I fredags gick jag upp i ottan och smög iväg för att öppna på jobbet. Väl där ägnade jag hela morgonen och förmiddagen - trots ifrågasättande kollegor - åt att rensa bland allt jag hade på min att-göra-lista: göra beställning av material till förskolan, stämma av alla kollegors närvaro för månaden innan och skicka den till chefens assistent, skriva förslag på samtalstider till några föräldrar, ta upp en kollegas lönesituation med chefen, boka vikarier inför kommande kollegors semestrar, göra ett fungerade schema för oss som jobbar under nämnda semestrar, forma ett nytt fast schema till hösten, skriva färdigt min avdelnings arbetsplan till chefen, stämma av att alla mina kollegor uppdaterat sina datakort som vi har blivit uppmanade att göra. Mitt i allt detta ringer kocken och är försenad. Min kollega som jag först frågar om det går bra att ta kökstjänsten ångrar sig sedan och jag ombeds ställa mig i köket. Vilket jag gör. Och inser att jag inte kommer att hinna med allt jag vill få gjort. Samtidigt gnager tanken i bakhuvudet att jag aldrig hinner göra det jag verkligen vill och borde: vara med barnen - eller jobba med deras göranden, skriva ut bilder på dem och skriva ned vad de gör, för den delen. Sent om sider dyker kocken upp och jag lyckas sitta på kontoret ett tag till. När jag sitter djupt försjunken i schemat och räknar personalens timmar turas kollegorna om att dyka upp och snacka en stund och frågar försynt vad jag har för mig. Det är någonstans där som det klickar till huvudet. Visst, jag vill lägga fram på nästa lönesamtal med chefen hur mycket mer ansvar jag tar, än jag tidigare gjort, för jag vill ha betydligt högre lön. Samtidigt vet jag ju att som kommunalt anställt lär jag knappast få särskilt mycket högre lön och slitet jag lägger ned är inte värt det. Efter sommaren tänker jag inte ta ansvar för dessa saker längre. Visst, jag är väl medveten om att jag kommer att få hålla i datakursen alla mina kollegor behöver gå, så jag kommer inte att slippa undan. Däremot tänker jag sluta ta ansvar för att andra vuxna gör det de ska göra. Jag är inte deras morsa. Jag kommer göra saker på mina villkor mer. Basta.
Så när jag ombeds jobba över på fredagen (för att alla andra ska barnbarns/släktingars studentfirande, fest eller dylikt) får jag skriva dem på näsan att jag minsann ska fira min egen födelsedag. Sedan tittar jag på allt jag inte hunnit med under dagen och funderar på om jag ska ta hem några papper och jobba hemma i helgen. (Tid som jag visserligen kan skriva upp, men jag får den ju aldrig tillbaka.) Vem skulle jag göra det för? tänker jag och lämnar alla papper på jobbet.
Sedan gick jag till salongen och fick världens bästa brynfärgning. Min pappa hämtade Elvaåringen för övernattning hos honom. Tänkte sova en timme, men offrade sömnen för ett skönt bad och grundade med några drycker med låg procent. Jag tittade på röran i min lägenhet och begrundade ett potentiellt manligt besök under natten. Skrattade åt mig själv och lät röran vara. Därefter begav jag mig till stan för att fira min stora 4 0 med några väninnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar