En släkting i USA frågade för några år sedan hur jag skulle beskriva hur en svensk är. Det första jag kom att tänka på var de vanliga sakerna, som att vi är lite osociala av oss och att vi behöver vårt privata utrymme. Nej, jag ljuger. Det allra första jag kom att tänka på var att jag inte kan ta mig och min familj som ett praktexemplar på svenskar, för i min släkt är vi något annorlunda. Ja, eller udda kanske jag borde kalla oss. Fast det lustiga är ju att ju fler (svenskar) jag pratar med desto fler uttrycker sig likadant. Kanske är det fler svenskar som betraktar sig själva som "onormala" än vad det finns svenskar som vi alla skulle anse tillhör gruppen "normala"? Kanske är det just det som är svenskt; att vara annorlunda. Med allt vad det innebär.
Detta tänker jag ännu en gång när min mamma berättar att hennes man varit hos gammelfaster (80 år) för att hon bett om hjälp med att ställa om tiden på en klocka hon har. Mammas man sa att det var som att vara hemma hos min mamma. Förvirringen var total och hon irrade runt som en yr höna och visste inte till sig. Kunde hon bjuda på frukt eller dricka? Nähä. Kunde hon hitta instruktionsboken till klockan? Jaa...då hittade hon ett gammalt brev som hon aldrig sett. Och började läsa det. Jo, det var instruktionsboken... Jaha, så började hon leta igen. (Kanske är det svenskt att vara splittrad?)
Förra veckan berättade min mamma att hennes väninna (95 år) dött och min mamma sörjer. Idag berättade hon att hon var ändå ganska glad, för från väninnans dotter hade hon fått väninnans Karl-Oskar. Den hade hon nu ställt upp på vinden, ifall min mammas gamla gick sönder.
- Förlåt, sa jag, Karl-Oskar, vad är det?
- En rollator.
- Heter rollatorn Karl-Oskar?
- Ja, det står det på den. Det är ett rejält märke det, som håller bra. De nya är så plastiga och sköra.
- Jaha ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar