Könskonstruktion

En treåring på förskolan går på toaletten. Hon tittar på mig, ler och viskar:
- Har du också en snippa?
Jag flinar som hon, som om vi har en hemlighet:
- Ja, det har jag.
- Har du såna här trosor också? (röda och vitrandiga)
- Nej.
- Vad har du för trosor?
Visar kanten på mina lila.
- Har du såna här hemma?
- Nej, så fina har inte jag...
- Nähä... Min pappa har inte en snippa.
- Nej...
- Pappa bajsade i kalsongerna på Mallis.
- Ojdå.
- Det kom hääär.
- På benen?
- Nej, häär.
- I sängen?
- Jaaa...


Det jag har insett när jag jobbar med små barn på förskolan är att det är flickorna som verkligen talar om olika kön. Jag ger dem gärna benämningen på sitt kön, men många har det med sig hemifrån och det är de som har det med sig hemifrån som är trygga i sig själva, de som har en klar bild, en benämning, av sitt kön är de som inte skyr att tala öppet om det. Det gör mig glad. Samtidigt gör det mig ledsen att se så många pojkar som inte vill prata om sitt kön, än mindre ta till sig att det finns något annat kön.