Under föräldramötet i Elvaåringens klass i höstas tyckte lärarinnan att hon skulle passa på att boka samtalstider med föräldrarna. Hon tittade sig runt i klassrummet och insåg att det var samma 6-7 (svenska) föräldrar som alltid närvarade på allting, och som alltid är snabba med att boka samtalstider och allt annat som behövs. De föräldrar som verkligen behövde vara där var inte där.
Under avslutningen i Elvaåringens klassrum nu inför sommarlovet kliver det in en mamma och en pappa tillsammans med ett barn. Jag fattar att det är hennes föräldrar. Barnet har gått i Elvaåringens klass i ett år. Lärarinnan tittar förvånat på föräldraparet och frågar vilka de är. De presenterar sig för varandra, de har aldrig tidigare träffats.
Jo, jag har förstått både från vad jag hört, läst och pratat med invandrare som jag känner att det är många som känner sig nästan rädda för att blanda sig i skolans arbete och vad som händer där, men för tusan gubbar: våga prova att gå dit, ta del av vad som händer, var närvarande, visa stöd för barnen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar