Vi äter risgrynsgröt till frukost, Tioåringen och jag. När Tioåringen häller kanel och socker på sin gröt berättar hon (för säkert fjärde gången) att hennes halvsystrar hos Pappan äter gröten med sirap på.
- De ställde fram sirap! säger hon äcklad, fastän det var nästan två år sedan det hände.
Jo, jag vet. Jag minns när Pappan erbjöd mig detsamma, på vår tid, och jag tittade på honom som att han var galen. Precis som folk i den delen av landet säkert tittar på oss som om vi är helt störda när vi väljer kanel. We all have our ways.
När jag var liten och lekte ute i snön och det började klia någonstans så fick jag lära mig att slå på stället där det kliade, för att det var jobbigt att ta av vantar och overall. Så brukar jag även säga till barnen på förskolan när vi är ute, och så bankar vi lite på benet eller var det nu kliar. Jag har alltid trott att det var för att försöka få det att sluta klia, på stället där det kliar. Men icke:
-Kroppen kan inte signalera smärta och klåda
på samma gång, så om det gör ont får du tillfällig
lindring från klådan, säger Diane Berson."
(Och jag läste det i samma tidning som Josefin.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar