A dying breed

Varför är jag inte medlem i Hyresgästföreningen? Min mamma har slitit sitt hår för den föreningen i hela mitt liv. Hon har jobbat för föreningen, skrivit för den, slagits för den och konstant varit en del av den. När jag skaffade mitt första boende övertalade hon mig att också bli medlem, men det var länge sedan, någon gång i början av 1990-talet. Så varför är jag inte medlem? För att, kära mamma, det ter sig för mig som att det inte har någon betydelse huruvida jag är medlem eller inte. De som är medlemmar verkar inte kunna påverka särskilt mycket - beslut som en majoritet av dem inte vill gå med på fattas ändå - och de som inte är medlemmar får ändå åtnjuta de avtal som föreningen sluter med hyresbolagen. Så har jag i alla fall upplevt det. Så jag har konstant fortsatt tacka nej till medlemskap. Vilket känns som ett svek, då kraften i att vara många och slåss för något tillsammans är något min mamma tror starkt på.

Vilket osökt får mig att tänka på kyrkan. Är det många som är medlemmar där för att de inte orkar lägga in om ett utträde, eller är de medlemmar för att de ska kunna ha begravningen i kyrkan utan att betala för den?

Var är gemenskapen, var är vår tro på att vi är starka tillsammans?
Finns den, ansiktslös, på Facebook? Är det någon som tror det?

Nu ska lägenheterna där jag bor säljas ut till en privat värd, precis som många andras lägenheter runt om i staden. Blir det bättre eller sämre? Jag kan inte säga varken bu eller bä, men jag lutar väl åt bä: det blir sämre. För en privat värd har inte den storlek och det kontaktnät som ett kommunalt bolag har som värd. Det jag med säkerhet vet är att vi behöver gå man ur huse för att visa vårt missnöje.