Insomnia. Or not.

"Försök att sova lääänge imorgon", säger jag till Elvaåringen när jag nattar henne senare än vanligt på fredag kväll. Hon lovar att göra sitt bästa. Jag är helt slut och vill verkligen inte väckas i ottan. Hon håller sitt löfte. Istället är det min egen kropp som vägrar. Jag vaknar strax innan fem på morgonen, uppsnurrad som en äggklocka. Lyckas sova en timme till, men går sedan upp. Oroar mig över att kroppen inte kan slappna av. Fast efter en nästan 60-timmars arbetsvecka innehållandes många jobbiga samtal så kanske det inte är så konstigt. Känner mig känslomässigt utmattad. Känslomattad, helt enkelt. Elvaåringen kommer upptassade runt nio och undrar vad som hände med att sova länge. Mitt på dagen orkar inte mitt huvud längre och jag lägger ned det på kudden. Huvudet skulle gärna sova till sent på kvällen. Elvaåringen låter mig sova i tre timmar. Vilket också är okej.