En tjejgrej

"Har du någonsin läst en bok där huvudpersonen inte är en tjej?" frågar Elvaåringen mig precis innan läggdags. Spontant kommer jag inte på någon bok, särskilt inte en som hon också har läst, vilket förvånar mig. Frågan slår rot i mig och jag funderar när jag ligger i sängen på kvällen. Den enda bok som jag kan nämna för henne är Paul Hoffmans böcker som jag nyligen läst och refererat för henne. Sedan går jag bet. Jag rabblar böcker, som jag läst det senaste halvåret, i huvudet och alla har en tjej i huvudrollen. Vilket förvånar mig. Kanske beror det på att jag mest läser kvinnliga författare och dessa oftast skriver om tjejer? Jag vet inte.

Learning by doing

Elvaåringen plockar tre nektariner i påsen inne på ica. När vi kommer hem och jag lägger upp dem ser jag att det är ett hål i en av frukterna. En sån där spricka som det kan vara ibland på persikor eller nektariner, precis där kvisten suttit, och hålet öppnar sig in till kärnan. Ibland är det inte så fräscht där inne, ibland är det okej, men frukten brukar ändå gå att äta. Så Elvaåringen tar nektarinen med hålet och äter den. När hon ätit nästan hela skriker hon för full hals. En tvestjärt kröp ut ur hålet och satt på hennes hand. Berättar morfar för mig när jag kommer hem igen. Tur att jag inte var hemma. Jag hade blivit lika äcklad som Elvaåringen. Hon som sedan tvättade munnen och som nu svär på att aldrig mer röra en nektarin.

Eftertanke

Ser på matchen Sverige-Ukraina och hör grannen under mig ropa JAA! sedan tar det en sekund till innan bilderna av målet visas på min TV. Jag gissar att grannen och jag inte har samma TV-leverantör. Grannen har säkert samma som min bror Pingu. När jag pratat i telefon med Pingu ibland och vi har tittat på samma program så ser han bilderna några sekunder före mig. Undrar just hur det kommer sig att olika leverantörer får in bilderna olika fort. Me no like.

Jag gillar dock att Sverige (ja, via Zlatan, otippat...) gjorde mål. Sedan tog det bara någon minut så gjorde ju Ukraina också mål. Nicht gut.

Skrattade lite för mig själv när de zoomade in spelarna när "Du gamla du fria" spelades. Det är alltid lika roligt att se vilka som inte kan orden i sången och vilka som sjunger högt och tydligt. För ovanlighetens skull var det två som knep igen munnen helt. Den ene var Zlatan. Han såg grymt fokuserad ut istället.

Vi är på gång...

Strax matchdags. Brorsan är på plats i Ukraina, men jag vet inte var han sitter. Jag ska speja bland publiken.

Mmmm.....Mellberg. Mumma.

Evil is as evil does

På väg till affären med Elvaåringen passerar vi ett par pojkar som är ett år äldre än Elvaåringen. De ser ut att komma från fotbollsträningen. De går emot oss och passerar oss. Jag känner igen dem och jag vet att Elvaåringen gör det också, men ingen hälsar på någon, för Elvaåringen och pojkarna är inte vänner och umgås inte. Min enda bild av den ena pojken fläckas mörk av att jag vet att han trackade Elvaåringen när hon var typ sju år och jag ville ge honom en smocka på käften när min dotter kom hem och berättade vad som hänt, men behärskade mig och snackade med lärarna istället, som tog tag i saken. När vi nu passerar varandra ser jag att Elvaåringen stint tittar åt andra hållet, medan den trackande killen ser stint på Elvaåringen när vi passerar varandra. Jag följer honom uppmärksamt med blicken hela vägen förbi mig och jag fortsätter långsamt gå med blicken riktad mot honom bakom mig. Då ser jag hur han petar till kompisen med armbågen och härmandes försöker förlöjliga Elvaåringens gång och viftande med armarna. Precis när han gör det garvar han och pekar bakåt med tummen och båda killarna vänder sig om. Vad de inte är beredda på då är mitt onda öga. De hoppar till, skrattet dör och de stelnar. Jag stirrar ut dem någon sekund så att de har fattat att jag har sett, sedan vänder de snabbt och drar.

När allt klaffar (3)

När Elvaåringen och jag är inne i stan på lördag eftermiddag börjar hon bete sig underligt och frågar om tiden och om vi ska gå i en specifik riktning och sedan får hon ett samtal som verkar suspekt. Jag anar vart vi ska; till en trevlig restaurang, och när jag märker på henne att hon inte kan orientera sig helt så hjälper jag henne genom att peka ut var vi kom ifrån och åt vilket håll olika saker ligger. (Senare får jag veta att min pappa både passerat inom en meter från oss under eftermiddagen, och att han en vecka tidigare tagit Elvaåringen till platsen för att peka ut hur hon ska gå med mig, men att hon ändå hade svårt att hita när jag drog runt henne till alla olika affärer.) Jag ser att Elvaåringen håller på att spricka och det skulle vara helt onaturligt att jag inte skulle kommentra detta så tillslut kläcker jag ur mig att jag vet att något är på gång. Hon blir inte sur, utan skrattar och säger att hon ska hämnas min brors brist på att behålla hemligheter för sig själv genom att slå honom i femkampen på Grönan under sommaren. Sedan berättar hon för mig att vi ska äta och min närmaste familj ska vara där.

När vi en stund senare anländer till restaurangen är det inte alls bara min närmaste familj som väntar på mig, utan mina närmaste vänner också. Några saknas, men annars hade det varit 20 personer. Elvaåringen har snokat i min adressbok och min pappa har hjälpt henne att arrangera allt. Det är helt fantastiskt. Jag blir rörd, nostalgisk och gråtmild. Med tanke på hur lite sömn jag fått de senaste två dygnen är det konstigt att jag ens kan vara social. Hjärnan är mos, men värker inte, och det är så otroligt gemytligt alltihop. Jag är så glad och jag får så väldigt fina presenter från alla. Min pappa hintar att det kommer mer från hans håll på den riktiga födelsedagen. Mest rörd blir jag av min fina fasters underbara rim och pengar. Hon som var min barnflicka när jag var liten. Hon som höll mig i handen när Elvaåringen föddes. Hon som själv länge varit ensamstående mamma och kämpar ekonomiskt.

På vägen hem tänker jag på var och en av dessa människor som suttit kring borden med mig. Jag är så glad i dem alla. Sedan slår mig tanken: Tjugo personer. Är det dessa människor som är mina livslinor, min egen lilla by av folk jag litar på? Svaret är ja. Skulle jag kunna lägga ansvaret att sköta Elvaåringen i händerna på någon av dem? Ja. Skulle jag vända mig till någon av dem om jag var i riktig kris? Ja och åter ja. Det får mig att känna mig rikare än några pengar någonsin gjort.

När allt klaffar (2)

Under fredagen frågar väninnan M mig om vi ska gå all-in under kvällen. Min första tanke är JA. Och jag vet att hon backar upp mig, och jag känner mig lyckligt lottad. På tuben på väg mot city känner jag mig förväntasfull och pigg, inte trött som jag trodde jag skulle bli. Väl på plats i stan på fredag kväll sammanstrålar jag med fyra tjejer, kvinnor, vänner, studenter, lärare, barndomsvänner. Definitionerna är många. Vi äter på samma ställe som jag åt på när jag fyllde 30, och säkert när jag fyllde 20 också. Vilket känns tryggt, och lite sorgligt. Under måltiden inser jag att det finns fler definitioner; vi är också morsor. Vissa är morsor, andra styv-/plastmorsor och några gudmorsor. Det är då jag minns en annan måltid för några år sedan. Det finns mycket att prata om när det kommer till barn. Det ämnet fanns inte alls på kartan på samma sätt för 10 år sedan, för att inte tala om för 20 år sedan.

Så slår det mig att jag mår bra, och jag är glad. Visst, jag har krämpor och jag har tvivel och det finns mycket jag skulle kunna fokusera på. Bara inte den här kvällen. Den här kvällen tänker jag vara i nuet och jag vet att jag har min back-up. Efter maten åker vi glada i hågen vidare för att svänga våra lurviga. Jag dansar mig svettig, som vanligt. Endorfinerna fyller mig. Jag är glad och jag får glada miner tillbaka. Visst, det finns idioter också; fyra av dem skopar händerna in mellan våra ben när vi dansar, men de får sig en lavett och sedan är det bra. Nej, jag bjuder inte ut mig bara för att jag dansar och är glad. Men vill jag bjuda ut mig själv så är det upp till mig - och du får baske mig prata med mig innan du ens får vidröra mig. Jag får komplimanger och smicker. Jag tänker dock på ölreklamen där flickan blir sötare för varje klunk öl betraktaren/drickaren tar när någon tror att jag är runt 25 år, men det var verkligen sånt jag behövde höra just nu. Det ger liksom lite hopp om livet, på något sätt. Jag vet att det inte tar slut efter 40, men jag behöver hitta mig själv en aning. Finna min plats i mitt liv liksom.

"Det här är 70-talisternas fritidsgård", säger väninnan M och det är prick så det är. När klockan tickar in på småtimmarna är det bara hon och jag kvar av vår lilla middagsgrupp och jag funderar ett tag innan jag bestämmer mig för att hänge mig åt en av de män som uppvaktat mig under kvällen. Bara för att jag saknar hudkontakten och, framför allt, att kyssas. Jag är inte alls full (som jag skulle kunnat vara) och jag kan tänka klart. "Life is like a box of chocolates, and you never know what you´re gonna get" tänker jag när det inte riktigt blir så bra som jag hade föreställt mig, men det blev bra ändå med många kyssar och mycket hudkontakt. När jag lägger huvudet på kudden i min säng på morgonen inser jag att jag varit upp i mer än 24 timmar. Hur klarade jag det helt plötsligt? Jag sover två timmar och stiger sedan upp för att möta Elvaåringen som kommer hem. Hon vill åka till stan och shoppa. Hon vill åka till en specifik del av stan. Som tur är har jag redan en föraning om ett födelsedagsfirande p g a att min bror Pingu försa sig, så jag är med på noterna. Annars hade Elvaåringen aldrig fått mig att släpa mig in i duschen och sedan gå i affärer i stan under eftermiddagen.

När allt klaffar (1)

I fredags gick jag upp i ottan och smög iväg för att öppna på jobbet. Väl där ägnade jag hela morgonen och förmiddagen - trots ifrågasättande kollegor - åt att rensa bland allt jag hade på min att-göra-lista: göra beställning av material till förskolan, stämma av alla kollegors närvaro för månaden innan och skicka den till chefens assistent, skriva förslag på samtalstider till några föräldrar, ta upp en kollegas lönesituation med chefen, boka vikarier inför kommande kollegors semestrar, göra ett fungerade schema för oss som jobbar under nämnda semestrar, forma ett nytt fast schema till hösten, skriva färdigt min avdelnings arbetsplan till chefen, stämma av att alla mina kollegor uppdaterat sina datakort som vi har blivit uppmanade att göra. Mitt i allt detta ringer kocken och är försenad. Min kollega som jag först frågar om det går bra att ta kökstjänsten ångrar sig sedan och jag ombeds ställa mig i köket. Vilket jag gör. Och inser att jag inte kommer att hinna med allt jag vill få gjort. Samtidigt gnager tanken i bakhuvudet att jag aldrig hinner göra det jag verkligen vill och borde: vara med barnen - eller jobba med deras göranden, skriva ut bilder på dem och skriva ned vad de gör, för den delen. Sent om sider dyker kocken upp och jag lyckas sitta på kontoret ett tag till. När jag sitter djupt försjunken i schemat och räknar personalens timmar turas kollegorna om att dyka upp och snacka en stund och frågar försynt vad jag har för mig. Det är någonstans där som det klickar till huvudet. Visst, jag vill lägga fram på nästa lönesamtal med chefen hur mycket mer ansvar jag tar, än jag tidigare gjort, för jag vill ha betydligt högre lön. Samtidigt vet jag ju att som kommunalt anställt lär jag knappast få särskilt mycket högre lön och slitet jag lägger ned är inte värt det. Efter sommaren tänker jag inte ta ansvar för dessa saker längre. Visst, jag är väl medveten om att jag kommer att få hålla i datakursen alla mina kollegor behöver gå, så jag kommer inte att slippa undan. Däremot tänker jag sluta ta ansvar för att andra vuxna gör det de ska göra. Jag är inte deras morsa. Jag kommer göra saker på mina villkor mer. Basta.
Så när jag ombeds jobba över på fredagen (för att alla andra ska barnbarns/släktingars studentfirande, fest eller dylikt) får jag skriva dem på näsan att jag minsann ska fira min egen födelsedag. Sedan tittar jag på allt jag inte hunnit med under dagen och funderar på om jag ska ta hem några papper och jobba hemma i helgen. (Tid som jag visserligen kan skriva upp, men jag får den ju aldrig tillbaka.) Vem skulle jag göra det för? tänker jag och lämnar alla papper på jobbet.

Sedan gick jag till salongen och fick världens bästa brynfärgning. Min pappa hämtade Elvaåringen för övernattning hos honom. Tänkte sova en timme, men offrade sömnen för ett skönt bad och grundade med några drycker med låg procent. Jag tittade på röran i min lägenhet och begrundade ett potentiellt manligt besök under natten. Skrattade åt mig själv och lät röran vara. Därefter begav jag mig till stan för att fira min stora 4 0 med några väninnor.

To be or not to be

Fira nationaldagen. Hur då? Varför då? Visst, jag är stolt att vara svensk och jag firar gärna att mitt fantastiska land finns. Vad vill du göra den sjätte juni? frågar jag Elvaåringen. Sova länge, blir hennes svar. Jag är benägen att hålla med om att det är en bra idé. Vi pratar om att ta oss till Skansen, men det känns som mest för andra. En kollega säger att hon lär spendera dagen i trädgårdsrabatterna. Det låter bra. Känns krystat att verkligen ta sig för något och vifta med en flagga. Visst, vi borde kanske umgås med folk istället för att bara umgås med varandra, Elvaåringen och jag, men det är skönt att ha ett avbrott för vila mitt i veckan också.

Jag funderar på hur jag firade fjärde juli i landet väster om den stora pölen Atlanten. Det var en slappardag när vi tog det lugnt, badade, umgicks med vänner. Så det känns inte som en sämre dag idag. Sedan var det fyrverkerier till kvällen förstås. Det hoppas jag ännu på.

Insomnia. Or not.

"Försök att sova lääänge imorgon", säger jag till Elvaåringen när jag nattar henne senare än vanligt på fredag kväll. Hon lovar att göra sitt bästa. Jag är helt slut och vill verkligen inte väckas i ottan. Hon håller sitt löfte. Istället är det min egen kropp som vägrar. Jag vaknar strax innan fem på morgonen, uppsnurrad som en äggklocka. Lyckas sova en timme till, men går sedan upp. Oroar mig över att kroppen inte kan slappna av. Fast efter en nästan 60-timmars arbetsvecka innehållandes många jobbiga samtal så kanske det inte är så konstigt. Känner mig känslomässigt utmattad. Känslomattad, helt enkelt. Elvaåringen kommer upptassade runt nio och undrar vad som hände med att sova länge. Mitt på dagen orkar inte mitt huvud längre och jag lägger ned det på kudden. Huvudet skulle gärna sova till sent på kvällen. Elvaåringen låter mig sova i tre timmar. Vilket också är okej.

Just so you know

Elvaåringen ligger i soffan. Loreen har precis framfört Sveriges bidrag i Baku.
- Det enda som kommer att hända nu är att Loreen kommer etta och tanterna med PaRRti for everiboddy kommer tvåa.

Kan de va nåt?

Nästa läsprojekt jag tar mig an lär bli Patrick Rothfuss mastodontbok The name of the wind.

En dag

Idag skulle vi gå till skogen med barnen. Tre vuxna, tretton barn, tre dubbelsitsvagnar. Huge mistake. När vi kommit en bit in i skogen attackeras vi av myggor från alla håll. Som om de inte fått en droppe blod i sig sedan födseln. Det gick nästan inte att blinka utan att få en mygga i ögat. Jag sa till barnen som gick att springa, vi skulle igenom den lilla skogen och ut i solen, och gå till parken istället. Vi började dra vagnarna snabbare. Vi flydde ut ur skogen. En treåring i vagnen som jag drog skrek på barnen som sprang framför oss:
- Spriiiing! Spring för livet!
När vi kommit ut ur skogen sa samma treåriga flicka:
- Jag har myggor i munnen.
- Spotta ut dem då.
Host och hack och sedan var det bra.

När vi gick tillsammans i solen allihop slog det mig att det här är nog det bästa jobb jag någonsin haft i hela mitt liv. Tänk att ha suttit på ett kontor hela dagen idag.

När vi kom tillbaka till gården tog det fem minuter sedan hade en annan treåring slagit huvudet i en bänk på gården så att det sprutade blod och jag duschade av barnet, inspekterade skadan, bandagerade, övervägde sjukhus, men ringde föräldrarna som snabbt kom. Jag erkänner att rösten darrade av chock när jag ringde, men jag lyckades hålla den stadig.

Sedan spenderade jag eftermiddagen åt att begrunda hur vi arbetat det senaste halvåret för att möta de barn som har behov av särskilt stöd. Knivigt som attan att sätta ord på det.

Och jag vidhåller att det här är det bästa jobb jag haft.

Lo and behold

Min mor tappade sin mobiltelefon i toaletten. Vad göra? Hon fick inte upp skalet på egen hand. Hennes man instruerade henne (via den fasta telefonen) att lägga den i ugnen, med låg värme på. Min mor tyckte att den väl borde bli bakad efter en stund, så hon stängde av värmen och lät den ligga i eftervärme. Sedan satte hon på värmen igen ett tag, men när hon gick och la sig stängde hon av och lät mobilen ligga i ugnen över natten. På morgonen stoppade hon i laddaren. Telefonen startade, och har nu fungerat i några dagar. Bortsett från mellanslagstangenten, som inte vill reagera (för att den väl är vattenindränkt).

För att det är inne

För några år sedan hörde jag mycket om ungdomar som skar sig. Jag har t o m sett 17-22-åriga tjejer på tunnelbanan med tydliga ärr på armar och ben där de har snittat sig själva. Jag fattade aldrig vitsen. Alltså, jo, visst, jag fattar. Jag är inte dum. Jag fattar att det är ett skrik på hjälp, för att få uppmärksamhet, för att något är fel o s v i oändlighet. Men ändå. Var har det gått fel? Är det för att föräldrarna är så dåliga på att förmedla känslor? Jag fattar inte vitsen. Hur kan man börja skära sig själv?

Nu är det några unga tjejer i min bekantskapskrets som har börjat göra det. Obligatoriska samtal på BUP, innan de fyller 18 - och sedan är det upp till dem själva. Vilken hjälp ges? Inte särskilt givande samtal, av vad jag förstår, utan det är medicin som gladeligen skrivs ut. Stackars barn.

Battles ahead

Läser Paul Hoffmans fortsättning; The last four things. I´m loving it. Så brutal, men underbar.

Angel of mercy

Jag läste sista delen i Hungerspelstriologin (Mockingjay/Revolt) lite före Elvaåringen för att kunna prata med henne om vad som skulle komma. Nu har vi båda läst boken. Det var många scener som var målande hemska. Det som fastnade mest hos spökrädda Elvaåringen var när Katniss sjöng Hängeträdet och sedan beskevs det att det var en man som var hängd (alltså död, alltså ett spöke) som sjöng om att han ville att hans älskade skulle komma till galgbacken och hänga intill honom. Vilket ledde till en diskussion om döda och spöken. Jag tycker det är så intressant att höra hur hon ser på världen. Jag brukar aldrig skriva henne på näsan vad hon ska tycka och tänka, men jag vill få henne att se olika vinklar.
Elvaåringen drar parallellen ängel/spöke och definierar en ängel som någon som fått komma till himlen, som har fått ro, medan ett spöke är kvar på jorden som en osalig ande.
- Ja, men när spöket fått ro så kan det bli en ängel, säger jag.
- Eller komma till djävulen i helvetet.
- Och bli vad då?
- Få stå i lågorna och lida.
- För allt man gjort något som inte var bra, t ex dödat någon?
- Ja.
- Då måste ju Katniss komma direkt till helvetet.
- Nej, hon har ju gjort bra saker också.
- Som vad då?
- Hon var beredd att offra sitt liv för Peeta i första hungerspelen.
- Så då uppväger det onda saker man gjort?
- Ja.
- Och att dö för någon annan är den största uppoffringen?
- Ja, då får man direkt komma till himlen, och bli typ guds högra hand.
(Jag tänker på filmen Constantine, men säger inget.)
- Vad är spöket i helvetet då? frågar jag.
- Någon som är i helvetet.
- Är det en demon då eller?
- Nej, jag vet inte vad det kallas. Men om man jobbar hårt - sånt gillar inte djävulen - då kan man få komma till himlen.
- Jaså, är det så?
- Ja.
- Skulle man kunna kalla Jesus ett spöke när han kommit ut från grottan som han läggs i efter att han hängt på korset?
- Nej, då är han ju som en ängel...

Elvaåringen avslutade boken med att garva lite och säga "jag börjar bli van vid sånt här med mördande nu", vilket inte känns helt okej. Hennes kommentar kommer ur en diskussion vi haft under de senaste veckorna efter hennes utvecklingssamtal i skolan. Läraren har lagt Elvaåringen på 18b, en nivå på LUS-skalan (bläddra ned på sidan) som både Elvaåringen och jag tycker var en aning för lågt. För att komma längre krävs att elevern (Elvaåringen) kan läsa vuxenböcker i stil med Nesser, Guillou m fl, men det låter jag inte henne göra för att det är ofta detaljerade mord o liknande i dessa böcker. När hon nu läst Hungerspelen måste jag väl ändå medge att hon säkert skulle kunna läsa alla böcker som finns, men det handlar om vad hon klarar av mentalt också.

Nu tänkte vi ta oss an första delen av Fitzpatricks böcker, för de lär väl nästa stora hype...

Hälsosamt stärkande

När jag går med barnen från förskolan i samlad trupp till parken och vi samspelar på ett bra sätt slår det mig att jag känner mig glad och nöjd. Fem treåringar och alla lyssnar på vad jag säger och är villiga att dra åt samma håll som jag utan protester. En i vagnen, tre håller i vagnen och en håller i min hand. Jag samtalar med dem alla. Vi stannar och tittar på vissa saker, vi pekar, vi pratar och filosoferar. Någon är trött i benen och den som sitter i vagnen kan ta till sig förståelsen när jag spelar på det barnets empatiska förmåga och förklarar att även det andra barnet behöver vila en stund. Alla är nöjda och glada. Då är det en fröjd att kämpa för att dessa barn ska få uppleva saker.

Sedan kommer stunderna när vissa barn inte fungerar i barngruppen och jag grubblar för att komma fram till en bra lösning för alla. Hur ska vi anpassa oss för att få in det här barnet/barnen på rätt spår? Inte: hur ska det här barnet anpassa sig till oss. När jag tycker mig ha funnit ett någorlunda fungerande arbetssätt måste jag sälja in det till min chef, mina kollegor på förskolan, och i slutänden även till föräldrarna. Jag kan vakna mitt i natten ibland och det första jag tänker på är ett specifikt barn, eller några specifika barn. Inget av dessa barn är mitt eget.

På förra årets psykosociala undersökning kryssade jag för att jag inte ligger vaken och grubblar över mitt arbete. Det här året kryssade jag för att jag gör det.

Jag skulle vilja ta såna där stresskortisoltester och se hur hög min stressnivå är. Äsch, det behövs ju egentligen inte. Jag vet ju att den är konstant hög. Från min första vakna tanke på morgonen, till stunderna av påbörjad tinnitus under dagen, till min sista slutkörda tanke på kvällen.

Ett gott skratt förlänger livet

Jag höll på att sätta frukosten i vrångstrupen när jag slog upp DNs artikel om att adhd kan vara omognad. Really? You don´t say? Jag hoppas vid mitt liv att det inte är första gången någon konstaterar detta.

Andra ideal

Om jag såg H&Ms reklam på stan så skulle nog inte min första tanke vara `hudcancer´. Det skulle snarare vara: vilken ful solbränna och vilka fejkbröst.

Memorabilia

Rotar runt bland papper och annat jag sparat från tonåren och uppåt. Letar efter spår av min mormor och hennes släkt. Istället hittar jag mina gamla dagböcker och sist en lista över biofilmer jag såg under 80- och 90-talet. Jag brukade spara alla biobiljetter, men fick för mig att jag istället skulle skriva ned all info, någon gång i mitten av 90-talet tror jag. Jag har skrivit upp pris, bioställe, datum, titel på filmen, ibland skådespelare, vem jag var med och någon kommentar vad jag tyckte om filmen. Förvånande ofta gick jag tydligen på bio helt ensam, vilket är något jag inte har något minne av. Jag är inte främmande till att gå ensam på bio nu för tiden heller, men det händer ju aldrig, av naturliga skäl. (Kanske börjar jag göra det igen när Elvaåringen är äldre.)

Jag tittar igenom listan när jag har min pappa i telefon. Han minns, precis som jag, när vi var helt galna och sprang som tokar mellan filmerna under en jul när han var i stan några dagar och hälsade på mig. Jag hittar dagarna i listan. Det var en julhelg och vi var båda ensamma. Jag var 19 år och hade nyligen kommit hem från USA. Under tiden när jag var bortrest, och när jag kommit hem, höll vi på och byggde upp vår relation efter att den kraschat. Jag minns min försiktiga hoppfullhet när vi började hitta tillbaka till varandra. Vi gick på 13 filmer på bio, under 10 dagar. Kvalité? Nä. Men ett gemensamt intresse.

No average joe

Läser i Metro att en svensk i genomsnitt äter 11,5 liter glass. Vad då? Tänker jag. Om året, i månaden, vad? Om året, så klart, så är det väl alltid. Fast jag kan lova att jag äter BETYDLIGT mer än det per år. Tur att det finns fler människor att slå ut siffrorna på.

Bring it on

I två dagar har jag sträckläst Paul Hoffmans bok The left hand of god. Så attans bra. Vääääldigt mörk och brutal och hemsk, men SÅ vääääldigt bra. Nu måste jag ju läsa fortsättningen...!

A word I never heard

Både Elvaåringen och jag läser Hungerspelenböckerna med frenesi. Så dyker det upp ett ord i den svenska versionen som varken hon eller jag hört: kajka. Jag tänker på något i stil med "att kajka runt", men nej, det handlar om att vara i vattnet och driva eller ro runt där.

På jobbet hör jag någon prata om att det är bra om vi nagelfar våra styrdokument. Nagelfar för mig har något med gudar och underjorden att göra, men nej, det betyder här att granska.

När jag går på språkkurs med jobbet är det någon som påpekar att flera svenska ord håller på att försvinna. Som gylf, det används nästan aldrig längre, påpekar någon. (Vilket kanske har mer att göra med hur mycket mjukbyxor det finns idag, än språkbruket.) Och ordet hank, tillägger någon. Vad då? Jo, det är den där öglan i jackan som man kan hänga upp jackan på en krok med. Vilket ypperligt ord!

Nonstop action

Idag har vi sett The Avengers. Holy moley. Det var grym action hela vägen igenom. Det är bra när det är så actionfyllt att två och en halv timme flyger iväg utan problem. Någonstans efter att vi sett 25% av filmen funderar jag på om det här var en lämplig film för Elvaåringen och hennes vänner. Det är galet mycket dödande och explosioner och ondskefullheter hela vägen igenom. Fast det finns ju liksom ingen ångraknapp nu, så det är bara att följa med på färden. Efteråt är de uppspelta och tyckte att filmen var grymt bra - precis som jag.
Jag har liiite svårt för att det kommer halvgudar från Asgård (som visar sig vara en del av ett avlägset universum där ondeskefulla monster bor) till just Amerika och slåss mot deras superhjältar. Only in America, tänker jag. Och när halva Manhattan sprängs till småbitar och (världs)kända byggnader krossas tänker jag att det skulle aldrig kunna filmas i Stockholm. Eller?
Hulken är helt bäst. Iron man coolast. Black Widow kämpar allra mest. Captain America är snyggast. Thor har den sexigaste rösten.

Jag längtar till premiären av Snövit.