Versatile

Det händer väldigt ofta att jag behöver fungera som barnen på jobbet på förskolan: leva i nuet. Jag måste vara fullständigt närvarande i stunden, och inte tänka på vad som kommer sen, senare, ikväll eller imorgon. Det är svårt, men det är min överlevnadsstrategi. Ibland lyckas jag, ibland inte. När jag lyckas att endast vara i nuet och inte oroa mig för sen så mår jag bra, när jag inte lyckas utan tänker på allt som jag behöver göra, eller saker jag oroar mig för så sover jag dåligt och är väldigt spänd i kroppen. Just nu är jag väldigt spänd i kroppen och sover väldigt dåligt, så jag antar att jag misslyckas. Även om dagen idag var en bra dag.

Dagen som var: Ett bokat möte med en förälder blev inställt på morgonen, istället tillkom ett möte med chefen. Därefter skulle jag gå till parken med en grupp barn, men min kollega var sjuk, så jag ställde in mig på att vara på gården. En annan kollega ställde upp istället, så vi kom iväg, men en pojke skadade sig och vi fick gå tillbaka efter en kort stund. Väl tillbaka på gården anlände en logoped som skulle observera ett barn, så jag analyserade situationer som barnet närvarar i och sedan bytte jag blöjor. Vi sjöng sånger och satte oss sedan till bords. Efter det hade jag samtal med logopeden, och sedan med chefen och bokade sedan vikarier. Efter det gick jag till affären och handlade, gick hem till Elvaåringen som är sjuk, lagade lunch till henne, och gick tillbaka till jobbet. På vägen där emellan funderade jag på vad jag skulle ta upp i samtalet med förskolepsykologen om några dagar, och när jag skulle hinna läsa boken till kursen i övermorgon, och hur jag skulle lägga upp föräldramötet senare samma dag. Under eftermiddagen medlade jag mellan barn på gården, åt mellanmål ute med barnen, spelade fotboll, bakade sandkakor och lekte med en grupp barn att vi letade efter drakar i buskarna. Jag hade samtal med föräldrar, vikarier, barn och kollegor. Jag sa till några barn, jag uppmuntrade några barn och jag kramade några barn. När jag stängt förskolan gick jag hem och lagade mat, vek tvätt, diskade och upptäckte att frysen måste akut avfrostas, dörren går inte att stänga. Efter en stund framför TVn är det nu dags att falla i säng.

Don´t jinx it

På söndagen frågar Elvaåringen vilka tider jag jobbar på måndagen. Istället för att bara nämna måndagen (8-19) så nämner jag alla dagar denna vecka. Jag jobbar långa dagar hela veckan.
När jag pratar med Elvaåringen på måndag eftermiddag är hon superförkyld och har snutit sönder näsan under dagen. Utan feber bedömmer jag att hon klarar sig själv. Det blir en lång tisdag hemma ensam för henne. Tur att jag jobbar nära så att jag kan gå hem och göra lunch åt henne. (Laga mat är verkligen något vi behöver öva på den kommande tiden, så att hon klarar sig mer på egen hand.)

På tisdagen närvarar en person i min vardag på jobbet på förskolan, för att utvärdera ett barns beteende. När vi sätter oss för att äta lunch tittar personen på mig och säger att det är lugnt och tyst (i ett rum med 15 barn och 7 vuxna) under matstunden. Tre sekunder senare skriker två barn ihållande.

Val i livet

Pressbyrån vid Östermalms tunnelbana lördag kl 12. Bakom kassadisken står en ung blond tjej med keps på huvudet. Jag står precis innanför ingången på P-byrån och läser löpet. Elvaåringen väljer bland glassarna i boxen. Några meter från mig, utanför dörren, stannar två luffare och tittar in. Jag kallar dem luffare för jag vill inte kalla dem alkolister eller hemlösa, men jag skulle lika gärna kunna kalla dem det. De pratar båda med sån där whiskeyröst som säger mig att de har strupcancer eller har druckit och rökt för mycket i sina liv. Deras kläder är smutsiga och deras hår och skägg ser ovårdat ut. Fast jag kan ju dra förhastade slutsatser. Eller inte.

Den ene säger till den andre:
- Vi kan ju bara gå in och norpa åt oss en och dra snabbt. Vem står i kassan, är det en neger? Han kommer ju att bli galen...
- Nä, det är en söt liten sak.
- Hon kommer ju att bli helt förstörd...
- Ja...

De vänder sig bort och går vidare.

Drömläge

Tittar runt i bostadskön. Eftersom min bostadssituation ska förändras, men en hyresökning på 50%, samt en ny hyresvärd i Ikano bostäder (F ö undrar jag om inte Kamprads avkommor håller på att sakta ta över hela storstaden.) så vill jag se mig om efter alternativ.

Anmäler mitt intresse till en lägenhet på Söder som jag verkligen skulle vilja ha. Jag har stått i kön i nästan 13 år. De som står innan mig har kötid från 1972, 1982, 1986, 1987 osv. Ändå hamnar jag på plats nr 170 av 1270 anmälda intressenter. Vem vet vad som kan hända om jag bidar min tid ett tag till...

Annan sedeslära

Tre unga kvinnor möter oss i foajén till Elverket. De jobbar för KDT. De står och samtalar sinsemellan medan de inväntar publiken. Jag hör delar av deras samtal. En av dem berättar om ett barn och hur de inte visste om det var en pojke eller flicka, och om det var en flicka så skulle man tydligen säga snippa.
- Snippa?!? säger en av de andra.
- Ja, tydligen, istället för snopp.
- Kinky...
- Ja, eller hur.
Sedan fortsätter hon och berättar något om någon hon känner som opererades.

Jag häpnar över att det finns flk idag som fortfarande inte har hört ordet snippa. Men det är klart, har man inte barn så faller det sig väl inte naturligt.

Sedeslära

Jag går med Elvaåringen till Elverket och ser "Säg att du är hungrig". Det är helt fantastiskt. Jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Elvaåringen vänder sig mot mig några gånger för att titta om jag skrattar eller inte, för scenerna är ju ganska underliga. Hon vet väl inte om hon ska tycka att det är bara udda och lite onaturligt eller om det är okej att skratta, men när två av vargarna (eller är det grisar?) börjar leka med spisen och testar att bränna sig på plattan då skrattar vi alla åt de totala galenskaperna. Dansen är underbar. Vi går därifrån med många uttryck mellan oss. Det som fastnar mest är "jag hörde inget tack!". Ge mig smöret. Jag hörde inget tack! Ge mig colan. Jag hörde inget tack!

När vi väntar på att bli insläppta tittar jag på hur folk är klädda. De vuxna som inte har några barn med sig är ganska finklädda. Några har klänning och ser ut som att de ska på fest. Alla vi föräldrar med 10-nånting barn har vardagskläder på oss.

Jag tänkte på det på Dramaten på fredagkvällen också. Många var ordentligt uppklädda. Östermalmsdamerna bar så klart päls när de lämnade teatern, men ändå. Ett gäng med ungdomar i ca 17-års åldern hade gympadojor och vardagskläder på sig. De stod ut. Kutym är finklädsel på teatern. Eller? Not so much anymore kanske.

To die for

Ryan Goslings leende gör mig så himla glad. Nu har jag sett Drive och jag blev glatt överraskad av allt, men framför allt tempot i den. Och musiken är underbar. Scenerna när Ryan Gosling och Carey Mulligan ler små glada leenden mot varandra gjorde mig alldeles lycklig. Och under hela filmen får vi väl aldrig ens veta Goslings karaktärs namn...? Fascinerande. Filmen innehöll också groteska scener med mycket blod som fullkomligt exploderar, vilket inte var något jag väntade mig. När det var några minuter kvar av filmen förväntade jag mig ett Disneyslut, men blev överraskad, glatt överraskad, men delvis besviken. Precis som det ska vara.

Läraren i mig

Elvaåringen hade geografiprov i veckan. Hon skulle kunna Sveriges grannländer. Hon berättar för mig att hon först trodde att det skulle vara Norge, Danmark, Finland och Island, men nästa dag påpekade en lärare för henne att Island inte ligger särskilt nära Sverige. Vilket jag håller med om, men samtidigt får det mig att starkt ifrågasätta uttrycket "grannländer". I så fall borde väl de baltiska länderna också räknas som våra "grannländer". Annars kan vi väl säga Skandinavien, eller Norden. It is what it is.
Igår kom Elvaåringen hem. Alla rätt på provet.

Vuxenpoäng

Fredagkväll klockan 19 och vad gör jag? Inte hänger jag på en krog och inte hänger jag i soffan med Elvaåringen. Nej, jag sitter på Dramaten med väninnan M och inväntar Krister Henriksson i rollen som Doktor Glas. Alla andra roller spelas av...Krister Henriksson. Och han gör det briljant. Det är så strålande bra att jag glömmer bort att det är bara han, och inte flera människor på scen. Väggen i bakgrunden som ändrar färg är helt perfekt som fond till historien.

Några minuter in i pjäsen börjar någons mobil att ringa bland publiken. Högt och tydligt. Jag fattar inte. Jag har aldrig glömt att stänga av min mobil när jag går på bio eller teater. Och då menar jag stänga av den, inte stänga av ljudet. Kan inte folk lära sig?

Sedan kommer en av mina favoritcitat:
"I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan - ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.
Det stod skrivet:
"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."
När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?
Minns inte.

*

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Dagens goda gärning

När vi befann oss allra längst bort på avdelningen "Polartrakter" på Naturhistoriska hörde jag ett barn ynkligt gråta. Det var en sån där gråt som direkt skjuter in pil in i magtrakten och talar om att barnet är i nöd. Jag sökte mig fram bland montrarna och hittade en 5-6-årig pojke som försökte gömma sig i en hörna. Han hade tappat bort sin pappa. Jag pratade med honom och gick runt och letade med honom. Han hade full koll vem han var där med; pappa och storasyster, och han kunde deras namn. Jag sa att vi kunde gå bort till där de kunde ropa i högtalarna på pappan (informationen) och pojken nickade och följde tveksamt med mig. Då kände jag mig som en förövare. Det är väääldigt långt att gå från längst bort i Polartrakterna till informationen. Upp för tre trappor (där inga människor befann sig) genom flera halvmörka rum med många människor och vidare in i ett långt korridorliknande rum. Han gick hela tiden ungefär fem steg bakom mig, men han följde mig lydigt. Jag trängde mig inte på heller, så vinner man inget förtroende hos barn. När vi var nästan framme vid informationsdisken såg jag en pappa med en flicka i ca 8-års åldern som såg ut att söka febrilt i varje hörna. Javisst hette han det pojken sagt. Så jag lämnade över det lilla livet.

Not quite the same

Elvaåringen är medlem i celiakiföreningen, p g a sin glutenintolerans. Föreningen anordnar ibland olika jippon, vilket brukar vara bra. Så också idag. Idag var det på Naturhistoriska. Barn gratis, föräldrar fick betala. Jag tog med mig Elvaåringen och en av hennes kompisar och åkte dit.Vi lärde oss nog inte så mycket nytt, då det inte var länge sedan vi var där senast, men filmen Deep sea på Cosmonova var helt okej. Det var inga galna svängningar i kamerabilderna, så jag kunde hålla mig från att bli alldeles snurrig i bollen den här gången.

När jag satt på toaletten utanför restaurangen sköljde en känsla över mig. Det var nästan exakt tolv år sedan jag satt på den där toaletten och mådde pyton. Jag hade varit ute och festat hårt kvällarna innan med kompisar och jag var fortfarande en aning bakfull och illamående. Varför jag då alls tog mig till Naturhistoriska och varför jag i hela friden fick för mig att gå med den blivande Pappan (nej, jag var inte gravid då, det var några månader kvar till dess) på Cosmonova har jag inget minne av. Jag minns dock att jag inte såg många sekunder av filmen, utan blundade för att inte kräkas och sedan gick hulkandes till toaletten, där jag hängde en lång stund.

Overkligt

Jag har följt rapporteringen om det norska planet som försvunnit sedan det hände. Det känns som något ur en film. Fruktansvärt. Hur gick det till? Det låter som erfarna människor som var ombord. Även om sikten var dålig måste de väl ha kunnat förlita sig på radar eller något dylikt (vad vet jag, jag är okunnig) för att undvika en kollision.

Keep up the good work

När barn skriker mitt namn med glädje och kastar sig i min famn när jag kommer till jobbet.
När föräldrar med lättnad i rösten uttrycker att de är glada att jag är tillbaka från jobbet efter att ha varit sjuk i flera dagar.
När barn spontant kommer fram till mig för att bli kramade eller för att hålla handen en stund.
När barn spontant uttrycker att de älskar mig och helst vill gå vid just min sida när vi lämnar förskolan.
När föräldrar uttrycker att deras barn känner sig trygga med mig.
När barn hellre blir tröstade av mig än någon annan, och de springer över förskolegården med tårfyllda ögon för att finna mig och förmedla den orättvisa de utsatts för.
När barn undrar var jag ska sitta vid måltiden, så att de också kan sitta vid samma bord.
När jag aldrig upplever att något av ovanstående händer för mina kollegor.
Då känns det som att jag gör något rätt på jobbet.

Mörkrädd

När jag läser om fall som mannen i Malmö som dödade sina barns mor så stärks jag ännu mer i min tro om att det sällan kommer rättvisa domar från Tingsrätten. Jag har träffat jurister som inte var mer kunniga än jag - om de inte läste på - om just den situation det gällde. Hur blir man egentligen nämndeman? Jag borde kanske bli en.

Stor besvikelse

När jag blir riktigt besviken på något skriker Kevin Kline ut ordet DISAPPOINTED i mitt huvud, som hans karaktär Otto gjorde i En fisk som heter Wanda när han inte hittade något i kassaskåpet.

Det var det första jag tänkte när jag sett halva filmen Bridesmaids. Jag hade ALLDELES för höga förväntningar på filmen. Men jag härdade ut och tittade färdigt, och satt hela tiden och väntade på när det roliga skulle börja. Det hände aldrig. I don´t get it. I don´t get the hype.

You poor child

Barnfattigdomen har ökat i Sverige. Vad då, det finns väl inga fattiga i Sverige? Nej, så kanske man kan se det, men allt är relativt. Det finns barn i Sverige som inte har någon mat i slutet av månaden (eller veckan innan den 25:e kanske vi ska tänka). Min dotter räknades till barnfattigstatistiken när jag studerade. Ensamstående och låginkomsttagare. Visst, hon hade inte allt, men hon hade en morfar som hjälpte till med det som hon behövde. Och, framför allt, lyckades jag alltid få fram mat på bordet varje dag. Även om jag behövde låna pengar av släkt och vänner emellanåt. När jag studerade och praktiserade som lärare och jag var på tu man hand med barn så fanns det barn som berättade om sin oro för att mamma inte hade några pengar kvar, så hon kunde inte handla någon mat. Då är det ganska lätt att ha förståelse för att de inte bryr sig så mycket om att göra läxor, eller att hinna till en viss sida i matteboken...

Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut med en hyreshöjning på 50% fr o m nästa år. Såg på nyheterna på TV igår när de intervjuade en pensionerad dam. Hon bor i Uppsala, ska också få renoverat, och få en hyreshöjning på 50%. Hon har en pension på ca 11000 kr och den nya hyran kommer att vara ca 7000 kr. När reportern frågar henne hur hon ska klara sig så säger hon lite försynt att hon får väl försöka leva ännu billigare, och klara sig utan datoruppkoppling. What the hell? tänker jag. Så satans svenskt. Hon skulle ha bölat och åmat sig och tiggt om pengar och hjälp.

A dying breed

Varför är jag inte medlem i Hyresgästföreningen? Min mamma har slitit sitt hår för den föreningen i hela mitt liv. Hon har jobbat för föreningen, skrivit för den, slagits för den och konstant varit en del av den. När jag skaffade mitt första boende övertalade hon mig att också bli medlem, men det var länge sedan, någon gång i början av 1990-talet. Så varför är jag inte medlem? För att, kära mamma, det ter sig för mig som att det inte har någon betydelse huruvida jag är medlem eller inte. De som är medlemmar verkar inte kunna påverka särskilt mycket - beslut som en majoritet av dem inte vill gå med på fattas ändå - och de som inte är medlemmar får ändå åtnjuta de avtal som föreningen sluter med hyresbolagen. Så har jag i alla fall upplevt det. Så jag har konstant fortsatt tacka nej till medlemskap. Vilket känns som ett svek, då kraften i att vara många och slåss för något tillsammans är något min mamma tror starkt på.

Vilket osökt får mig att tänka på kyrkan. Är det många som är medlemmar där för att de inte orkar lägga in om ett utträde, eller är de medlemmar för att de ska kunna ha begravningen i kyrkan utan att betala för den?

Var är gemenskapen, var är vår tro på att vi är starka tillsammans?
Finns den, ansiktslös, på Facebook? Är det någon som tror det?

Nu ska lägenheterna där jag bor säljas ut till en privat värd, precis som många andras lägenheter runt om i staden. Blir det bättre eller sämre? Jag kan inte säga varken bu eller bä, men jag lutar väl åt bä: det blir sämre. För en privat värd har inte den storlek och det kontaktnät som ett kommunalt bolag har som värd. Det jag med säkerhet vet är att vi behöver gå man ur huse för att visa vårt missnöje.

Var tusan är Coco?

Den stora behållningen av Mello är ju Helena Bergströms karaktärer. (Och ikväll Sarahs EBU-representant.)

"Coco, nu börjar skiten."
"Coco, nu får du komma, nu har jag tänt pyrot."

Min bror Agneta...

Heter han Klitos Klitou som ger poäng från Cypern...? Seriöst?

Nymodigheter

Pratar med min mamma. Hon har varit på begravning och där träffat vänner till den avlidna. Vännerna hälsade till mig. Deras son och jag gick i samma klass i grundskolan. Mindes jag sonen? Absolut. Var han trevlig? Absolut. Vännerna sa att sonen hade varit på praktik på min mammas jobb i mellanstadiet. Mindes min mamma det? Ehm, nej. Jag beskrev scenariot och då mindes hon det vagt.
- Det var i dataålderns vagga för Posten, säger min mamma.
Nja, det var knappast i dataålderns vagga, eftersom det var mitten av 1980-talet, men om vi säger att det var i dataålderns vagga just för Posten så, visst, då är jag benägen att hålla med.

- Vad är det här hen som folk pratar om? frågar min mamma sen.
- Det är en beskrivning av någon, utan att tala om ifall det är en hon eller han, det ska vara könsneutralt.
- En transa alltså?
- Ja, det skulle man kunna säga. Eller så kan man säga att det är trams.

Det handlar om jämställdhet

På t-banan vid Gullmars kliver två kvinnor och en man på. Mannen slänger ett öga på Metros artikel om jämställdhet i Sverige, där tydligen en stor del kvinnor har svarat att de tycker att Sverige inte är jämställt.
Den ena kvinnan säger:
- Det är ju sant, vi är bra på jämställdhet, men vi är inte så bra som vi borde vara. Man kan alltid jämföra med länder i Afrika eller Asien, men man måste ju göra en rimlig jämförelse, med liknande länder, om man ska kunna göra en riktig jämförelse.
Mannen säger:
- Och du menar att min son skulle bli mer jämställd om han fick leka mer med Barbie?
- Kanske.
Den tredje kvinnan säger:
- Fast det där tror jag inte har något med saken att göra. När min lillebror gick på dagis så ville han alltid ha rosa och kjol på sig...
- Kjol?! säger mannen och kan kanppt hålla sig för att gapskratta.
- ...ja, det var flera killar som ville ha det, men nu har han börjat i skolan och det tog ju bara några månader, så var det tjejbaciller hit och killar är starka dit och nu får jag inte ens pussa honom för att jag är tjej...
Den första kvinnan säger:
- Ja, men så är det ju ofta på dagis - eller förskolan ska man ju säga - där ska alla få ha allt och får man då inte ha rosa och kjol hemma, så använder man ju gärna det på dagis...

Vilket jag i och för sig håller med om. På mitt jobb på förskolan så är det de mest "maskulina" femåriga pojkarna som klär sig i de rosa utklädningskläderna och kramar varandra mycket, för att sedan gå ut på gården och säga till flickorna att de inte är lika bra som dem, just för att de är tjejer och killar är bättre.

Hur gör detta att vi blir mer jämställda?

Trevlig kvinnodag!

Whiskey throttle...

...har jag precis lärt mig innebörden av. Det var alltså det jag ägnade mig åt i Grekland för många år sedan, när jag körde vespan in i husväggen.

Påhittig

Det är bra att lära sig vissa regler eller trick när man ska stava. Som "människor" blir män i skor, fast med två n. Liknande påhitt har Elvaåringen och jag diskuterat sedan hon var 4-5 år och började intressera sig för det. Nyligen skulle hon stava till disciplinerad, något som jag också kan tycka vara klurigt. Då har hon kommit på en egen regel.
- Jag tänker på disco, och så tar jag bort o:et, säger hon.
Jag blir stum av stolthet.

Reduced speed

När jag var tonåring plöjde jag böcker som aldrig förr (eller senare) i mitt liv. Jag var nog snabbast på att läsa när jag var runt 13 år. Då läste jag mest. Fram till ca 20 läste jag mycket, men aldrig lika mycket som runt 13-15 år, och aldrig lika snabbt. Idag (vid snart 40 år) läser jag långsammare, och när jag pluggade för några år sedan fick jag verkligen anstränga mig för att kunna ta mig igenom böcker. Visst, ju mer jag läser, desto lättare går det, men jag lär aldrig nå den snabbhet jag hade i tonåren.

Elvaåringen är redan upp i den hastigheten. Hon har nu plöjt tre 500-sidorsböcker på sex dagar. Fast hon har gått i skolan, och har gått och lagt sig i vanlig tid. Hennes morfar tappar hakan av stolthet.

Foolish of me

Jag brukar inte haka på SFs erbjudanden om förhandsvisningar genom Bioklubben, mest för att det alltid är så udda tider som man ska hämta ut biljetterna på. När de nu kom ett erbjudande om att se en förhandsvisning av Hugo så tänkte jag i alla fall försöka få biljetter. De kunde hämtas ut fr o m idag. Första biografen öppnade 10, nästa 11. Jag var på plats 11.15, men då var redan alla biljetter slut. Vad är det då för vits att ens försöka...?

Självuppfyllande profetia

När min elvaåring var liten och gick på förskolan så hade jag aldrig en enda åsikt om hur mycket eller lite hon sov. Hon fick gärna sova två timmar på dagen, men jag frågade aldrig hur mycket hon sovit. När vi var lediga kunde hon lugnt sova 2-3 timmar mitt på dagen ända upp till hon var fyra år. Hon somnade ändå på kvällen sedan. För mig hade aldrig sömnen på dagen med sömnen på kvällen att göra. Jag måste möta situationen som jag hade framför mig ändå, så att säga.

Fast jag fattar att människor (barn) är olika och har olika behov. Jag tror dock att människor (vuxna)  skapar de situationer som uppstår. Då menar jag så här: vi har många förädrar på mitt jobb på förskolan som frågar hur länge deras barn har sovit. Säger vi i personalen att barnet har sovit en timme så ojar de sig över att det då blir jobbigt på kvällen att få barnet att sova. Säger vi att barnet har sovit i 20 minuter så blir de nöjda och säger att det blir enkelt att natta den kvällen. Säger vi ingenting om hur länge barnet har sovit, men ändå har barnet sovit i en timme, och låter föräldrarna leva i tron att barnet har sovit i 20 minuter, så säger föräldrarna att nattningen fungerar bra hemma. Jag småler för mig själv och tänker att de gör situationen till det den blir. Tar de med sig negativa tankar in i nattningssituationen så kommer den att bli jobbig, tar de med sig övertygande tankar så blir det bra. It is all in the mind.

Efterdyningar

Spenderade lördagskvällen med Smilla. Det var väldigt länge sedan det var bara vi. Inga barn, och all tid i världen. Kunna prata vuxet, kunna fnittra hysteriskt åt småsaker och skämta som förr i världen. Very nice. Vi halvsåg Mello, men när resultatet för kvällen presenterades hade vi fullt upp att få locktången att fungera, så det var först när programmet preics var slut som vi insåg att Torsten gått vidare. Hur är det ens möjligt? Någon måste ju sitta och tokrösta bara på pin kiv.

Sent på kvällen knallade vi in på Golden hits på Kungsgatan. Jag hävdar fortfarande att stället är lite som ett kryssningsfartyg som korsar Östersjön, men på ett bra sätt. Jag fascineras totalt av våningen med schlagerbaren där folk verkligen skriker ut varenda ord i en schlager - och jag kan inte ett enda. Fast de människorna som är schalgerfans måste ju tycka att jag är lika underlig som trivs bäst på dansgolvet högst upp, där jag kan vartenda ord i alla 90-tals låtar istället. Enda kruxet med det där dansgolvet högst upp är att det är så litet, och att musiken har så ofantligt hög volym. Hörselskadade går senare vi hemåt i natten. Innan dess har vi så roligt att jag kiknar av skratt. Like the good old days.

Movie craze

Förutom film på bio och via boxen i veckan har jag även sett filmerna från lovefilm, samt streamat därifrån. Det började med The road, som inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Scenerna med människor som levande föda i skafferiet hänger sig kvar i minnet. Det är inte den sorts film jag gillar, eller vill se, så jag ångrar det valet en aning. Nästa film var The life aquatic with Steve Zissou, som var en chansing att se tillsammans med Elvaåringen. Det gick, men den var mer än udda (vilket jag var inställd på). Elvaåringen tyckte att den var helt okej dock. Sedan såg jag The other Boleyn girl, mest för klädernas skull. Gillar den stilen. Handlingen hade jag väl i princip kunnat googla mig till (även om jag inte är lika glad i Google längre sedan 1 mars). Filmen var okej, men ingen höjdare. Den senaste filmen var Wanted, som jag hade noll förväntningar på och den var rätt späckad av mind numbing action. Säga vad jag vill om Angelina Jolie, men hon gör sköna actionscener. Sinners and saints var ganska lik Wanted på något vis, även om S&S utspelade sig mer i verkligheten.

Är jag ute i solen en vacker dag som denna? Nej, men jag borde väl ta mig samman och pallra mig ut.

En liten guube

Jag tycker att användandet av "hen" mest är fånigt. Inte på internet kanske, i mail m m, men på jobbet, på förskolan, i konversationer med barnen. Inte tusan kommer jag att läsa en bok och referera till en björn/fågel eller ett barn som hen. Barnen skulle ju påpeka att jag då sa fel. De mest talföra treåringarna säger också han om människor som är av kvinnligt kön (t ex kompisar eller vi i personalen). I deras ögon är det inte så märkvärdigt, det har ännu inte befästs, men de VILL säga rätt. De VILL tala som vuxna gör. Så skulle vi säga hen, så skulle de också börja göra det.

Läser jag en saga och på bilden syns en liten figur så blir det ofta att man/jag/vi säger "titta, en liten guube", för det är automatiskt manliga figurer vi ser. Det är väl något inpräntat. Sedan kan jag ju alternera och säga gubben/gummar, flickan/pojken om figurer och djur i böcker. Jag tycker att det är extra roligt att gå emot traditionella könsroller och kalla de som har rosa på sig för killar.

Däremot är det i mina ögon värre att tilltala flickor med en avsiktligt ljusare röst, "sötare" tonläge och benämna dem som små och söta och att tala med pojkar med en normal/djupare röst och bekräfta deras styrka och storhet, än att bekräfta barnens könstillhörighet.

När jag intervjuade en talför tvååring för några år sedan för att se hur hon såg på en bok om två fåglar, så ställde jag frågan: Är ankan en pojke eller en flicka, så funderade flickan en lång stund. Hon hade nog aldrig ens tänkt i de banorna. Det var oväsentligt för henne. Det var en saga om empati och hon hade lärt sig att man kunde hjälpa andra, oavsett kön. När jag dock uppmärksammade henne på frågan så kom hon fram till (helt på egen hand) att den större och starkare var en pojke och den mindre och svagare var en flicka.