När jag gör något urbota dumt val i livet så dyker det upp en replik från filmen "Reservoir dogs" i mitt huvud. Jag tror att det är Lawrence Tierney som säger något i stil med "I should have my head examined for going on with the plan when I wasn´t 100% sure".
När det kommer till Tioåringens kanin så har den där repliken återkommit i mitt huvud många, många gånger. Hur, HUUUUUUUUR kunde jag vara så ofantligt dum att jag lät henne ta hem den från Pappan? Hur kunde jag strunta i att tänka över saken? Hur kunde jag tro att det skulle kunna gå att ha en kanin i en liten lägenhet? Nu ploppar repliken upp med en orange saftblandare som bakgrundsljus och vägrar släppa taget om mig. Djuret (det fina, gulliga) måste ut. Det är helt ohållbart att leva så här, med lukten och ljudet och allt annat som tillkommer. För att inte nämna hur det stackars djuret har det. Det är hårt att säga till en tioåring: "tyvärr, du misslyckades med att sköta om det här lilla livet" (fast ändå inte säga det på det sättet), men nu är det gjort. Jag har agerat vuxen, and it sucks. Om vi inte hittar någon som kan ta hand om den, så finns det bara en annan utväg. Vilket har fått Tioåringen att rata mig.
När jag tänker efter så vet jag bara två personer som har haft kanin hemma. Det var jag, som barn, och en dag fanns den inte där längre. (Min mamma påstår att hon lämnade den till djurens vänner. För avlivning skulle jag tro, men hon ville aldrig erkänna något sånt, och nu finns det inte kvar i hennes minne längre.) Min kanin hette Nina, var grå och kissade tillslut blod. Jag var ett barn och hade ingen vuxen i min närhet som kunde lära mig hur man på bästa sätt tog hand om en kanin. Så, visst, när jag blev äldre förstod jag att mamma egentligen hade räddat den undan ett illvarslande öde. Vilket inte är aktuellt med Tioåringens kanin, eftersom jag hela tiden backar Tioåringen och kollar att allt funkar, hur kaninen mår, om maten och vattnet finns där, tjatar på henne att komma ihåg att kaninen finns, att hon måste bry sig. Likväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar