Dagens goda gärning

När vi befann oss allra längst bort på avdelningen "Polartrakter" på Naturhistoriska hörde jag ett barn ynkligt gråta. Det var en sån där gråt som direkt skjuter in pil in i magtrakten och talar om att barnet är i nöd. Jag sökte mig fram bland montrarna och hittade en 5-6-årig pojke som försökte gömma sig i en hörna. Han hade tappat bort sin pappa. Jag pratade med honom och gick runt och letade med honom. Han hade full koll vem han var där med; pappa och storasyster, och han kunde deras namn. Jag sa att vi kunde gå bort till där de kunde ropa i högtalarna på pappan (informationen) och pojken nickade och följde tveksamt med mig. Då kände jag mig som en förövare. Det är väääldigt långt att gå från längst bort i Polartrakterna till informationen. Upp för tre trappor (där inga människor befann sig) genom flera halvmörka rum med många människor och vidare in i ett långt korridorliknande rum. Han gick hela tiden ungefär fem steg bakom mig, men han följde mig lydigt. Jag trängde mig inte på heller, så vinner man inget förtroende hos barn. När vi var nästan framme vid informationsdisken såg jag en pappa med en flicka i ca 8-års åldern som såg ut att söka febrilt i varje hörna. Javisst hette han det pojken sagt. Så jag lämnade över det lilla livet.