När min elvaåring var liten och gick på förskolan så hade jag aldrig en enda åsikt om hur mycket eller lite hon sov. Hon fick gärna sova två timmar på dagen, men jag frågade aldrig hur mycket hon sovit. När vi var lediga kunde hon lugnt sova 2-3 timmar mitt på dagen ända upp till hon var fyra år. Hon somnade ändå på kvällen sedan. För mig hade aldrig sömnen på dagen med sömnen på kvällen att göra. Jag måste möta situationen som jag hade framför mig ändå, så att säga.
Fast jag fattar att människor (barn) är olika och har olika behov. Jag tror dock att människor (vuxna) skapar de situationer som uppstår. Då menar jag så här: vi har många förädrar på mitt jobb på förskolan som frågar hur länge deras barn har sovit. Säger vi i personalen att barnet har sovit en timme så ojar de sig över att det då blir jobbigt på kvällen att få barnet att sova. Säger vi att barnet har sovit i 20 minuter så blir de nöjda och säger att det blir enkelt att natta den kvällen. Säger vi ingenting om hur länge barnet har sovit, men ändå har barnet sovit i en timme, och låter föräldrarna leva i tron att barnet har sovit i 20 minuter, så säger föräldrarna att nattningen fungerar bra hemma. Jag småler för mig själv och tänker att de gör situationen till det den blir. Tar de med sig negativa tankar in i nattningssituationen så kommer den att bli jobbig, tar de med sig övertygande tankar så blir det bra. It is all in the mind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar