågar väninnan M om hon vill se Prometheus, men hon vet inte vilken film det är. Jag blir lite chockad. Det är ju jag som inte brukar ha så mycket koll, inte hon. Jag vill i alla fall se den.

Elvaåringen vill se The dark knight rises, men jag är tveksam och hoppas att det blir 15 år på den. De senaste veckorna har vi visserligen sett några av Mission impssible-filmerna tillsammans (och hon äälskar Tom Cruise, så jag tänker att bl a Cocktail och Top gun står på listan över filmer att se).

Elvaåringen fick gå och se Dark shadows med en kompis och utan vuxet sällskap. Jag var tveksam till det, så Burton har en förmåga att göra det läskiga dolt i filmen, så att det ändå kommer till en i huvudet, men det gick finfint och hon tyckte att den var bra. Små steg mot frigörelse.

En tjejgrej

"Har du någonsin läst en bok där huvudpersonen inte är en tjej?" frågar Elvaåringen mig precis innan läggdags. Spontant kommer jag inte på någon bok, särskilt inte en som hon också har läst, vilket förvånar mig. Frågan slår rot i mig och jag funderar när jag ligger i sängen på kvällen. Den enda bok som jag kan nämna för henne är Paul Hoffmans böcker som jag nyligen läst och refererat för henne. Sedan går jag bet. Jag rabblar böcker, som jag läst det senaste halvåret, i huvudet och alla har en tjej i huvudrollen. Vilket förvånar mig. Kanske beror det på att jag mest läser kvinnliga författare och dessa oftast skriver om tjejer? Jag vet inte.

Learning by doing

Elvaåringen plockar tre nektariner i påsen inne på ica. När vi kommer hem och jag lägger upp dem ser jag att det är ett hål i en av frukterna. En sån där spricka som det kan vara ibland på persikor eller nektariner, precis där kvisten suttit, och hålet öppnar sig in till kärnan. Ibland är det inte så fräscht där inne, ibland är det okej, men frukten brukar ändå gå att äta. Så Elvaåringen tar nektarinen med hålet och äter den. När hon ätit nästan hela skriker hon för full hals. En tvestjärt kröp ut ur hålet och satt på hennes hand. Berättar morfar för mig när jag kommer hem igen. Tur att jag inte var hemma. Jag hade blivit lika äcklad som Elvaåringen. Hon som sedan tvättade munnen och som nu svär på att aldrig mer röra en nektarin.

Eftertanke

Ser på matchen Sverige-Ukraina och hör grannen under mig ropa JAA! sedan tar det en sekund till innan bilderna av målet visas på min TV. Jag gissar att grannen och jag inte har samma TV-leverantör. Grannen har säkert samma som min bror Pingu. När jag pratat i telefon med Pingu ibland och vi har tittat på samma program så ser han bilderna några sekunder före mig. Undrar just hur det kommer sig att olika leverantörer får in bilderna olika fort. Me no like.

Jag gillar dock att Sverige (ja, via Zlatan, otippat...) gjorde mål. Sedan tog det bara någon minut så gjorde ju Ukraina också mål. Nicht gut.

Skrattade lite för mig själv när de zoomade in spelarna när "Du gamla du fria" spelades. Det är alltid lika roligt att se vilka som inte kan orden i sången och vilka som sjunger högt och tydligt. För ovanlighetens skull var det två som knep igen munnen helt. Den ene var Zlatan. Han såg grymt fokuserad ut istället.

Vi är på gång...

Strax matchdags. Brorsan är på plats i Ukraina, men jag vet inte var han sitter. Jag ska speja bland publiken.

Mmmm.....Mellberg. Mumma.

Evil is as evil does

På väg till affären med Elvaåringen passerar vi ett par pojkar som är ett år äldre än Elvaåringen. De ser ut att komma från fotbollsträningen. De går emot oss och passerar oss. Jag känner igen dem och jag vet att Elvaåringen gör det också, men ingen hälsar på någon, för Elvaåringen och pojkarna är inte vänner och umgås inte. Min enda bild av den ena pojken fläckas mörk av att jag vet att han trackade Elvaåringen när hon var typ sju år och jag ville ge honom en smocka på käften när min dotter kom hem och berättade vad som hänt, men behärskade mig och snackade med lärarna istället, som tog tag i saken. När vi nu passerar varandra ser jag att Elvaåringen stint tittar åt andra hållet, medan den trackande killen ser stint på Elvaåringen när vi passerar varandra. Jag följer honom uppmärksamt med blicken hela vägen förbi mig och jag fortsätter långsamt gå med blicken riktad mot honom bakom mig. Då ser jag hur han petar till kompisen med armbågen och härmandes försöker förlöjliga Elvaåringens gång och viftande med armarna. Precis när han gör det garvar han och pekar bakåt med tummen och båda killarna vänder sig om. Vad de inte är beredda på då är mitt onda öga. De hoppar till, skrattet dör och de stelnar. Jag stirrar ut dem någon sekund så att de har fattat att jag har sett, sedan vänder de snabbt och drar.

När allt klaffar (3)

När Elvaåringen och jag är inne i stan på lördag eftermiddag börjar hon bete sig underligt och frågar om tiden och om vi ska gå i en specifik riktning och sedan får hon ett samtal som verkar suspekt. Jag anar vart vi ska; till en trevlig restaurang, och när jag märker på henne att hon inte kan orientera sig helt så hjälper jag henne genom att peka ut var vi kom ifrån och åt vilket håll olika saker ligger. (Senare får jag veta att min pappa både passerat inom en meter från oss under eftermiddagen, och att han en vecka tidigare tagit Elvaåringen till platsen för att peka ut hur hon ska gå med mig, men att hon ändå hade svårt att hita när jag drog runt henne till alla olika affärer.) Jag ser att Elvaåringen håller på att spricka och det skulle vara helt onaturligt att jag inte skulle kommentra detta så tillslut kläcker jag ur mig att jag vet att något är på gång. Hon blir inte sur, utan skrattar och säger att hon ska hämnas min brors brist på att behålla hemligheter för sig själv genom att slå honom i femkampen på Grönan under sommaren. Sedan berättar hon för mig att vi ska äta och min närmaste familj ska vara där.

När vi en stund senare anländer till restaurangen är det inte alls bara min närmaste familj som väntar på mig, utan mina närmaste vänner också. Några saknas, men annars hade det varit 20 personer. Elvaåringen har snokat i min adressbok och min pappa har hjälpt henne att arrangera allt. Det är helt fantastiskt. Jag blir rörd, nostalgisk och gråtmild. Med tanke på hur lite sömn jag fått de senaste två dygnen är det konstigt att jag ens kan vara social. Hjärnan är mos, men värker inte, och det är så otroligt gemytligt alltihop. Jag är så glad och jag får så väldigt fina presenter från alla. Min pappa hintar att det kommer mer från hans håll på den riktiga födelsedagen. Mest rörd blir jag av min fina fasters underbara rim och pengar. Hon som var min barnflicka när jag var liten. Hon som höll mig i handen när Elvaåringen föddes. Hon som själv länge varit ensamstående mamma och kämpar ekonomiskt.

På vägen hem tänker jag på var och en av dessa människor som suttit kring borden med mig. Jag är så glad i dem alla. Sedan slår mig tanken: Tjugo personer. Är det dessa människor som är mina livslinor, min egen lilla by av folk jag litar på? Svaret är ja. Skulle jag kunna lägga ansvaret att sköta Elvaåringen i händerna på någon av dem? Ja. Skulle jag vända mig till någon av dem om jag var i riktig kris? Ja och åter ja. Det får mig att känna mig rikare än några pengar någonsin gjort.

När allt klaffar (2)

Under fredagen frågar väninnan M mig om vi ska gå all-in under kvällen. Min första tanke är JA. Och jag vet att hon backar upp mig, och jag känner mig lyckligt lottad. På tuben på väg mot city känner jag mig förväntasfull och pigg, inte trött som jag trodde jag skulle bli. Väl på plats i stan på fredag kväll sammanstrålar jag med fyra tjejer, kvinnor, vänner, studenter, lärare, barndomsvänner. Definitionerna är många. Vi äter på samma ställe som jag åt på när jag fyllde 30, och säkert när jag fyllde 20 också. Vilket känns tryggt, och lite sorgligt. Under måltiden inser jag att det finns fler definitioner; vi är också morsor. Vissa är morsor, andra styv-/plastmorsor och några gudmorsor. Det är då jag minns en annan måltid för några år sedan. Det finns mycket att prata om när det kommer till barn. Det ämnet fanns inte alls på kartan på samma sätt för 10 år sedan, för att inte tala om för 20 år sedan.

Så slår det mig att jag mår bra, och jag är glad. Visst, jag har krämpor och jag har tvivel och det finns mycket jag skulle kunna fokusera på. Bara inte den här kvällen. Den här kvällen tänker jag vara i nuet och jag vet att jag har min back-up. Efter maten åker vi glada i hågen vidare för att svänga våra lurviga. Jag dansar mig svettig, som vanligt. Endorfinerna fyller mig. Jag är glad och jag får glada miner tillbaka. Visst, det finns idioter också; fyra av dem skopar händerna in mellan våra ben när vi dansar, men de får sig en lavett och sedan är det bra. Nej, jag bjuder inte ut mig bara för att jag dansar och är glad. Men vill jag bjuda ut mig själv så är det upp till mig - och du får baske mig prata med mig innan du ens får vidröra mig. Jag får komplimanger och smicker. Jag tänker dock på ölreklamen där flickan blir sötare för varje klunk öl betraktaren/drickaren tar när någon tror att jag är runt 25 år, men det var verkligen sånt jag behövde höra just nu. Det ger liksom lite hopp om livet, på något sätt. Jag vet att det inte tar slut efter 40, men jag behöver hitta mig själv en aning. Finna min plats i mitt liv liksom.

"Det här är 70-talisternas fritidsgård", säger väninnan M och det är prick så det är. När klockan tickar in på småtimmarna är det bara hon och jag kvar av vår lilla middagsgrupp och jag funderar ett tag innan jag bestämmer mig för att hänge mig åt en av de män som uppvaktat mig under kvällen. Bara för att jag saknar hudkontakten och, framför allt, att kyssas. Jag är inte alls full (som jag skulle kunnat vara) och jag kan tänka klart. "Life is like a box of chocolates, and you never know what you´re gonna get" tänker jag när det inte riktigt blir så bra som jag hade föreställt mig, men det blev bra ändå med många kyssar och mycket hudkontakt. När jag lägger huvudet på kudden i min säng på morgonen inser jag att jag varit upp i mer än 24 timmar. Hur klarade jag det helt plötsligt? Jag sover två timmar och stiger sedan upp för att möta Elvaåringen som kommer hem. Hon vill åka till stan och shoppa. Hon vill åka till en specifik del av stan. Som tur är har jag redan en föraning om ett födelsedagsfirande p g a att min bror Pingu försa sig, så jag är med på noterna. Annars hade Elvaåringen aldrig fått mig att släpa mig in i duschen och sedan gå i affärer i stan under eftermiddagen.

När allt klaffar (1)

I fredags gick jag upp i ottan och smög iväg för att öppna på jobbet. Väl där ägnade jag hela morgonen och förmiddagen - trots ifrågasättande kollegor - åt att rensa bland allt jag hade på min att-göra-lista: göra beställning av material till förskolan, stämma av alla kollegors närvaro för månaden innan och skicka den till chefens assistent, skriva förslag på samtalstider till några föräldrar, ta upp en kollegas lönesituation med chefen, boka vikarier inför kommande kollegors semestrar, göra ett fungerade schema för oss som jobbar under nämnda semestrar, forma ett nytt fast schema till hösten, skriva färdigt min avdelnings arbetsplan till chefen, stämma av att alla mina kollegor uppdaterat sina datakort som vi har blivit uppmanade att göra. Mitt i allt detta ringer kocken och är försenad. Min kollega som jag först frågar om det går bra att ta kökstjänsten ångrar sig sedan och jag ombeds ställa mig i köket. Vilket jag gör. Och inser att jag inte kommer att hinna med allt jag vill få gjort. Samtidigt gnager tanken i bakhuvudet att jag aldrig hinner göra det jag verkligen vill och borde: vara med barnen - eller jobba med deras göranden, skriva ut bilder på dem och skriva ned vad de gör, för den delen. Sent om sider dyker kocken upp och jag lyckas sitta på kontoret ett tag till. När jag sitter djupt försjunken i schemat och räknar personalens timmar turas kollegorna om att dyka upp och snacka en stund och frågar försynt vad jag har för mig. Det är någonstans där som det klickar till huvudet. Visst, jag vill lägga fram på nästa lönesamtal med chefen hur mycket mer ansvar jag tar, än jag tidigare gjort, för jag vill ha betydligt högre lön. Samtidigt vet jag ju att som kommunalt anställt lär jag knappast få särskilt mycket högre lön och slitet jag lägger ned är inte värt det. Efter sommaren tänker jag inte ta ansvar för dessa saker längre. Visst, jag är väl medveten om att jag kommer att få hålla i datakursen alla mina kollegor behöver gå, så jag kommer inte att slippa undan. Däremot tänker jag sluta ta ansvar för att andra vuxna gör det de ska göra. Jag är inte deras morsa. Jag kommer göra saker på mina villkor mer. Basta.
Så när jag ombeds jobba över på fredagen (för att alla andra ska barnbarns/släktingars studentfirande, fest eller dylikt) får jag skriva dem på näsan att jag minsann ska fira min egen födelsedag. Sedan tittar jag på allt jag inte hunnit med under dagen och funderar på om jag ska ta hem några papper och jobba hemma i helgen. (Tid som jag visserligen kan skriva upp, men jag får den ju aldrig tillbaka.) Vem skulle jag göra det för? tänker jag och lämnar alla papper på jobbet.

Sedan gick jag till salongen och fick världens bästa brynfärgning. Min pappa hämtade Elvaåringen för övernattning hos honom. Tänkte sova en timme, men offrade sömnen för ett skönt bad och grundade med några drycker med låg procent. Jag tittade på röran i min lägenhet och begrundade ett potentiellt manligt besök under natten. Skrattade åt mig själv och lät röran vara. Därefter begav jag mig till stan för att fira min stora 4 0 med några väninnor.

To be or not to be

Fira nationaldagen. Hur då? Varför då? Visst, jag är stolt att vara svensk och jag firar gärna att mitt fantastiska land finns. Vad vill du göra den sjätte juni? frågar jag Elvaåringen. Sova länge, blir hennes svar. Jag är benägen att hålla med om att det är en bra idé. Vi pratar om att ta oss till Skansen, men det känns som mest för andra. En kollega säger att hon lär spendera dagen i trädgårdsrabatterna. Det låter bra. Känns krystat att verkligen ta sig för något och vifta med en flagga. Visst, vi borde kanske umgås med folk istället för att bara umgås med varandra, Elvaåringen och jag, men det är skönt att ha ett avbrott för vila mitt i veckan också.

Jag funderar på hur jag firade fjärde juli i landet väster om den stora pölen Atlanten. Det var en slappardag när vi tog det lugnt, badade, umgicks med vänner. Så det känns inte som en sämre dag idag. Sedan var det fyrverkerier till kvällen förstås. Det hoppas jag ännu på.

Insomnia. Or not.

"Försök att sova lääänge imorgon", säger jag till Elvaåringen när jag nattar henne senare än vanligt på fredag kväll. Hon lovar att göra sitt bästa. Jag är helt slut och vill verkligen inte väckas i ottan. Hon håller sitt löfte. Istället är det min egen kropp som vägrar. Jag vaknar strax innan fem på morgonen, uppsnurrad som en äggklocka. Lyckas sova en timme till, men går sedan upp. Oroar mig över att kroppen inte kan slappna av. Fast efter en nästan 60-timmars arbetsvecka innehållandes många jobbiga samtal så kanske det inte är så konstigt. Känner mig känslomässigt utmattad. Känslomattad, helt enkelt. Elvaåringen kommer upptassade runt nio och undrar vad som hände med att sova länge. Mitt på dagen orkar inte mitt huvud längre och jag lägger ned det på kudden. Huvudet skulle gärna sova till sent på kvällen. Elvaåringen låter mig sova i tre timmar. Vilket också är okej.