Vuxenpoäng

Fredagkväll klockan 19 och vad gör jag? Inte hänger jag på en krog och inte hänger jag i soffan med Elvaåringen. Nej, jag sitter på Dramaten med väninnan M och inväntar Krister Henriksson i rollen som Doktor Glas. Alla andra roller spelas av...Krister Henriksson. Och han gör det briljant. Det är så strålande bra att jag glömmer bort att det är bara han, och inte flera människor på scen. Väggen i bakgrunden som ändrar färg är helt perfekt som fond till historien.

Några minuter in i pjäsen börjar någons mobil att ringa bland publiken. Högt och tydligt. Jag fattar inte. Jag har aldrig glömt att stänga av min mobil när jag går på bio eller teater. Och då menar jag stänga av den, inte stänga av ljudet. Kan inte folk lära sig?

Sedan kommer en av mina favoritcitat:
"I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan - ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.
Det stod skrivet:
"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."
När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?
Minns inte.

*

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."