Övningsskola

Den lärarstudent som jag har ansvar för ska vara med mig i en månad. En hel månad. Det är lång tid på av en termin. Det finns inga specifika uppgifter som studenten ska göra under den tiden. Det finns dock mål och resultat som ska uppnås, men inga konkreta uppgifter som ska utföras. Jag känner igen vilsenheten från min egen studietid. Skillnaden är att nu står jag på "andra sidan". Och jag ska baske mig göra det här bra. Jag ska ta mitt ansvar och lägga ned tid på att utmana den här studenten. Jag ska inte låta studenten göra sina uppgifter och skriva sina egna omdömen, som jag fick göra. Så jag försöker bena ut begreppen. Vad är kontentan i studentens information från universitetet till mig som handledare? När jag har läst allting tre gånger är det endast en mening som fastnar, som står ut. Den lyder: "Det handlar alltså om att studenten ska tydliggöra sina egna föreställningar om läraruppdraget och de kompetenser som är viktiga för honom/henne att utveckla i relation till de examensmål som gäller för att erhålla en lärarexamen".

"Den handlar alltså om..."
Om man väljer att uttrycka sig på det sättet, betyder inte det att man då känner att man måste definiera något som man har försökt att uttrycka, men känt att det inte blivit tydligt nog? I get that feeling anyhoo.

Vad är då målen? Studenten ska kunna reflektera över sitt yrkesval, etablera kontakt med barnen, uttrycka sig tydligt, leda arbete i grupp och samverka med personalen. Vad vill studenten och hur ser studenten på sitt yrkesval? Jag inser att det handlar om att sålla agnarna från vetet. Särskilt som jag nästa vecka får besök av en av studentens lärare (vilket aldrig inträffade under min studietid) som ska kolla hur det fungerar för studenten. Är studenten lämpligt lärarmaterial? Det är ju sunt att det kollas redan i början av utbildningen, i så fall. Det kollades aldrig under min utbildning, och jag mötte flera studiekamrater som absolut inte skulle ha passat i Björklunds övningskolor.

Vinden från öst

Hörde på nyheterna i morse att Björklund tycker att det ska finnas "övningsskolor" i Sverige, precis som i Finland, där det ska finnas en kraftsamling av pedagoger. Det hela verkar inte helt realistiskt genomförbart enligt mig, men när det hela väl är genomtänkt och ältat några varv så kanske det går att genomföra. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att få vara i verkligheten, det är ju ingen poäng." säger Björklund. Käre Björklund, det är ju så det är att arbeta med människor. Vi är inte maskiner som beter sig likadant hela tiden. Vi har mentalt bagage, vi har bra och dåliga dagar, vi har idéer och depressioner. Lärarkåren i Sverige består inte av genomhyggliga och jämnmodiga människor, hur mycket jag än skulle önska det. Så varför ska inte nyutbildade lärare möta dessa (verkliga) människor, som de ändå kommer att möta i verkligheten senare? Bättre då att ge en nyutbildad lärare mer än en mentor, på t ex två olika skolor, så att det inte bara finns en person att vända sig till som nyutexad lärare.

How would you describe a Swede?

En släkting i USA frågade för några år sedan hur jag skulle beskriva hur en svensk är. Det första jag kom att tänka på var de vanliga sakerna, som att vi är lite osociala av oss och att vi behöver vårt privata utrymme. Nej, jag ljuger. Det allra första jag kom att tänka på var att jag inte kan ta mig och min familj som ett praktexemplar på svenskar, för i min släkt är vi något annorlunda. Ja, eller udda kanske jag borde kalla oss. Fast det lustiga är ju att ju fler (svenskar) jag pratar med desto fler uttrycker sig likadant. Kanske är det fler svenskar som betraktar sig själva som "onormala" än vad det finns svenskar som vi alla skulle anse tillhör gruppen "normala"? Kanske är det just det som är svenskt; att vara annorlunda. Med allt vad det innebär.

Detta tänker jag ännu en gång när min mamma berättar att hennes man varit hos gammelfaster (80 år) för att hon bett om hjälp med att ställa om tiden på en klocka hon har. Mammas man sa att det var som att vara hemma hos min mamma. Förvirringen var total och hon irrade runt som en yr höna och visste inte till sig. Kunde hon bjuda på frukt eller dricka? Nähä. Kunde hon hitta instruktionsboken till klockan? Jaa...då hittade hon ett gammalt brev som hon aldrig sett. Och började läsa det. Jo, det var instruktionsboken... Jaha, så började hon leta igen. (Kanske är det svenskt att vara splittrad?)

Förra veckan berättade min mamma att hennes väninna (95 år) dött och min mamma sörjer. Idag berättade hon att hon var ändå ganska glad, för från väninnans dotter hade hon fått väninnans Karl-Oskar. Den hade hon nu ställt upp på vinden, ifall min mammas gamla gick sönder.
- Förlåt, sa jag, Karl-Oskar, vad är det?
- En rollator.
- Heter rollatorn Karl-Oskar?
- Ja, det står det på den. Det är ett rejält märke det, som håller bra. De nya är så plastiga och sköra.
- Jaha ja...

B I A T C H

Innan jag ens sett halva filmen Love, Wedding, Marriage så höll jag på att gå upp i atomer och ville stänga av. Måste vara en av de sämsta filmer jag sett. Ava, som huvudrollsinnehavaren heter, höll på att driva mig till vansinne. Det finns bara ett prd för en sån som hon. Jag vet folk som kan bete sig på liknande sätt och lägga sig i folks liv. Det kan ju inte vara sunt! Till råga på allt så blir hennes föräldrar tillsammans igen. Så vad är kontentan av filmen; att man inte ska sluta kämpa för kärleken, för tillslut så ger den ena med sig och ger upp sina drömmar för att fortsätta försöka leva med den andre? Urk.

Live and learn

Vi äter risgrynsgröt till frukost, Tioåringen och jag. När Tioåringen häller kanel och socker på sin gröt berättar hon (för säkert fjärde gången) att hennes halvsystrar hos Pappan äter gröten med sirap på.
- De ställde fram sirap! säger hon äcklad, fastän det var nästan två år sedan det hände.
Jo, jag vet. Jag minns när Pappan erbjöd mig detsamma, på vår tid, och jag tittade på honom som att han var galen. Precis som folk i den delen av landet säkert tittar på oss som om vi är helt störda när vi väljer kanel. We all have our ways.

När jag var liten och lekte ute i snön och det började klia någonstans så fick jag lära mig att slå på stället där det kliade, för att det var jobbigt att ta av vantar och overall. Så brukar jag även säga till barnen på förskolan när vi är ute, och så bankar vi lite på benet eller var det nu kliar. Jag har alltid trott att det var för att försöka få det att sluta klia, på stället där det kliar. Men icke:
-Kroppen kan inte signalera smärta och klåda
på samma gång, så om det gör ont får du tillfällig
lindring från klådan, säger Diane Berson."
(Och jag läste det i samma tidning som Josefin.)

Voj voj

Att leva med Tioåringen är ibland som att leva i en film. Just nu är det lite som Sjätte sinnet, när mamman lämnar Cole (Haley Joel Osment) ett kort ögonblick ensam i köket och när hon kliver in i köket igen så står alla kökslådor och skåpdörrar vidöppna. Så har det varit i en vecka nu. Allt är finemang när jag lämnar köket. Jag hänger tvätt (eller duschar eller you name it) och kommer tillbaka. Minst tre köksskåp står på vid gavel. Hon har tagit ett glas, eller en tallrik eller vad det nu är. Det är lite som det där med att plocka undan och städa efter sig när man (hon) har klippt pappersbitar över hela bordet, eller målat, eller gjort något med pärlor...it´s never gonna happen.

The bottom is nådd

När jag gör något urbota dumt val i livet så dyker det upp en replik från filmen "Reservoir dogs" i mitt huvud. Jag tror att det är Lawrence Tierney som säger något i stil med "I should have my head examined for going on with the plan when I wasn´t 100% sure".

När det kommer till Tioåringens kanin så har den där repliken återkommit i mitt huvud många, många gånger. Hur, HUUUUUUUUR kunde jag vara så ofantligt dum att jag lät henne ta hem den från Pappan? Hur kunde jag strunta i att tänka över saken? Hur kunde jag tro att det skulle kunna gå att ha en kanin i en liten lägenhet? Nu ploppar repliken upp med en orange saftblandare som bakgrundsljus och vägrar släppa taget om mig. Djuret (det fina, gulliga) måste ut. Det är helt ohållbart att leva så här, med lukten och ljudet och allt annat som tillkommer. För att inte nämna hur det stackars djuret har det. Det är hårt att säga till en tioåring: "tyvärr, du misslyckades med att sköta om det här lilla livet" (fast ändå inte säga det på det sättet), men nu är det gjort. Jag har agerat vuxen, and it sucks. Om vi inte hittar någon som kan ta hand om den, så finns det bara en annan utväg. Vilket har fått Tioåringen att rata mig.

När jag tänker efter så vet jag bara två personer som har haft kanin hemma. Det var jag, som barn, och en dag fanns den inte där längre. (Min mamma påstår att hon lämnade den till djurens vänner. För avlivning skulle jag tro, men hon ville aldrig erkänna något sånt, och nu finns det inte kvar i hennes minne längre.)  Min kanin hette Nina, var grå och kissade tillslut blod. Jag var ett barn och hade ingen vuxen i min närhet som kunde lära mig hur man på bästa sätt tog hand om en kanin. Så, visst, när jag blev äldre förstod jag att mamma egentligen hade räddat den undan ett illvarslande öde. Vilket inte är aktuellt med Tioåringens kanin, eftersom jag hela tiden backar Tioåringen och kollar att allt funkar, hur kaninen mår, om maten och vattnet finns där, tjatar på henne att komma ihåg att kaninen finns, att hon måste bry sig. Likväl. 

Smear test

Jag blev kallad till gyn för att det skulle göras en koll av cellförändringar i underlivet. Jag har ignorerat den kallelsen i säkert fem år. Innan dess var jag väl på koll två gånger under fem år. Tydligen ska en kallelse gå ut varje år från det att man är 23 år. Det måste ju vara en rutin som har börjat gälla långt efter att jag blev 23, för inte tusan fick jag någon kallelse innan 30.

Gynstället hade bytt adress, men ändå lyckats inreda rummen med gynstolen mot fönstren, som vetter mot andra fönster i huset intill, precis som på andra stället. Hur tusan tänker man då, liksom?

Never ending action

Något år innan Tioåringen föddes var jag på bio med min pappa och hans fru. Vi såg Payback. Min pappas fru gick ut från salongen mitt i filmen. Hon klarade inte allt (meningslöst) våld. Hon skulle nog aldrig klara "Sinners and saints", tänker jag mitt i filmen. Det var länge sedan jag såg en film med så mycket våld (Med det inte sagt att det inte gjorts/visats såna filmer. Jag brukar bara inte titta på dem så ofta.). Vill man ha mind-numbing action och våld, så funkar den här filmen utan tvekan. Jag tyckte den var grym, och grymt bra. Och Johnny Strong är väl ögongodis om något. Filmen finns här.

Big brother is watching you

Jag har ett arbete där jag umgås mycket nära med småbarn som bär på all världens baciller och bakterier.

När jag blir sjuk (eller mitt eget barn blir sjukt) och jag måste stanna hemma från mitt jobb så ska jag omedelbart ringa och anmäla detta till Medhelp. De kan då ge mig råd kring min sjukdom, och de ringer även upp mig någon dag senare för att ta reda på hur det går, om och när jag kan återgå till arbetet. Är jag sjuk mer än fyra gånger under ett år så kommer en utredning att ske, för att se om jag behöver rehabiliteras.

Jag behöver kanske inte säga att jag inte är ensam om att tycka att detta låter mest som ett sätt för min arbetsgivare (och då menar jag inte min närmaste chef, utan Stockholm Stad) att ha kontroll på sina anställda och att föra statistik över hur vi beter oss. Ändå ska allt vara anonymt.

Kollegor på andra förskolor berättar historier om hur de har anmält sig sjuka och när de sedan dykt upp på en vårdcentral, akutmottagning el dyl, så har personalen där redan vetat om att de är sjuka och hemma, och av vilken anledning. Kanske är Medhelps datasystem detsamma som sjukvårdsupplysningen som är detsamma som alla sjukvårdsvårdsinrättningars datasystem....?

Maintenance of the mind

- Har du gått igenom stambytet ännu? frågar min mamma mig i telefon.
Vi har haft det här samtalet otaliga gånger under de senaste året. Från en gång till nästa så minns hon inte. Jag önskar att hon kunde skriva ned vad som gäller och läsa igenom det innan vi pratas vid, så att hon är uppdaterad, men det kan jag ju inte gärna be henne om. Så jag anstränger mig och drar allting ännu en gång (samtidigt som jag känner en oro som fladdrar som ett asplöv i stark vind när en flyktig tanke om min egen kommande ålder och gaggighet gör sig påmind). Att hon alls minns att jag SKA genomlida ett stambyte är en framgång. Snart nog kommer hon kanske att minnas de andra detaljerna också.
- Stambyte tillhör standardunderhåll och då bör inte hyran höjas.
Nej, mamma lilla. Ja, mamma lilla. Nej men mamma lilla.

Fast jag kallar henne aldrig för mamma lilla. Jag kallar henne aldrig ens för mamma. Vi är två vuxna människor. Som knappt känner varandra, kan jag ofta tänka.

Not a lost generation

Det här var riktigt snyggt gjort (även originalet är bra, se kommentarerna).

Last of the fangs

Tänkte att jag måste nog läsa den första delen av Lisa Jane Smiths "The Vampire Diaries" för att göra en jämförelse med Stephenie Meyers "Twilight". L J Smiths bok kom ju redan 1991. Så jag läste den - och jag kan se att allt återspeglas i Twilight. Meyer måste ha läst den boken för att ha fått sina idéer. Vissa meningar känns nästan ordagrant överförda från den ena boken till den andra. Jag läser också Anna Höglunds studie Vampyrer. Mycket intressant läsning. (Okej, visst, jag läser inte varje sida i den boken. Riktigt så intresserad är inte ens jag.) Däremot blir jag väldigt intresserad när jag läser om Stephen Kings serie "The Dark tower". Jag plöjde de flesta av Kings böcker när jag var 15-25 år, men den serien har jag knappt ens hört talas om. Ska ta mig an den. Fascinerande är det att läsa om hur författare påverkas av andra författare; som King har bl a inspirerats av Tolkiens "The lord of the rings"- och stora delar av Sagan om ringen går ju att finna inom t ex fornnordisk mytologi.Inget är egentligen nytt under solen. Eller?

It never fails

Det var nog mer än en månad sedan jag faktiskt tog rast på jobbet. Med rast menar jag då sitta ned och inte tänka på någonting som är arbetsrelaterat; inte se till något barn eller ens tänka på något barn på förskolan, utan t ex läsa en bok, titta på TV, gå en promenad eller bara sitta i tystnad och rensa tankarna. It never happens. Jag har en halvtimmes rast under dagen. Det finns alltid annat att göra än att faktiskt ta en andningspaus. Det finns alltid någon personal som vill ha hjälp med något, eller undrar något, eller så behöver jag skriva ut något dokument eller kolla ett besked via mail eller, eller, eller. Det är oootroligt hur snabbt den där lilla halvtimmen försvinner till totalt onödiga saker. Idag tog jag med mig en bok att läsa, för nu skulle jag baske mig låsa in mig och sätta mig och läsa, i tystnad. Lo and behold; då stod där en söt kille som skulle kolla statusen på larmet på jobbet. Han behövde info om diverse saker - och jag har koll på diverse saker...

Könskonstruktion

En treåring på förskolan går på toaletten. Hon tittar på mig, ler och viskar:
- Har du också en snippa?
Jag flinar som hon, som om vi har en hemlighet:
- Ja, det har jag.
- Har du såna här trosor också? (röda och vitrandiga)
- Nej.
- Vad har du för trosor?
Visar kanten på mina lila.
- Har du såna här hemma?
- Nej, så fina har inte jag...
- Nähä... Min pappa har inte en snippa.
- Nej...
- Pappa bajsade i kalsongerna på Mallis.
- Ojdå.
- Det kom hääär.
- På benen?
- Nej, häär.
- I sängen?
- Jaaa...


Det jag har insett när jag jobbar med små barn på förskolan är att det är flickorna som verkligen talar om olika kön. Jag ger dem gärna benämningen på sitt kön, men många har det med sig hemifrån och det är de som har det med sig hemifrån som är trygga i sig själva, de som har en klar bild, en benämning, av sitt kön är de som inte skyr att tala öppet om det. Det gör mig glad. Samtidigt gör det mig ledsen att se så många pojkar som inte vill prata om sitt kön, än mindre ta till sig att det finns något annat kön.

There is no such thing

Dagligen vänder sig Tioåringen till med frågan:
- Vad betyder___________ ? (På linjen kan jag skriva en lång lista av ord. De som hon återupptäcker, som jag vet att hon hört tidigare, de som hon hävdar att hon aldrig hört, de som är svåra att stava eller uttala o s v. Numera är det oftast ord på engelska, som nyligen: "- Vad betyder rare spieces?")
Igår gjorde hon sin svenskaläxa.
- Mamma, vad betyder generös journalist?
- Ööhm, va? Något sånt kan ju inte finnas. De två orden ihop är ju en omöjlighet, i min värld i alla fall.
- Men det står så. Journalist vet jag ju vad det är, men vad betyder egentligen generös?
- Givmild.
- Vad då för nåt?
- Att man är frikostig, att man ger andra saker t ex.
- Jaha....men så är väl inte en journalist?
- Nää...
- En journalist vill ju alltid vara först med nyheter eller sånt.
- Ja, precis. Så vad står det egentligen, hur lyder meningen?
Hon läser upp pappret för mig. Jag blir inte klokare. Tills jag inser att den som totat ihop pappret bara velat få in så många ord som möjligt med det ljudet i, fast med olika stavningar, vilket blir min förklaring till Tioåringen, som hon godtar.

By the way: förra veckan kom Tioåringen hem med ett papper där läraren angivit målen i matematik för de kommande två månaderna. Jag kunde knappt finna luft, än mindre ord, efter att jag läst pappret. Klockan, temperaturer, räkna timmar, månaderna. What the...? Det där kunde ju Tioåringen redan för några år sedan. Jag läser målen för Tioåringen.
- Är det något av det här som du tycker är svårt, eller som du känner dig osäker på?
- Nää, tror inte det. Ibland är det lite svårt att komma ihåg att året är 52 veckor, men det är väl det enda.

Such a waste of talent...

Örongodis

Mina nya favoriter med Dawes: If I wanted someone, Coming back to a man, The way you laugh.

Obetalbart

Under frukosten på förskolan tittar en tvååring beundrande på min kollega.
- Vilken fin klocka du har...
- Tycker du? säger min kollega och visar den för tvååringen.
- Vilket fint armband du har.
Hon visar det också.
- Jag tycker att du är jättemegafin, säger tvååringen.
- Flirtar du med mig nu?
Vi skrattar gott åt hans otroliga ordförråd. Min kollega rodnar. Tvååringen tittar på henne och säger:
- Nu är du röd.

Vid lunchen trallar jag på en sång vi sjöng innan jul som hade texten "Julklappar är det bästa jag vet...", men eftersom vi fick vindruvor till efterrätt så ändrade jag texten och sjöng "Vindruvor är det bästa jag vet..:". Två- och treåringarna tittade storögt på mig. En treåring konstaterade krasst:
- Det var fel.
- Jaha, sa jag, hur ska det vara då?
- Det var fel.

Då sjöng jag med rätt ord. Alla barnen log och treåringen sa högt till mig:
- Nu, nu var det rätt!

Tjena alena

Såg på Rapport innan jag begav mig till jobbet. Så det är anställda på Proffice som ska se till att alla lärare får ut sin legitimation? Kan inte säga att jag känner något förtroende för att det kommer gå bra. Inslaget på TVn visar några tjejer som sitter och petar lite på en dator. Jag hopppas att de har mer vett i skallen än den personal från Proffice jag jobbade med när jag var anställd av Manpower (i mitt förra liv, innan Tioåringen). Jag hade inte många uppdrag för Manpower. Varför? För jag gör det jag alltid gör: agerar spindel som drar i alla trådar, är uppmärksam och är behjälplig på alla sätt möjliga. Folk tenderar att bli nöjda då. När jag sedan ville lämna mitt uppdrag på ett företag så var jag så djupt rotad att det var svårt för någon annan att ta över min position. Jag fick lära upp ny personal (från Proffice) för att göra det jag gjort. Konstigt att det krävdes tre personer för att ta över de uppgifter jag hade skött på egen hand, men vem är jag att tycka så. När jag satt där med en kille (några år äldre än mig, med smått nedlåtande attityd) och visade hur jag hade jobbat med olika avtal, kunder, fabriker och order i olika databaser, webapplikationer and what not så insåg jag att han inte hängde med. Så jag backar och visar igen.
- Ser du skillnaden på vad som är svenska kontakter här och vad som är andra länder i Norden, och t ex USA?
- Nää, vad då, hur ser du det, på namnen?
- Namnen? Nej, en kille i USA kan ju heta Knut Svensson.
- Jaa, just dee...
- Ser du telefonnumren?
- Ja...
- Då ser du vilka som är svenska. De andra kan du lägga på internationella konton.
- Vad då, hur ser jag att de är svenska...?
- Vet du vad det är för landsnummer till Sverige?
- Naaee...
- Okej. Det är 46. Sedan ser du vilken fabrik det är beroende på riktnumret.
- Jaha...
- Vet du vilket riktnummer Stockholm har?
- Nää...
- Okej. Stockholm har 8, Norrköping 11 t ex. Vi får skriva upp en lista.

Jag kunde inte heller alla riktnummer i huvudet, men ganska många. Annars hade jag ett hum. Jag vet att siffrorna stiger från söder till norr, bortsett från de stora städerna. Det har jag vetat sedan jag var barn. Hur vet jag egentligen sånt? För att jag ibland lämnade Stockholm? För att jag hade föräldrar som jobbade med statistik? Only Bo knows...

Överanalyserare eller ordmärkare eller vad är vi...?

Tioåringen gör sin matteläxa. Hon ska säga ja eller nej till rimligheten i vissa påstående.
"Skalbaggen är 9 mm lång."
Alltså; kan en skalbagge vara 9 mm lång?
Tioåringen: Jag fattar inte. Det står ju skalbaggen, alltså en särskild skalbagge. Hur ska jag kunna veta om den är 9 mm lång? Det borde ju finnas en bild på den...
Jag: Tänk dig en skalbagge, vilken som helst. Kan den möjligtvis vara 9 mm?
Tioåringen: Jag har sett mycket större skalbaggar.
Jag: Men KAN det finnas skalbaggar som är 9 mm långa?
Tioåringen: Jag vet inte, det verkar väldigt litet, men det KAN det väl.

"Paraplyet är 7 dm."
Alltså: kan ett paraply vara 7 dm?
Tioåringen: Va? 7 dm, det är ju typ så här långt. (Hon visar vad jag anser vara 7 dm mellanrum mellan sina händer.)
Jag: Ja, precis.
Tioåringen: Så stort kan ju inte ett paraply vara...
Jag: Tror du inte? Kan det täcka ditt huvud...?
Tioåringen: Täcka mitt huvud?
Jag: Ja, är det rimligt att det är storleken på ditt paraply, skulle det skydda dig från regn? Du kan ju mäta ditt eget paraply och kolla hur stort det är.
Tioåringen: Jaha, när det är uppfällt! Jag trodde att de menade själva pinnen, den som man drar ut när man ska fälla upp paraplyet.
Jag: Jaha...fast då kan jag nog säga att när någon pratar om ett paraply så tänker man sig det oftast som utfällt.

Det som grämer mig mest är att hon är en kopia av mig. Jag är ju exakt likadan. Jag övar mig dagligen i att släppa. Släpp och fokusera. Vad är viktigt. Fokusera på det, ingenting annat. Hitta kärnan i det du gör och fokusera på den. I only wish I could. Jag önskar att jag hade lärt Tioåringen detsamma. Det är dock svårt att lära någon annan något som man själv inte ens klarar av.

Anticipation

Jag ser verkligen fram emot filmen 50/50. Flera skådisar jag gillar. Kan bli hur bra som helst.

Dolce far niente

Nu har jag sett filmen Eat pray love. Den var väldigt lång. Eller den kändes väldigt lång. Den tog liksom aldrig slut. När jag känner så, så är det ett tecken på att filmen inte är särskilt bra. Visst, den hade sina ögonblick, men det var ingen höjdarrulle. Det kändes ovant att se Javier Bardem känslosam, men så har jag ju bara sett honom i No country for old men tidigare. Han är ju inte Benicio del Toro liksom. Fast det var väl det som var vitsen.

Jag irriterade mig på scenen när de ska fira Halloween och alla (sju) vid bordet ska säga vad de är tacksamma för, men bara tre gör det och sedan bryts scenen. Var tvungen att titta igenom director´s cut en gång och, ja, där fanns hela scenen när alla får säga sitt.

Jag fastnade för kommentarerna som "medicinkvinnan" fällde när hon undersökte Liz (Julia Roberts) ben. "No sex for a long time. Det känns på knäet, brosket är torrt. Sexhormoner smöjer lederna." Så det är därför mina knän knakar så oroväckande nu för tiden...!

Nothing is wrong...or is it?

This is not wrong at all. This is wrong, but still not at all.

Pretty much all you need

Vilken röst, vilken låt. Det är så vackert. Lovely.

En liten Bob

Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
NÄSTAN ta itu med sig själv

Ansvar

Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarana ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen

klara färdiga gå

handen på avtryckarn dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.

De vill helt enkelt att du sätter igång nu.


Bob Hanson