Under fredagen frågar väninnan M mig om vi ska gå all-in under kvällen. Min första tanke är JA. Och jag vet att hon backar upp mig, och jag känner mig lyckligt lottad. På tuben på väg mot city känner jag mig förväntasfull och pigg, inte trött som jag trodde jag skulle bli. Väl på plats i stan på fredag kväll sammanstrålar jag med fyra tjejer, kvinnor, vänner, studenter, lärare, barndomsvänner. Definitionerna är många. Vi äter på samma ställe som jag åt på när jag fyllde 30, och säkert när jag fyllde 20 också. Vilket känns tryggt, och lite sorgligt. Under måltiden inser jag att det finns fler definitioner; vi är också morsor. Vissa är morsor, andra styv-/plastmorsor och några gudmorsor. Det är då jag minns en annan måltid för några år sedan. Det finns mycket att prata om när det kommer till barn. Det ämnet fanns inte alls på kartan på samma sätt för 10 år sedan, för att inte tala om för 20 år sedan.
Så slår det mig att jag mår bra, och jag är glad. Visst, jag har krämpor och jag har tvivel och det finns mycket jag skulle kunna fokusera på. Bara inte den här kvällen. Den här kvällen tänker jag vara i nuet och jag vet att jag har min back-up. Efter maten åker vi glada i hågen vidare för att svänga våra lurviga. Jag dansar mig svettig, som vanligt. Endorfinerna fyller mig. Jag är glad och jag får glada miner tillbaka. Visst, det finns idioter också; fyra av dem skopar händerna in mellan våra ben när vi dansar, men de får sig en lavett och sedan är det bra. Nej, jag bjuder inte ut mig bara för att jag dansar och är glad. Men vill jag bjuda ut mig själv så är det upp till mig - och du får baske mig prata med mig innan du ens får vidröra mig. Jag får komplimanger och smicker. Jag tänker dock på ölreklamen där flickan blir sötare för varje klunk öl betraktaren/drickaren tar när någon tror att jag är runt 25 år, men det var verkligen sånt jag behövde höra just nu. Det ger liksom lite hopp om livet, på något sätt. Jag vet att det inte tar slut efter 40, men jag behöver hitta mig själv en aning. Finna min plats i mitt liv liksom.
"Det här är 70-talisternas fritidsgård", säger väninnan M och det är prick så det är. När klockan tickar in på småtimmarna är det bara hon och jag kvar av vår lilla middagsgrupp och jag funderar ett tag innan jag bestämmer mig för att hänge mig åt en av de män som uppvaktat mig under kvällen. Bara för att jag saknar hudkontakten och, framför allt, att kyssas. Jag är inte alls full (som jag skulle kunnat vara) och jag kan tänka klart. "Life is like a box of chocolates, and you never know what you´re gonna get" tänker jag när det inte riktigt blir så bra som jag hade föreställt mig, men det blev bra ändå med många kyssar och mycket hudkontakt. När jag lägger huvudet på kudden i min säng på morgonen inser jag att jag varit upp i mer än 24 timmar. Hur klarade jag det helt plötsligt? Jag sover två timmar och stiger sedan upp för att möta Elvaåringen som kommer hem. Hon vill åka till stan och shoppa. Hon vill åka till en specifik del av stan. Som tur är har jag redan en föraning om ett födelsedagsfirande p g a att min bror Pingu försa sig, så jag är med på noterna. Annars hade Elvaåringen aldrig fått mig att släpa mig in i duschen och sedan gå i affärer i stan under eftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar