När allt klaffar (3)

När Elvaåringen och jag är inne i stan på lördag eftermiddag börjar hon bete sig underligt och frågar om tiden och om vi ska gå i en specifik riktning och sedan får hon ett samtal som verkar suspekt. Jag anar vart vi ska; till en trevlig restaurang, och när jag märker på henne att hon inte kan orientera sig helt så hjälper jag henne genom att peka ut var vi kom ifrån och åt vilket håll olika saker ligger. (Senare får jag veta att min pappa både passerat inom en meter från oss under eftermiddagen, och att han en vecka tidigare tagit Elvaåringen till platsen för att peka ut hur hon ska gå med mig, men att hon ändå hade svårt att hita när jag drog runt henne till alla olika affärer.) Jag ser att Elvaåringen håller på att spricka och det skulle vara helt onaturligt att jag inte skulle kommentra detta så tillslut kläcker jag ur mig att jag vet att något är på gång. Hon blir inte sur, utan skrattar och säger att hon ska hämnas min brors brist på att behålla hemligheter för sig själv genom att slå honom i femkampen på Grönan under sommaren. Sedan berättar hon för mig att vi ska äta och min närmaste familj ska vara där.

När vi en stund senare anländer till restaurangen är det inte alls bara min närmaste familj som väntar på mig, utan mina närmaste vänner också. Några saknas, men annars hade det varit 20 personer. Elvaåringen har snokat i min adressbok och min pappa har hjälpt henne att arrangera allt. Det är helt fantastiskt. Jag blir rörd, nostalgisk och gråtmild. Med tanke på hur lite sömn jag fått de senaste två dygnen är det konstigt att jag ens kan vara social. Hjärnan är mos, men värker inte, och det är så otroligt gemytligt alltihop. Jag är så glad och jag får så väldigt fina presenter från alla. Min pappa hintar att det kommer mer från hans håll på den riktiga födelsedagen. Mest rörd blir jag av min fina fasters underbara rim och pengar. Hon som var min barnflicka när jag var liten. Hon som höll mig i handen när Elvaåringen föddes. Hon som själv länge varit ensamstående mamma och kämpar ekonomiskt.

På vägen hem tänker jag på var och en av dessa människor som suttit kring borden med mig. Jag är så glad i dem alla. Sedan slår mig tanken: Tjugo personer. Är det dessa människor som är mina livslinor, min egen lilla by av folk jag litar på? Svaret är ja. Skulle jag kunna lägga ansvaret att sköta Elvaåringen i händerna på någon av dem? Ja. Skulle jag vända mig till någon av dem om jag var i riktig kris? Ja och åter ja. Det får mig att känna mig rikare än några pengar någonsin gjort.