Jag går med Elvaåringen till Elverket och ser "Säg att du är hungrig". Det är helt fantastiskt. Jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Elvaåringen vänder sig mot mig några gånger för att titta om jag skrattar eller inte, för scenerna är ju ganska underliga. Hon vet väl inte om hon ska tycka att det är bara udda och lite onaturligt eller om det är okej att skratta, men när två av vargarna (eller är det grisar?) börjar leka med spisen och testar att bränna sig på plattan då skrattar vi alla åt de totala galenskaperna. Dansen är underbar. Vi går därifrån med många uttryck mellan oss. Det som fastnar mest är "jag hörde inget tack!". Ge mig smöret. Jag hörde inget tack! Ge mig colan. Jag hörde inget tack!
När vi väntar på att bli insläppta tittar jag på hur folk är klädda. De vuxna som inte har några barn med sig är ganska finklädda. Några har klänning och ser ut som att de ska på fest. Alla vi föräldrar med 10-nånting barn har vardagskläder på oss.
Jag tänkte på det på Dramaten på fredagkvällen också. Många var ordentligt uppklädda. Östermalmsdamerna bar så klart päls när de lämnade teatern, men ändå. Ett gäng med ungdomar i ca 17-års åldern hade gympadojor och vardagskläder på sig. De stod ut. Kutym är finklädsel på teatern. Eller? Not so much anymore kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar