Överanalyserare eller ordmärkare eller vad är vi...?

Tioåringen gör sin matteläxa. Hon ska säga ja eller nej till rimligheten i vissa påstående.
"Skalbaggen är 9 mm lång."
Alltså; kan en skalbagge vara 9 mm lång?
Tioåringen: Jag fattar inte. Det står ju skalbaggen, alltså en särskild skalbagge. Hur ska jag kunna veta om den är 9 mm lång? Det borde ju finnas en bild på den...
Jag: Tänk dig en skalbagge, vilken som helst. Kan den möjligtvis vara 9 mm?
Tioåringen: Jag har sett mycket större skalbaggar.
Jag: Men KAN det finnas skalbaggar som är 9 mm långa?
Tioåringen: Jag vet inte, det verkar väldigt litet, men det KAN det väl.

"Paraplyet är 7 dm."
Alltså: kan ett paraply vara 7 dm?
Tioåringen: Va? 7 dm, det är ju typ så här långt. (Hon visar vad jag anser vara 7 dm mellanrum mellan sina händer.)
Jag: Ja, precis.
Tioåringen: Så stort kan ju inte ett paraply vara...
Jag: Tror du inte? Kan det täcka ditt huvud...?
Tioåringen: Täcka mitt huvud?
Jag: Ja, är det rimligt att det är storleken på ditt paraply, skulle det skydda dig från regn? Du kan ju mäta ditt eget paraply och kolla hur stort det är.
Tioåringen: Jaha, när det är uppfällt! Jag trodde att de menade själva pinnen, den som man drar ut när man ska fälla upp paraplyet.
Jag: Jaha...fast då kan jag nog säga att när någon pratar om ett paraply så tänker man sig det oftast som utfällt.

Det som grämer mig mest är att hon är en kopia av mig. Jag är ju exakt likadan. Jag övar mig dagligen i att släppa. Släpp och fokusera. Vad är viktigt. Fokusera på det, ingenting annat. Hitta kärnan i det du gör och fokusera på den. I only wish I could. Jag önskar att jag hade lärt Tioåringen detsamma. Det är dock svårt att lära någon annan något som man själv inte ens klarar av.