Barnfattigdomen har ökat i Sverige. Vad då, det finns väl inga fattiga i Sverige? Nej, så kanske man kan se det, men allt är relativt. Det finns barn i Sverige som inte har någon mat i slutet av månaden (eller veckan innan den 25:e kanske vi ska tänka). Min dotter räknades till barnfattigstatistiken när jag studerade. Ensamstående och låginkomsttagare. Visst, hon hade inte allt, men hon hade en morfar som hjälpte till med det som hon behövde. Och, framför allt, lyckades jag alltid få fram mat på bordet varje dag. Även om jag behövde låna pengar av släkt och vänner emellanåt. När jag studerade och praktiserade som lärare och jag var på tu man hand med barn så fanns det barn som berättade om sin oro för att mamma inte hade några pengar kvar, så hon kunde inte handla någon mat. Då är det ganska lätt att ha förståelse för att de inte bryr sig så mycket om att göra läxor, eller att hinna till en viss sida i matteboken...
Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut med en hyreshöjning på 50% fr o m nästa år. Såg på nyheterna på TV igår när de intervjuade en pensionerad dam. Hon bor i Uppsala, ska också få renoverat, och få en hyreshöjning på 50%. Hon har en pension på ca 11000 kr och den nya hyran kommer att vara ca 7000 kr. När reportern frågar henne hur hon ska klara sig så säger hon lite försynt att hon får väl försöka leva ännu billigare, och klara sig utan datoruppkoppling. What the hell? tänker jag. Så satans svenskt. Hon skulle ha bölat och åmat sig och tiggt om pengar och hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar