Den lärarstudent som jag har ansvar för ska vara med mig i en månad. En hel månad. Det är lång tid på av en termin. Det finns inga specifika uppgifter som studenten ska göra under den tiden. Det finns dock mål och resultat som ska uppnås, men inga konkreta uppgifter som ska utföras. Jag känner igen vilsenheten från min egen studietid. Skillnaden är att nu står jag på "andra sidan". Och jag ska baske mig göra det här bra. Jag ska ta mitt ansvar och lägga ned tid på att utmana den här studenten. Jag ska inte låta studenten göra sina uppgifter och skriva sina egna omdömen, som jag fick göra. Så jag försöker bena ut begreppen. Vad är kontentan i studentens information från universitetet till mig som handledare? När jag har läst allting tre gånger är det endast en mening som fastnar, som står ut. Den lyder: "Det handlar alltså om att studenten ska tydliggöra sina egna föreställningar om läraruppdraget och de kompetenser som är viktiga för honom/henne att utveckla i relation till de examensmål som gäller för att erhålla en lärarexamen".
"Den handlar alltså om..."
Om man väljer att uttrycka sig på det sättet, betyder inte det att man då känner att man måste definiera något som man har försökt att uttrycka, men känt att det inte blivit tydligt nog? I get that feeling anyhoo.
Vad är då målen? Studenten ska kunna reflektera över sitt yrkesval, etablera kontakt med barnen, uttrycka sig tydligt, leda arbete i grupp och samverka med personalen. Vad vill studenten och hur ser studenten på sitt yrkesval? Jag inser att det handlar om att sålla agnarna från vetet. Särskilt som jag nästa vecka får besök av en av studentens lärare (vilket aldrig inträffade under min studietid) som ska kolla hur det fungerar för studenten. Är studenten lämpligt lärarmaterial? Det är ju sunt att det kollas redan i början av utbildningen, i så fall. Det kollades aldrig under min utbildning, och jag mötte flera studiekamrater som absolut inte skulle ha passat i Björklunds övningskolor.
tisdag 31 januari 2012
Vinden från öst
Hörde på nyheterna i morse att Björklund tycker att det ska finnas "övningsskolor" i Sverige, precis som i Finland, där det ska finnas en kraftsamling av pedagoger. Det hela verkar inte helt realistiskt genomförbart enligt mig, men när det hela väl är genomtänkt och ältat några varv så kanske det går att genomföra. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att få vara i verkligheten, det är ju ingen poäng." säger Björklund. Käre Björklund, det är ju så det är att arbeta med människor. Vi är inte maskiner som beter sig likadant hela tiden. Vi har mentalt bagage, vi har bra och dåliga dagar, vi har idéer och depressioner. Lärarkåren i Sverige består inte av genomhyggliga och jämnmodiga människor, hur mycket jag än skulle önska det. Så varför ska inte nyutbildade lärare möta dessa (verkliga) människor, som de ändå kommer att möta i verkligheten senare? Bättre då att ge en nyutbildad lärare mer än en mentor, på t ex två olika skolor, så att det inte bara finns en person att vända sig till som nyutexad lärare.
söndag 29 januari 2012
How would you describe a Swede?
En släkting i USA frågade för några år sedan hur jag skulle beskriva hur en svensk är. Det första jag kom att tänka på var de vanliga sakerna, som att vi är lite osociala av oss och att vi behöver vårt privata utrymme. Nej, jag ljuger. Det allra första jag kom att tänka på var att jag inte kan ta mig och min familj som ett praktexemplar på svenskar, för i min släkt är vi något annorlunda. Ja, eller udda kanske jag borde kalla oss. Fast det lustiga är ju att ju fler (svenskar) jag pratar med desto fler uttrycker sig likadant. Kanske är det fler svenskar som betraktar sig själva som "onormala" än vad det finns svenskar som vi alla skulle anse tillhör gruppen "normala"? Kanske är det just det som är svenskt; att vara annorlunda. Med allt vad det innebär.
Detta tänker jag ännu en gång när min mamma berättar att hennes man varit hos gammelfaster (80 år) för att hon bett om hjälp med att ställa om tiden på en klocka hon har. Mammas man sa att det var som att vara hemma hos min mamma. Förvirringen var total och hon irrade runt som en yr höna och visste inte till sig. Kunde hon bjuda på frukt eller dricka? Nähä. Kunde hon hitta instruktionsboken till klockan? Jaa...då hittade hon ett gammalt brev som hon aldrig sett. Och började läsa det. Jo, det var instruktionsboken... Jaha, så började hon leta igen. (Kanske är det svenskt att vara splittrad?)
Förra veckan berättade min mamma att hennes väninna (95 år) dött och min mamma sörjer. Idag berättade hon att hon var ändå ganska glad, för från väninnans dotter hade hon fått väninnans Karl-Oskar. Den hade hon nu ställt upp på vinden, ifall min mammas gamla gick sönder.
- Förlåt, sa jag, Karl-Oskar, vad är det?
- En rollator.
- Heter rollatorn Karl-Oskar?
- Ja, det står det på den. Det är ett rejält märke det, som håller bra. De nya är så plastiga och sköra.
- Jaha ja...
Detta tänker jag ännu en gång när min mamma berättar att hennes man varit hos gammelfaster (80 år) för att hon bett om hjälp med att ställa om tiden på en klocka hon har. Mammas man sa att det var som att vara hemma hos min mamma. Förvirringen var total och hon irrade runt som en yr höna och visste inte till sig. Kunde hon bjuda på frukt eller dricka? Nähä. Kunde hon hitta instruktionsboken till klockan? Jaa...då hittade hon ett gammalt brev som hon aldrig sett. Och började läsa det. Jo, det var instruktionsboken... Jaha, så började hon leta igen. (Kanske är det svenskt att vara splittrad?)
Förra veckan berättade min mamma att hennes väninna (95 år) dött och min mamma sörjer. Idag berättade hon att hon var ändå ganska glad, för från väninnans dotter hade hon fått väninnans Karl-Oskar. Den hade hon nu ställt upp på vinden, ifall min mammas gamla gick sönder.
- Förlåt, sa jag, Karl-Oskar, vad är det?
- En rollator.
- Heter rollatorn Karl-Oskar?
- Ja, det står det på den. Det är ett rejält märke det, som håller bra. De nya är så plastiga och sköra.
- Jaha ja...
lördag 28 januari 2012
B I A T C H
Innan jag ens sett halva filmen Love, Wedding, Marriage så höll jag på att gå upp i atomer och ville stänga av. Måste vara en av de sämsta filmer jag sett. Ava, som huvudrollsinnehavaren heter, höll på att driva mig till vansinne. Det finns bara ett prd för en sån som hon. Jag vet folk som kan bete sig på liknande sätt och lägga sig i folks liv. Det kan ju inte vara sunt! Till råga på allt så blir hennes föräldrar tillsammans igen. Så vad är kontentan av filmen; att man inte ska sluta kämpa för kärleken, för tillslut så ger den ena med sig och ger upp sina drömmar för att fortsätta försöka leva med den andre? Urk.
Live and learn
Vi äter risgrynsgröt till frukost, Tioåringen och jag. När Tioåringen häller kanel och socker på sin gröt berättar hon (för säkert fjärde gången) att hennes halvsystrar hos Pappan äter gröten med sirap på.
- De ställde fram sirap! säger hon äcklad, fastän det var nästan två år sedan det hände.
Jo, jag vet. Jag minns när Pappan erbjöd mig detsamma, på vår tid, och jag tittade på honom som att han var galen. Precis som folk i den delen av landet säkert tittar på oss som om vi är helt störda när vi väljer kanel. We all have our ways.
När jag var liten och lekte ute i snön och det började klia någonstans så fick jag lära mig att slå på stället där det kliade, för att det var jobbigt att ta av vantar och overall. Så brukar jag även säga till barnen på förskolan när vi är ute, och så bankar vi lite på benet eller var det nu kliar. Jag har alltid trott att det var för att försöka få det att sluta klia, på stället där det kliar. Men icke:
-Kroppen kan inte signalera smärta och klåda
på samma gång, så om det gör ont får du tillfällig
lindring från klådan, säger Diane Berson."
(Och jag läste det i samma tidning som Josefin.)
- De ställde fram sirap! säger hon äcklad, fastän det var nästan två år sedan det hände.
Jo, jag vet. Jag minns när Pappan erbjöd mig detsamma, på vår tid, och jag tittade på honom som att han var galen. Precis som folk i den delen av landet säkert tittar på oss som om vi är helt störda när vi väljer kanel. We all have our ways.
När jag var liten och lekte ute i snön och det började klia någonstans så fick jag lära mig att slå på stället där det kliade, för att det var jobbigt att ta av vantar och overall. Så brukar jag även säga till barnen på förskolan när vi är ute, och så bankar vi lite på benet eller var det nu kliar. Jag har alltid trott att det var för att försöka få det att sluta klia, på stället där det kliar. Men icke:
-Kroppen kan inte signalera smärta och klåda
på samma gång, så om det gör ont får du tillfällig
lindring från klådan, säger Diane Berson."
(Och jag läste det i samma tidning som Josefin.)
fredag 27 januari 2012
Voj voj
Att leva med Tioåringen är ibland som att leva i en film. Just nu är det lite som Sjätte sinnet, när mamman lämnar Cole (Haley Joel Osment) ett kort ögonblick ensam i köket och när hon kliver in i köket igen så står alla kökslådor och skåpdörrar vidöppna. Så har det varit i en vecka nu. Allt är finemang när jag lämnar köket. Jag hänger tvätt (eller duschar eller you name it) och kommer tillbaka. Minst tre köksskåp står på vid gavel. Hon har tagit ett glas, eller en tallrik eller vad det nu är. Det är lite som det där med att plocka undan och städa efter sig när man (hon) har klippt pappersbitar över hela bordet, eller målat, eller gjort något med pärlor...it´s never gonna happen.
torsdag 26 januari 2012
The bottom is nådd
När jag gör något urbota dumt val i livet så dyker det upp en replik från filmen "Reservoir dogs" i mitt huvud. Jag tror att det är Lawrence Tierney som säger något i stil med "I should have my head examined for going on with the plan when I wasn´t 100% sure".
När det kommer till Tioåringens kanin så har den där repliken återkommit i mitt huvud många, många gånger. Hur, HUUUUUUUUR kunde jag vara så ofantligt dum att jag lät henne ta hem den från Pappan? Hur kunde jag strunta i att tänka över saken? Hur kunde jag tro att det skulle kunna gå att ha en kanin i en liten lägenhet? Nu ploppar repliken upp med en orange saftblandare som bakgrundsljus och vägrar släppa taget om mig. Djuret (det fina, gulliga) måste ut. Det är helt ohållbart att leva så här, med lukten och ljudet och allt annat som tillkommer. För att inte nämna hur det stackars djuret har det. Det är hårt att säga till en tioåring: "tyvärr, du misslyckades med att sköta om det här lilla livet" (fast ändå inte säga det på det sättet), men nu är det gjort. Jag har agerat vuxen, and it sucks. Om vi inte hittar någon som kan ta hand om den, så finns det bara en annan utväg. Vilket har fått Tioåringen att rata mig.
När jag tänker efter så vet jag bara två personer som har haft kanin hemma. Det var jag, som barn, och en dag fanns den inte där längre. (Min mamma påstår att hon lämnade den till djurens vänner. För avlivning skulle jag tro, men hon ville aldrig erkänna något sånt, och nu finns det inte kvar i hennes minne längre.) Min kanin hette Nina, var grå och kissade tillslut blod. Jag var ett barn och hade ingen vuxen i min närhet som kunde lära mig hur man på bästa sätt tog hand om en kanin. Så, visst, när jag blev äldre förstod jag att mamma egentligen hade räddat den undan ett illvarslande öde. Vilket inte är aktuellt med Tioåringens kanin, eftersom jag hela tiden backar Tioåringen och kollar att allt funkar, hur kaninen mår, om maten och vattnet finns där, tjatar på henne att komma ihåg att kaninen finns, att hon måste bry sig. Likväl.
När det kommer till Tioåringens kanin så har den där repliken återkommit i mitt huvud många, många gånger. Hur, HUUUUUUUUR kunde jag vara så ofantligt dum att jag lät henne ta hem den från Pappan? Hur kunde jag strunta i att tänka över saken? Hur kunde jag tro att det skulle kunna gå att ha en kanin i en liten lägenhet? Nu ploppar repliken upp med en orange saftblandare som bakgrundsljus och vägrar släppa taget om mig. Djuret (det fina, gulliga) måste ut. Det är helt ohållbart att leva så här, med lukten och ljudet och allt annat som tillkommer. För att inte nämna hur det stackars djuret har det. Det är hårt att säga till en tioåring: "tyvärr, du misslyckades med att sköta om det här lilla livet" (fast ändå inte säga det på det sättet), men nu är det gjort. Jag har agerat vuxen, and it sucks. Om vi inte hittar någon som kan ta hand om den, så finns det bara en annan utväg. Vilket har fått Tioåringen att rata mig.
När jag tänker efter så vet jag bara två personer som har haft kanin hemma. Det var jag, som barn, och en dag fanns den inte där längre. (Min mamma påstår att hon lämnade den till djurens vänner. För avlivning skulle jag tro, men hon ville aldrig erkänna något sånt, och nu finns det inte kvar i hennes minne längre.) Min kanin hette Nina, var grå och kissade tillslut blod. Jag var ett barn och hade ingen vuxen i min närhet som kunde lära mig hur man på bästa sätt tog hand om en kanin. Så, visst, när jag blev äldre förstod jag att mamma egentligen hade räddat den undan ett illvarslande öde. Vilket inte är aktuellt med Tioåringens kanin, eftersom jag hela tiden backar Tioåringen och kollar att allt funkar, hur kaninen mår, om maten och vattnet finns där, tjatar på henne att komma ihåg att kaninen finns, att hon måste bry sig. Likväl.
Smear test
Jag blev kallad till gyn för att det skulle göras en koll av cellförändringar i underlivet. Jag har ignorerat den kallelsen i säkert fem år. Innan dess var jag väl på koll två gånger under fem år. Tydligen ska en kallelse gå ut varje år från det att man är 23 år. Det måste ju vara en rutin som har börjat gälla långt efter att jag blev 23, för inte tusan fick jag någon kallelse innan 30.
Gynstället hade bytt adress, men ändå lyckats inreda rummen med gynstolen mot fönstren, som vetter mot andra fönster i huset intill, precis som på andra stället. Hur tusan tänker man då, liksom?
Gynstället hade bytt adress, men ändå lyckats inreda rummen med gynstolen mot fönstren, som vetter mot andra fönster i huset intill, precis som på andra stället. Hur tusan tänker man då, liksom?
söndag 22 januari 2012
Never ending action
Något år innan Tioåringen föddes var jag på bio med min pappa och hans fru. Vi såg Payback. Min pappas fru gick ut från salongen mitt i filmen. Hon klarade inte allt (meningslöst) våld. Hon skulle nog aldrig klara "Sinners and saints", tänker jag mitt i filmen. Det var länge sedan jag såg en film med så mycket våld (Med det inte sagt att det inte gjorts/visats såna filmer. Jag brukar bara inte titta på dem så ofta.). Vill man ha mind-numbing action och våld, så funkar den här filmen utan tvekan. Jag tyckte den var grym, och grymt bra. Och Johnny Strong är väl ögongodis om något. Filmen finns här.
Big brother is watching you
Jag har ett arbete där jag umgås mycket nära med småbarn som bär på all världens baciller och bakterier.
När jag blir sjuk (eller mitt eget barn blir sjukt) och jag måste stanna hemma från mitt jobb så ska jag omedelbart ringa och anmäla detta till Medhelp. De kan då ge mig råd kring min sjukdom, och de ringer även upp mig någon dag senare för att ta reda på hur det går, om och när jag kan återgå till arbetet. Är jag sjuk mer än fyra gånger under ett år så kommer en utredning att ske, för att se om jag behöver rehabiliteras.
Jag behöver kanske inte säga att jag inte är ensam om att tycka att detta låter mest som ett sätt för min arbetsgivare (och då menar jag inte min närmaste chef, utan Stockholm Stad) att ha kontroll på sina anställda och att föra statistik över hur vi beter oss. Ändå ska allt vara anonymt.
Kollegor på andra förskolor berättar historier om hur de har anmält sig sjuka och när de sedan dykt upp på en vårdcentral, akutmottagning el dyl, så har personalen där redan vetat om att de är sjuka och hemma, och av vilken anledning. Kanske är Medhelps datasystem detsamma som sjukvårdsupplysningen som är detsamma som alla sjukvårdsvårdsinrättningars datasystem....?
När jag blir sjuk (eller mitt eget barn blir sjukt) och jag måste stanna hemma från mitt jobb så ska jag omedelbart ringa och anmäla detta till Medhelp. De kan då ge mig råd kring min sjukdom, och de ringer även upp mig någon dag senare för att ta reda på hur det går, om och när jag kan återgå till arbetet. Är jag sjuk mer än fyra gånger under ett år så kommer en utredning att ske, för att se om jag behöver rehabiliteras.
Jag behöver kanske inte säga att jag inte är ensam om att tycka att detta låter mest som ett sätt för min arbetsgivare (och då menar jag inte min närmaste chef, utan Stockholm Stad) att ha kontroll på sina anställda och att föra statistik över hur vi beter oss. Ändå ska allt vara anonymt.
Kollegor på andra förskolor berättar historier om hur de har anmält sig sjuka och när de sedan dykt upp på en vårdcentral, akutmottagning el dyl, så har personalen där redan vetat om att de är sjuka och hemma, och av vilken anledning. Kanske är Medhelps datasystem detsamma som sjukvårdsupplysningen som är detsamma som alla sjukvårdsvårdsinrättningars datasystem....?
Maintenance of the mind
- Har du gått igenom stambytet ännu? frågar min mamma mig i telefon.
Vi har haft det här samtalet otaliga gånger under de senaste året. Från en gång till nästa så minns hon inte. Jag önskar att hon kunde skriva ned vad som gäller och läsa igenom det innan vi pratas vid, så att hon är uppdaterad, men det kan jag ju inte gärna be henne om. Så jag anstränger mig och drar allting ännu en gång (samtidigt som jag känner en oro som fladdrar som ett asplöv i stark vind när en flyktig tanke om min egen kommande ålder och gaggighet gör sig påmind). Att hon alls minns att jag SKA genomlida ett stambyte är en framgång. Snart nog kommer hon kanske att minnas de andra detaljerna också.
- Stambyte tillhör standardunderhåll och då bör inte hyran höjas.
Nej, mamma lilla. Ja, mamma lilla. Nej men mamma lilla.
Fast jag kallar henne aldrig för mamma lilla. Jag kallar henne aldrig ens för mamma. Vi är två vuxna människor. Som knappt känner varandra, kan jag ofta tänka.
Vi har haft det här samtalet otaliga gånger under de senaste året. Från en gång till nästa så minns hon inte. Jag önskar att hon kunde skriva ned vad som gäller och läsa igenom det innan vi pratas vid, så att hon är uppdaterad, men det kan jag ju inte gärna be henne om. Så jag anstränger mig och drar allting ännu en gång (samtidigt som jag känner en oro som fladdrar som ett asplöv i stark vind när en flyktig tanke om min egen kommande ålder och gaggighet gör sig påmind). Att hon alls minns att jag SKA genomlida ett stambyte är en framgång. Snart nog kommer hon kanske att minnas de andra detaljerna också.
- Stambyte tillhör standardunderhåll och då bör inte hyran höjas.
Nej, mamma lilla. Ja, mamma lilla. Nej men mamma lilla.
Fast jag kallar henne aldrig för mamma lilla. Jag kallar henne aldrig ens för mamma. Vi är två vuxna människor. Som knappt känner varandra, kan jag ofta tänka.
Last of the fangs
Tänkte att jag måste nog läsa den första delen av Lisa Jane Smiths "The Vampire Diaries" för att göra en jämförelse med Stephenie Meyers "Twilight". L J Smiths bok kom ju redan 1991. Så jag läste den - och jag kan se att allt återspeglas i Twilight. Meyer måste ha läst den boken för att ha fått sina idéer. Vissa meningar känns nästan ordagrant överförda från den ena boken till den andra. Jag läser också Anna Höglunds studie Vampyrer. Mycket intressant läsning. (Okej, visst, jag läser inte varje sida i den boken. Riktigt så intresserad är inte ens jag.) Däremot blir jag väldigt intresserad när jag läser om Stephen Kings serie "The Dark tower". Jag plöjde de flesta av Kings böcker när jag var 15-25 år, men den serien har jag knappt ens hört talas om. Ska ta mig an den. Fascinerande är det att läsa om hur författare påverkas av andra författare; som King har bl a inspirerats av Tolkiens "The lord of the rings"- och stora delar av Sagan om ringen går ju att finna inom t ex fornnordisk mytologi.Inget är egentligen nytt under solen. Eller?
onsdag 18 januari 2012
It never fails
Det var nog mer än en månad sedan jag faktiskt tog rast på jobbet. Med rast menar jag då sitta ned och inte tänka på någonting som är arbetsrelaterat; inte se till något barn eller ens tänka på något barn på förskolan, utan t ex läsa en bok, titta på TV, gå en promenad eller bara sitta i tystnad och rensa tankarna. It never happens. Jag har en halvtimmes rast under dagen. Det finns alltid annat att göra än att faktiskt ta en andningspaus. Det finns alltid någon personal som vill ha hjälp med något, eller undrar något, eller så behöver jag skriva ut något dokument eller kolla ett besked via mail eller, eller, eller. Det är oootroligt hur snabbt den där lilla halvtimmen försvinner till totalt onödiga saker. Idag tog jag med mig en bok att läsa, för nu skulle jag baske mig låsa in mig och sätta mig och läsa, i tystnad. Lo and behold; då stod där en söt kille som skulle kolla statusen på larmet på jobbet. Han behövde info om diverse saker - och jag har koll på diverse saker...
tisdag 17 januari 2012
Könskonstruktion
En treåring på förskolan går på toaletten. Hon tittar på mig, ler och viskar:
- Har du också en snippa?
Jag flinar som hon, som om vi har en hemlighet:
- Ja, det har jag.
- Har du såna här trosor också? (röda och vitrandiga)
- Nej.
- Vad har du för trosor?
Visar kanten på mina lila.
- Har du såna här hemma?
- Nej, så fina har inte jag...
- Nähä... Min pappa har inte en snippa.
- Nej...
- Pappa bajsade i kalsongerna på Mallis.
- Ojdå.
- Det kom hääär.
- På benen?
- Nej, häär.
- I sängen?
- Jaaa...
Det jag har insett när jag jobbar med små barn på förskolan är att det är flickorna som verkligen talar om olika kön. Jag ger dem gärna benämningen på sitt kön, men många har det med sig hemifrån och det är de som har det med sig hemifrån som är trygga i sig själva, de som har en klar bild, en benämning, av sitt kön är de som inte skyr att tala öppet om det. Det gör mig glad. Samtidigt gör det mig ledsen att se så många pojkar som inte vill prata om sitt kön, än mindre ta till sig att det finns något annat kön.
- Har du också en snippa?
Jag flinar som hon, som om vi har en hemlighet:
- Ja, det har jag.
- Har du såna här trosor också? (röda och vitrandiga)
- Nej.
- Vad har du för trosor?
Visar kanten på mina lila.
- Har du såna här hemma?
- Nej, så fina har inte jag...
- Nähä... Min pappa har inte en snippa.
- Nej...
- Pappa bajsade i kalsongerna på Mallis.
- Ojdå.
- Det kom hääär.
- På benen?
- Nej, häär.
- I sängen?
- Jaaa...
Det jag har insett när jag jobbar med små barn på förskolan är att det är flickorna som verkligen talar om olika kön. Jag ger dem gärna benämningen på sitt kön, men många har det med sig hemifrån och det är de som har det med sig hemifrån som är trygga i sig själva, de som har en klar bild, en benämning, av sitt kön är de som inte skyr att tala öppet om det. Det gör mig glad. Samtidigt gör det mig ledsen att se så många pojkar som inte vill prata om sitt kön, än mindre ta till sig att det finns något annat kön.
There is no such thing
Dagligen vänder sig Tioåringen till med frågan:
- Vad betyder___________ ? (På linjen kan jag skriva en lång lista av ord. De som hon återupptäcker, som jag vet att hon hört tidigare, de som hon hävdar att hon aldrig hört, de som är svåra att stava eller uttala o s v. Numera är det oftast ord på engelska, som nyligen: "- Vad betyder rare spieces?")
Igår gjorde hon sin svenskaläxa.
- Mamma, vad betyder generös journalist?
- Ööhm, va? Något sånt kan ju inte finnas. De två orden ihop är ju en omöjlighet, i min värld i alla fall.
- Men det står så. Journalist vet jag ju vad det är, men vad betyder egentligen generös?
- Givmild.
- Vad då för nåt?
- Att man är frikostig, att man ger andra saker t ex.
- Jaha....men så är väl inte en journalist?
- Nää...
- En journalist vill ju alltid vara först med nyheter eller sånt.
- Ja, precis. Så vad står det egentligen, hur lyder meningen?
Hon läser upp pappret för mig. Jag blir inte klokare. Tills jag inser att den som totat ihop pappret bara velat få in så många ord som möjligt med det ljudet i, fast med olika stavningar, vilket blir min förklaring till Tioåringen, som hon godtar.
By the way: förra veckan kom Tioåringen hem med ett papper där läraren angivit målen i matematik för de kommande två månaderna. Jag kunde knappt finna luft, än mindre ord, efter att jag läst pappret. Klockan, temperaturer, räkna timmar, månaderna. What the...? Det där kunde ju Tioåringen redan för några år sedan. Jag läser målen för Tioåringen.
- Är det något av det här som du tycker är svårt, eller som du känner dig osäker på?
- Nää, tror inte det. Ibland är det lite svårt att komma ihåg att året är 52 veckor, men det är väl det enda.
Such a waste of talent...
- Vad betyder___________ ? (På linjen kan jag skriva en lång lista av ord. De som hon återupptäcker, som jag vet att hon hört tidigare, de som hon hävdar att hon aldrig hört, de som är svåra att stava eller uttala o s v. Numera är det oftast ord på engelska, som nyligen: "- Vad betyder rare spieces?")
Igår gjorde hon sin svenskaläxa.
- Mamma, vad betyder generös journalist?
- Ööhm, va? Något sånt kan ju inte finnas. De två orden ihop är ju en omöjlighet, i min värld i alla fall.
- Men det står så. Journalist vet jag ju vad det är, men vad betyder egentligen generös?
- Givmild.
- Vad då för nåt?
- Att man är frikostig, att man ger andra saker t ex.
- Jaha....men så är väl inte en journalist?
- Nää...
- En journalist vill ju alltid vara först med nyheter eller sånt.
- Ja, precis. Så vad står det egentligen, hur lyder meningen?
Hon läser upp pappret för mig. Jag blir inte klokare. Tills jag inser att den som totat ihop pappret bara velat få in så många ord som möjligt med det ljudet i, fast med olika stavningar, vilket blir min förklaring till Tioåringen, som hon godtar.
By the way: förra veckan kom Tioåringen hem med ett papper där läraren angivit målen i matematik för de kommande två månaderna. Jag kunde knappt finna luft, än mindre ord, efter att jag läst pappret. Klockan, temperaturer, räkna timmar, månaderna. What the...? Det där kunde ju Tioåringen redan för några år sedan. Jag läser målen för Tioåringen.
- Är det något av det här som du tycker är svårt, eller som du känner dig osäker på?
- Nää, tror inte det. Ibland är det lite svårt att komma ihåg att året är 52 veckor, men det är väl det enda.
Such a waste of talent...
måndag 16 januari 2012
Obetalbart
Under frukosten på förskolan tittar en tvååring beundrande på min kollega.
- Vilken fin klocka du har...
- Tycker du? säger min kollega och visar den för tvååringen.
- Vilket fint armband du har.
Hon visar det också.
- Jag tycker att du är jättemegafin, säger tvååringen.
- Flirtar du med mig nu?
Vi skrattar gott åt hans otroliga ordförråd. Min kollega rodnar. Tvååringen tittar på henne och säger:
- Nu är du röd.
Vid lunchen trallar jag på en sång vi sjöng innan jul som hade texten "Julklappar är det bästa jag vet...", men eftersom vi fick vindruvor till efterrätt så ändrade jag texten och sjöng "Vindruvor är det bästa jag vet..:". Två- och treåringarna tittade storögt på mig. En treåring konstaterade krasst:
- Det var fel.
- Jaha, sa jag, hur ska det vara då?
- Det var fel.
Då sjöng jag med rätt ord. Alla barnen log och treåringen sa högt till mig:
- Nu, nu var det rätt!
- Vilken fin klocka du har...
- Tycker du? säger min kollega och visar den för tvååringen.
- Vilket fint armband du har.
Hon visar det också.
- Jag tycker att du är jättemegafin, säger tvååringen.
- Flirtar du med mig nu?
Vi skrattar gott åt hans otroliga ordförråd. Min kollega rodnar. Tvååringen tittar på henne och säger:
- Nu är du röd.
Vid lunchen trallar jag på en sång vi sjöng innan jul som hade texten "Julklappar är det bästa jag vet...", men eftersom vi fick vindruvor till efterrätt så ändrade jag texten och sjöng "Vindruvor är det bästa jag vet..:". Två- och treåringarna tittade storögt på mig. En treåring konstaterade krasst:
- Det var fel.
- Jaha, sa jag, hur ska det vara då?
- Det var fel.
Då sjöng jag med rätt ord. Alla barnen log och treåringen sa högt till mig:
- Nu, nu var det rätt!
Tjena alena
Såg på Rapport innan jag begav mig till jobbet. Så det är anställda på Proffice som ska se till att alla lärare får ut sin legitimation? Kan inte säga att jag känner något förtroende för att det kommer gå bra. Inslaget på TVn visar några tjejer som sitter och petar lite på en dator. Jag hopppas att de har mer vett i skallen än den personal från Proffice jag jobbade med när jag var anställd av Manpower (i mitt förra liv, innan Tioåringen). Jag hade inte många uppdrag för Manpower. Varför? För jag gör det jag alltid gör: agerar spindel som drar i alla trådar, är uppmärksam och är behjälplig på alla sätt möjliga. Folk tenderar att bli nöjda då. När jag sedan ville lämna mitt uppdrag på ett företag så var jag så djupt rotad att det var svårt för någon annan att ta över min position. Jag fick lära upp ny personal (från Proffice) för att göra det jag gjort. Konstigt att det krävdes tre personer för att ta över de uppgifter jag hade skött på egen hand, men vem är jag att tycka så. När jag satt där med en kille (några år äldre än mig, med smått nedlåtande attityd) och visade hur jag hade jobbat med olika avtal, kunder, fabriker och order i olika databaser, webapplikationer and what not så insåg jag att han inte hängde med. Så jag backar och visar igen.
- Ser du skillnaden på vad som är svenska kontakter här och vad som är andra länder i Norden, och t ex USA?
- Nää, vad då, hur ser du det, på namnen?
- Namnen? Nej, en kille i USA kan ju heta Knut Svensson.
- Jaa, just dee...
- Ser du telefonnumren?
- Ja...
- Då ser du vilka som är svenska. De andra kan du lägga på internationella konton.
- Vad då, hur ser jag att de är svenska...?
- Vet du vad det är för landsnummer till Sverige?
- Naaee...
- Okej. Det är 46. Sedan ser du vilken fabrik det är beroende på riktnumret.
- Jaha...
- Vet du vilket riktnummer Stockholm har?
- Nää...
- Okej. Stockholm har 8, Norrköping 11 t ex. Vi får skriva upp en lista.
Jag kunde inte heller alla riktnummer i huvudet, men ganska många. Annars hade jag ett hum. Jag vet att siffrorna stiger från söder till norr, bortsett från de stora städerna. Det har jag vetat sedan jag var barn. Hur vet jag egentligen sånt? För att jag ibland lämnade Stockholm? För att jag hade föräldrar som jobbade med statistik? Only Bo knows...
- Ser du skillnaden på vad som är svenska kontakter här och vad som är andra länder i Norden, och t ex USA?
- Nää, vad då, hur ser du det, på namnen?
- Namnen? Nej, en kille i USA kan ju heta Knut Svensson.
- Jaa, just dee...
- Ser du telefonnumren?
- Ja...
- Då ser du vilka som är svenska. De andra kan du lägga på internationella konton.
- Vad då, hur ser jag att de är svenska...?
- Vet du vad det är för landsnummer till Sverige?
- Naaee...
- Okej. Det är 46. Sedan ser du vilken fabrik det är beroende på riktnumret.
- Jaha...
- Vet du vilket riktnummer Stockholm har?
- Nää...
- Okej. Stockholm har 8, Norrköping 11 t ex. Vi får skriva upp en lista.
Jag kunde inte heller alla riktnummer i huvudet, men ganska många. Annars hade jag ett hum. Jag vet att siffrorna stiger från söder till norr, bortsett från de stora städerna. Det har jag vetat sedan jag var barn. Hur vet jag egentligen sånt? För att jag ibland lämnade Stockholm? För att jag hade föräldrar som jobbade med statistik? Only Bo knows...
söndag 15 januari 2012
Överanalyserare eller ordmärkare eller vad är vi...?
Tioåringen gör sin matteläxa. Hon ska säga ja eller nej till rimligheten i vissa påstående.
"Skalbaggen är 9 mm lång."
Alltså; kan en skalbagge vara 9 mm lång?
Tioåringen: Jag fattar inte. Det står ju skalbaggen, alltså en särskild skalbagge. Hur ska jag kunna veta om den är 9 mm lång? Det borde ju finnas en bild på den...
Jag: Tänk dig en skalbagge, vilken som helst. Kan den möjligtvis vara 9 mm?
Tioåringen: Jag har sett mycket större skalbaggar.
Jag: Men KAN det finnas skalbaggar som är 9 mm långa?
Tioåringen: Jag vet inte, det verkar väldigt litet, men det KAN det väl.
"Paraplyet är 7 dm."
Alltså: kan ett paraply vara 7 dm?
Tioåringen: Va? 7 dm, det är ju typ så här långt. (Hon visar vad jag anser vara 7 dm mellanrum mellan sina händer.)
Jag: Ja, precis.
Tioåringen: Så stort kan ju inte ett paraply vara...
Jag: Tror du inte? Kan det täcka ditt huvud...?
Tioåringen: Täcka mitt huvud?
Jag: Ja, är det rimligt att det är storleken på ditt paraply, skulle det skydda dig från regn? Du kan ju mäta ditt eget paraply och kolla hur stort det är.
Tioåringen: Jaha, när det är uppfällt! Jag trodde att de menade själva pinnen, den som man drar ut när man ska fälla upp paraplyet.
Jag: Jaha...fast då kan jag nog säga att när någon pratar om ett paraply så tänker man sig det oftast som utfällt.
Det som grämer mig mest är att hon är en kopia av mig. Jag är ju exakt likadan. Jag övar mig dagligen i att släppa. Släpp och fokusera. Vad är viktigt. Fokusera på det, ingenting annat. Hitta kärnan i det du gör och fokusera på den. I only wish I could. Jag önskar att jag hade lärt Tioåringen detsamma. Det är dock svårt att lära någon annan något som man själv inte ens klarar av.
"Skalbaggen är 9 mm lång."
Alltså; kan en skalbagge vara 9 mm lång?
Tioåringen: Jag fattar inte. Det står ju skalbaggen, alltså en särskild skalbagge. Hur ska jag kunna veta om den är 9 mm lång? Det borde ju finnas en bild på den...
Jag: Tänk dig en skalbagge, vilken som helst. Kan den möjligtvis vara 9 mm?
Tioåringen: Jag har sett mycket större skalbaggar.
Jag: Men KAN det finnas skalbaggar som är 9 mm långa?
Tioåringen: Jag vet inte, det verkar väldigt litet, men det KAN det väl.
"Paraplyet är 7 dm."
Alltså: kan ett paraply vara 7 dm?
Tioåringen: Va? 7 dm, det är ju typ så här långt. (Hon visar vad jag anser vara 7 dm mellanrum mellan sina händer.)
Jag: Ja, precis.
Tioåringen: Så stort kan ju inte ett paraply vara...
Jag: Tror du inte? Kan det täcka ditt huvud...?
Tioåringen: Täcka mitt huvud?
Jag: Ja, är det rimligt att det är storleken på ditt paraply, skulle det skydda dig från regn? Du kan ju mäta ditt eget paraply och kolla hur stort det är.
Tioåringen: Jaha, när det är uppfällt! Jag trodde att de menade själva pinnen, den som man drar ut när man ska fälla upp paraplyet.
Jag: Jaha...fast då kan jag nog säga att när någon pratar om ett paraply så tänker man sig det oftast som utfällt.
Det som grämer mig mest är att hon är en kopia av mig. Jag är ju exakt likadan. Jag övar mig dagligen i att släppa. Släpp och fokusera. Vad är viktigt. Fokusera på det, ingenting annat. Hitta kärnan i det du gör och fokusera på den. I only wish I could. Jag önskar att jag hade lärt Tioåringen detsamma. Det är dock svårt att lära någon annan något som man själv inte ens klarar av.
fredag 13 januari 2012
Anticipation
Jag ser verkligen fram emot filmen 50/50. Flera skådisar jag gillar. Kan bli hur bra som helst.
onsdag 11 januari 2012
Dolce far niente
Nu har jag sett filmen Eat pray love. Den var väldigt lång. Eller den kändes väldigt lång. Den tog liksom aldrig slut. När jag känner så, så är det ett tecken på att filmen inte är särskilt bra. Visst, den hade sina ögonblick, men det var ingen höjdarrulle. Det kändes ovant att se Javier Bardem känslosam, men så har jag ju bara sett honom i No country for old men tidigare. Han är ju inte Benicio del Toro liksom. Fast det var väl det som var vitsen.
Jag irriterade mig på scenen när de ska fira Halloween och alla (sju) vid bordet ska säga vad de är tacksamma för, men bara tre gör det och sedan bryts scenen. Var tvungen att titta igenom director´s cut en gång och, ja, där fanns hela scenen när alla får säga sitt.
Jag fastnade för kommentarerna som "medicinkvinnan" fällde när hon undersökte Liz (Julia Roberts) ben. "No sex for a long time. Det känns på knäet, brosket är torrt. Sexhormoner smöjer lederna." Så det är därför mina knän knakar så oroväckande nu för tiden...!
Jag irriterade mig på scenen när de ska fira Halloween och alla (sju) vid bordet ska säga vad de är tacksamma för, men bara tre gör det och sedan bryts scenen. Var tvungen att titta igenom director´s cut en gång och, ja, där fanns hela scenen när alla får säga sitt.
Jag fastnade för kommentarerna som "medicinkvinnan" fällde när hon undersökte Liz (Julia Roberts) ben. "No sex for a long time. Det känns på knäet, brosket är torrt. Sexhormoner smöjer lederna." Så det är därför mina knän knakar så oroväckande nu för tiden...!
En liten Bob
Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
NÄSTAN ta itu med sig själv
Ansvar
Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarana ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen
klara färdiga gå
handen på avtryckarn dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.
De vill helt enkelt att du sätter igång nu.
Bob Hanson
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
NÄSTAN ta itu med sig själv
Ansvar
Gudarna ligger i startgroparna idag.
Gudarana ligger alltid i startgroparna.
De börjar få ont i knäna.
De vill att du säger det nu
att du ställer dig upp med pistolen i handen
klara färdiga gå
handen på avtryckarn dånet i luften
de vill att du inte längre håller dem
tillbaks.
De vill helt enkelt att du sätter igång nu.
Bob Hanson
söndag 8 januari 2012
Hur svårt kan det vara?
Tänkte köpa musik av the Elliots, 311 och 100 Monkeys, men det verkar vara tji att komma över någonting av dessa band i en affär i Stockholm. Kan det verkligen vara så? Nää, jag har väl inte letat tillräckligt bra. För det är väl inte enbart Amazon som har det jag vill ha...?
Ett annat paradis
Hemkommen från en kryssningen.
I taxfreeshopen tittade Tioåringen på vinflaskorna och sa:
- Jag kommer aldrig dricka sånt.
- Okej.
Sedan tittade hon på likörflaskorna och sa:
- Och du kommer aldrig, aldrig någonsin se mig dricka den där äckliga sega konstiga...
- Okej, vad bra.
Tillbaka i hytten tittade Tioåringen på mig och sa:
- Vi är i alla fall duktiga. Vi brukar ju köpa hur mycket saker som helst.
(Och då menar hon godis. Vi köpte inget godis alls med oss hem. Det känns bra.)
T o m i affären på båten fanns det Tampax. Varför fanns det inte i hela Visby??
I taxfreeshopen tittade Tioåringen på vinflaskorna och sa:
- Jag kommer aldrig dricka sånt.
- Okej.
Sedan tittade hon på likörflaskorna och sa:
- Och du kommer aldrig, aldrig någonsin se mig dricka den där äckliga sega konstiga...
- Okej, vad bra.
Tillbaka i hytten tittade Tioåringen på mig och sa:
- Vi är i alla fall duktiga. Vi brukar ju köpa hur mycket saker som helst.
(Och då menar hon godis. Vi köpte inget godis alls med oss hem. Det känns bra.)
T o m i affären på båten fanns det Tampax. Varför fanns det inte i hela Visby??
lördag 7 januari 2012
Eternal sunshine of the spotless mind
Några minusgrader, strålande sol från klar himmel och snö som i alla fall täcker marken och ligger kvar. I två dagar nu. Tänk vad det livar upp sinnet!
Ikväll kliver jag ombord på Birka Paradise och hoppas på ett avslappnade och trevligt dygn ombord. Sedan är ledigheten slut. Tillbaka till livets hårda skola. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Ikväll kliver jag ombord på Birka Paradise och hoppas på ett avslappnade och trevligt dygn ombord. Sedan är ledigheten slut. Tillbaka till livets hårda skola. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
So far so good
En vän tittar skeptiskt på mig och den mobiltelefon jag införskaffade för en vecka sedan.
- Så du valde Ericsson?
- Mm, ja, det blev så.
- Hur kom det sig då?
- Det fanns inte riktigt någon som jag verkligen ville ha, men det här var väl den modell som kom närmast mina behov.
- Ja, den är ju liten och smidig...
- Mm, det var ju mitt mest primära behov. Det är lite svårt att vänja sig vid det här med touch screen...
- Jag skulle ju aldrig ha något annat än Iphone nu.
- Ja, jag skulle också ha valt det, om den varit mindre.
- Har du laddat ned några appar än då?
- Nej, jag har ju inte det. Jag har inte ens arrangerat om ikonerna som jag vill ha dem.
Galenskap. Kunde jag läsa i hans uttryck. Att jag inte spenderat det första dygnet - än mer den första veckan - med den nya mobilen åt att fixa och trixa och joxa med mobilen är nog väldigt svårt för många att ta till sig.
Egentligen skulle jag inte ens ha behövt en ny telefon. Jag vill bara att den ska fungera. Jag vill bara kunna vara tillgänglig, och kunna skicka sms. Och använda anteckningsboken.
- Så du valde Ericsson?
- Mm, ja, det blev så.
- Hur kom det sig då?
- Det fanns inte riktigt någon som jag verkligen ville ha, men det här var väl den modell som kom närmast mina behov.
- Ja, den är ju liten och smidig...
- Mm, det var ju mitt mest primära behov. Det är lite svårt att vänja sig vid det här med touch screen...
- Jag skulle ju aldrig ha något annat än Iphone nu.
- Ja, jag skulle också ha valt det, om den varit mindre.
- Har du laddat ned några appar än då?
- Nej, jag har ju inte det. Jag har inte ens arrangerat om ikonerna som jag vill ha dem.
Galenskap. Kunde jag läsa i hans uttryck. Att jag inte spenderat det första dygnet - än mer den första veckan - med den nya mobilen åt att fixa och trixa och joxa med mobilen är nog väldigt svårt för många att ta till sig.
Egentligen skulle jag inte ens ha behövt en ny telefon. Jag vill bara att den ska fungera. Jag vill bara kunna vara tillgänglig, och kunna skicka sms. Och använda anteckningsboken.
Personlighetsstörning
Tioåringen vaknade med mardrömmar på natten. Hon har gjort det flera nätter den här veckan. Det har kanske varit lite mycket. Först med hennes besvikelse över att Pappan inte hör av sig, och sedan få veta att han har flyttat och skilt sig, utan att säga ett ord till henne. Tioåringen är orolig att hon inte ska kunna träffa sina halvsyskon mer. Sedan läste Tioåringen om Kapten Svea, en bok hon fick i julklapp. Spännande, men läskig. Strax därpå drömde hon och på morgonen undrade hon:
- Mamma, skulle du tro på mig om jag berättade något för dig...?
- Så klart jag skulle. Jag skulle alltid lyssna på dig.
Så hade hon drömt att Pappan var i vår lägenhet, med en annan, okänd, man. Tioåringen hade försökt berätta något för Pappan, men han vägrade lyssna på henne och det skrämde henne. Den okända mannen skrämde henne också. (Dessutom tror jag att Kapten Svea råkar ut för att hennes pappa inte lyssnar/tror på henne.)
Inatt hade hon drömt att jag låg i min säng och läste, men i vår lägenhet fanns det en man från typ stenåldern och en kvinna som var jag från förut.
- Hur menar du "jag från förut"? Var jag gammal? Kom jag också från stenåldern?
- Nej, alltså, jag vet inte, du från för fem år sen eller nåt.
- Jaha.
- Mannen var snäll, han var det inget konstigt med, han bara var här. Han skulle pilla på mina pärlor och då sa jag stopp! för han höll på att ha ned dem på golvet, han visste liksom ingenting om det här livet...
- Okej.
- Sedan ropade den andra du från badrummet "kom, kom och hjälp mig" och då gick jag dit, men då var det ingen där.
Tioåringen rös till. Vi vet båda att det där är ett återkommande minne/dröm för henne. Ibland blir hon hysterisk eller paralyserad när hon behöver gå in i badrummet.
- Usch och fy. Vad gjorde jag då?
- Du var i ditt rum och läste hela tiden, som att du inte märkte något.
- Det var ju inte bra...
- Alltså, mamma, du är ofta med i mina mardrömmar. Antingen så blir du någon annan i drömmen eller så springer jag och når inte fram till dig eller så bråkar vi eller står du vid sidan om och försöker säga saker som ska hjälpa till.
Stor klump i halsen. Det känns ibland som att jag har en personlighetsstörning, och jag vet att det var mycket mer tydligt för henne då, för ca sju år sedan, när jag mådde dåligt och inte var mig själv. Numera är det bara när vi bråkar som jag ibland inte är mig själv. Och det händer ju att vi bråkar.
- Mamma, skulle du tro på mig om jag berättade något för dig...?
- Så klart jag skulle. Jag skulle alltid lyssna på dig.
Så hade hon drömt att Pappan var i vår lägenhet, med en annan, okänd, man. Tioåringen hade försökt berätta något för Pappan, men han vägrade lyssna på henne och det skrämde henne. Den okända mannen skrämde henne också. (Dessutom tror jag att Kapten Svea råkar ut för att hennes pappa inte lyssnar/tror på henne.)
Inatt hade hon drömt att jag låg i min säng och läste, men i vår lägenhet fanns det en man från typ stenåldern och en kvinna som var jag från förut.
- Hur menar du "jag från förut"? Var jag gammal? Kom jag också från stenåldern?
- Nej, alltså, jag vet inte, du från för fem år sen eller nåt.
- Jaha.
- Mannen var snäll, han var det inget konstigt med, han bara var här. Han skulle pilla på mina pärlor och då sa jag stopp! för han höll på att ha ned dem på golvet, han visste liksom ingenting om det här livet...
- Okej.
- Sedan ropade den andra du från badrummet "kom, kom och hjälp mig" och då gick jag dit, men då var det ingen där.
Tioåringen rös till. Vi vet båda att det där är ett återkommande minne/dröm för henne. Ibland blir hon hysterisk eller paralyserad när hon behöver gå in i badrummet.
- Usch och fy. Vad gjorde jag då?
- Du var i ditt rum och läste hela tiden, som att du inte märkte något.
- Det var ju inte bra...
- Alltså, mamma, du är ofta med i mina mardrömmar. Antingen så blir du någon annan i drömmen eller så springer jag och når inte fram till dig eller så bråkar vi eller står du vid sidan om och försöker säga saker som ska hjälpa till.
Stor klump i halsen. Det känns ibland som att jag har en personlighetsstörning, och jag vet att det var mycket mer tydligt för henne då, för ca sju år sedan, när jag mådde dåligt och inte var mig själv. Numera är det bara när vi bråkar som jag ibland inte är mig själv. Och det händer ju att vi bråkar.
fredag 6 januari 2012
Time takes its toll
Såg Mission: impossible på TV häromdagen. En fräsch och (relativt) ung Tom Cruise.
15 år senare: Mission: Impossible Ghost protocol. Väldigt sliten Cruise.
15 år senare: Mission: Impossible Ghost protocol. Väldigt sliten Cruise.
Sealed with a kiss
Nu har jag läst "The host" av Stephenie Meyer (fast på svenska). Den var bra. Intressant. Då och då tänker jag på en annan Vandrare. Redan efter 80 sidor (av 600) tyckte jag dock att det var som att läsa Twilight, fast ur ett annat perspektiv. Similar plot, sort of. Boken torde ha blivit skriven under tiden författaren skrev Twilightsagan, så kan jag tänka mig att den här boken kom ur idéer/tankar som författaren hade då, but she probably had to kill her darlings och placerade dem därför i annan bok. Två män som "slåss" om kärleken till samma flicka/kvinna, fast de är olika och älskar på olika sätt. Vi kan också läsa oss till hur viktigt det känns för två feminina varelser att passera (den lagliga) gränsen till att vara 18 år, vuxen (även om det i ena fallet egentligen handlar om att gå från 16 till 17), precis som i Twilight. Där finns andra inslag att jämföra; leva länge, utan att oroa sig för skador, en läkare fylld av medkänsla och flera andra paralleller som syns.
I miss kissing someone special...
I miss kissing someone special...
torsdag 5 januari 2012
Just because
På bion idag satt vi på en av (de dyrare) raderna med extra benutrymme. Det var skönt, men inte enbart för att jag lätt kunde sträcka på benen, utan för att de som ville passera lätt kunde göra det utan att vi reste på oss.
Dessutom kom jag nu ihåg att lägga jackan över ryggstödet. Vill ju inte ha några biolöss.
Dessutom kom jag nu ihåg att lägga jackan över ryggstödet. Vill ju inte ha några biolöss.
Disintegrate
Tittar på filmer att se på bio. Imorgon har The darkest hour premiär. Den verkar intressant. För mig och mina jämnåriga. Lo and behold, står det inte 11 år på den, på SFs hemsida (PG-13 i USA). Det verkar konstigt, jag trodde den skulle vara läskig. Tittar på trailern. Är den läskig? Mjaa, inte för mig. När jag ser med mina barnögon? Ja, ganska skrämmande, framför allt den del där människor går i bitar och liksom sugs upp av ingenting. Chansar och visar trailern för Tioåringen. Hon drar in andan och piper ut ett litet ljud när scenen med damen visas. Blown to smithereens, sort of. Fattar inte hur den kan vara från 11 år, det betyder ju från 7 år, med vuxen i sällskap.
Trust your instincts
Gick på bio med Tioåringen och hennes två jämnåriga killkompisar, Emil och Nisse, idag. Innan bion handlar vi lösgodis. Jag säger tre gånger till dem att ta liiiite. Strikta instruktioner från Nisses mamma att han inte ska äta så mycket, för det finns inget stopp. Emil och Tioåringen tar (otroligt nog) lite, som jag, ungefär tio godisbitar. Nisse fyller halva påsen och ser sen förskräckt ut när han måste betala det själv (killarna har pengar med sig). Jag står ändå för drickat sedan.
Vi ska se Alvin och gänget 3. När vi väntar på att bli insläppta till salongen tittar Nisse frågande på mig och säger:
- Vad ska du göra när vi ser på filmen da...?
- Vet du, jag ska också se filmen.
- Jaha...
Jag har funderat på att någongång hitta på något annat när Tioåringen tittar på bio, men har ännu inte kommit dit. Idag hade varit ett ypperligt tillfälle att hitta på något på egen hand, men tanken slog mig aldrig. Too bad. Filmen var urdålig. Ungarna gillade den dock.
När filmen var slut hade alla ätit upp allt sitt godis och druckit upp all sin dricka. Vi gick till Pizza hut för att äta. Jag tog in en korg med nacoschips som förrätt, som vi delade på. Tioåringen hann äta tre chips och Emil åt kanske sju, för de satt och pratade med varandra. Jag åt säkert tio bitar chips, men Nisse vräkte i sig och skrapade sedan både korgen och dipbägaren. Och tömde sitt glas med läsk. Sedan kom pizzorna in. Emil och Tioåringen åt i godan ro och pratade på. Jag åt och ganska snabbt klar. Nisse pratade också, men åt väldigt fort. För att stanna abrupt när hans sista pizzabit var halvvägs uppäten. Det var en sån drastisk skillnad i hela hans kroppsspråk att jag reagerade och såg framför mig hur han kräktes ned hela bordet. Men det skulle han väl aldrig göra? Han skulle väl säga till om han mådde dåligt? Inte ett ljud kom från honom på säkert en minut och han började se grön ut och torkade svett i pannan. Börja ana oråd.
- Hur mår du?
Nisse skakar på huvudet och visar med händerna en svepande rörelse från halsen/munnen och ut mot bordet. Då ändrades min vision till kastspya.
- Ställ dig upp nu. Nu. Spring till toaletten.
Jag föste honom framför mig. Han hulkade. Snabbt som attan puttade jag honom förbi alla gäster. Alla toaletter upptagna. Lämnade honom utanför toadörren och sprang till köket, snappade åt mig en påse och rusade tillabak. Lite spyor på golvet redan. Kastade fram påsen. Han fyllde den. Till bredden. Too much of the good stuff. (Hur kan en pizza som tuggats för någon minut sedan redan hunnit bli flytande...?) Sedan skurade jag golvet. Tur att jag inte är kräsmagad.
Vi ska se Alvin och gänget 3. När vi väntar på att bli insläppta till salongen tittar Nisse frågande på mig och säger:
- Vad ska du göra när vi ser på filmen da...?
- Vet du, jag ska också se filmen.
- Jaha...
Jag har funderat på att någongång hitta på något annat när Tioåringen tittar på bio, men har ännu inte kommit dit. Idag hade varit ett ypperligt tillfälle att hitta på något på egen hand, men tanken slog mig aldrig. Too bad. Filmen var urdålig. Ungarna gillade den dock.
När filmen var slut hade alla ätit upp allt sitt godis och druckit upp all sin dricka. Vi gick till Pizza hut för att äta. Jag tog in en korg med nacoschips som förrätt, som vi delade på. Tioåringen hann äta tre chips och Emil åt kanske sju, för de satt och pratade med varandra. Jag åt säkert tio bitar chips, men Nisse vräkte i sig och skrapade sedan både korgen och dipbägaren. Och tömde sitt glas med läsk. Sedan kom pizzorna in. Emil och Tioåringen åt i godan ro och pratade på. Jag åt och ganska snabbt klar. Nisse pratade också, men åt väldigt fort. För att stanna abrupt när hans sista pizzabit var halvvägs uppäten. Det var en sån drastisk skillnad i hela hans kroppsspråk att jag reagerade och såg framför mig hur han kräktes ned hela bordet. Men det skulle han väl aldrig göra? Han skulle väl säga till om han mådde dåligt? Inte ett ljud kom från honom på säkert en minut och han började se grön ut och torkade svett i pannan. Börja ana oråd.
- Hur mår du?
Nisse skakar på huvudet och visar med händerna en svepande rörelse från halsen/munnen och ut mot bordet. Då ändrades min vision till kastspya.
- Ställ dig upp nu. Nu. Spring till toaletten.
Jag föste honom framför mig. Han hulkade. Snabbt som attan puttade jag honom förbi alla gäster. Alla toaletter upptagna. Lämnade honom utanför toadörren och sprang till köket, snappade åt mig en påse och rusade tillabak. Lite spyor på golvet redan. Kastade fram påsen. Han fyllde den. Till bredden. Too much of the good stuff. (Hur kan en pizza som tuggats för någon minut sedan redan hunnit bli flytande...?) Sedan skurade jag golvet. Tur att jag inte är kräsmagad.
It´s just an illusion
Jag brukar vara ganska snabb på att reagera när jag tycker att kvinnor/flickor blir förlöjligade, förödmjukade eller nedvärderade i en film, bok eller i verkligheten. Jag tycker att jag alltid har någon form av jämställt genustänk i huvudet, särskilt när det gäller barnen på jobbet, och framför allt mitt eget barn. Visst, jag erkänner utan skrupler att jag gladeligen tittar på halvnakna män (som en f d studiekamrat, som ansåg sig vara feminist, inte såg med blida ögon på), men jag skulle nog aldrig köpa en kalender med halv- eller hel- nakna män i (jo, möjligtvis, om pengarna för inköpet gick till något välgörande ändamål). Så när jag hör och läser (i mina ögon) starka kvinnors åsikter om Twilightfilmen, så blir jag fundersam. Am I all f**ked up in the head? Visst, jag tänkte ju att det var lite barnsligt tonårsbeteende i filmen, men så mycket mer än det reagerade jag inte på. Vad handlar det om? Har jag inte fått min beskärda del av bitterhet och idiotiska män i mitt liv, så att jag borde veta bättre? Jo. Kan jag tro på lite fånig romantik? Jo. Kanske för att jag längtar efter att bli omhändertagen, omhuldad, och att få känna mig liten? I must be delusional.
onsdag 4 januari 2012
Back then
Rensar bland gamla mail. Vissa har jag sparat i foldrar jag knappt visste att jag hade. Så hittar jag en historia (var kom den ifrån??) som jag har skickat till en kompis. 13 years ago. In a different life. In a different body. In a completely different state of mind. Was that really me? Den är så otroligt dålig, att jag kan inte återge den, men jag minns en annan från den tiden, som jag kanske kan återge. It´s goes a little something like this:
"A man walks in to a bar, carrying a small bag. The man sits down by the bar and places the bag on the bar. He opens the bag and picks up a tiny piano and places it on the bar. He reaches in to the bag again and then places a small man next to the piano. The small man sits down at the piano and starts playing. The bartender looks at the small man.
- Hey, that´s amazing! Where did you get that?
- Oh, I have this wishing stone. You hold it in your hand and rub it and wish for what you want.
- Wow, can I see it?
- Sure.
The man pulls a stone out from his pocket and shows it to the bartender.
- Would you like to use it?
- Of course!
The stone shift hands and the bartender starts rubbing it.
POOF!!!
The entire bar in jampacked with ducks. There are ducks all over the place, covering everything.
The bartender looks confused:
- Heeyy...I didn´t ask for a million ducks...I asked for a million bucks!!
- Oh, right, I forgot to tell you; the stone is a little hard of hearing. You didn´t really think I asked for a 12 inch PIANIST, did you?"
"A man walks in to a bar, carrying a small bag. The man sits down by the bar and places the bag on the bar. He opens the bag and picks up a tiny piano and places it on the bar. He reaches in to the bag again and then places a small man next to the piano. The small man sits down at the piano and starts playing. The bartender looks at the small man.
- Hey, that´s amazing! Where did you get that?
- Oh, I have this wishing stone. You hold it in your hand and rub it and wish for what you want.
- Wow, can I see it?
- Sure.
The man pulls a stone out from his pocket and shows it to the bartender.
- Would you like to use it?
- Of course!
The stone shift hands and the bartender starts rubbing it.
POOF!!!
The entire bar in jampacked with ducks. There are ducks all over the place, covering everything.
The bartender looks confused:
- Heeyy...I didn´t ask for a million ducks...I asked for a million bucks!!
- Oh, right, I forgot to tell you; the stone is a little hard of hearing. You didn´t really think I asked for a 12 inch PIANIST, did you?"
My new idol
I love! Vad skön hon är. Hon är ganska lik mig, på många olika sätt. Hilarious.
“Amen,' I exclaim, accidentally spitting out a Raisinet. I pick up the chocolate with a Kleenex and stuff it in my purse. Ten bucks says a month from now I'll have forgotten about it and will finally have said heart attack when I assume a rat shat in there.”
― Jen Lancaster
“Amen,' I exclaim, accidentally spitting out a Raisinet. I pick up the chocolate with a Kleenex and stuff it in my purse. Ten bucks says a month from now I'll have forgotten about it and will finally have said heart attack when I assume a rat shat in there.”
― Jen Lancaster
Excuses, excuses
Jag antar att den här relativt långa ledigheten hade varit ett perfekt tillfälle att komma igång på Facebook, men...naaaah. Det är flera som ber mig nu, nästan tiggande ibland, men jag härdar ut i det längsta. Det är liksom inte jag. Inte än i alla fall. Kära E påstår att jag kommer hamna där när Tioåringen blir intresserad och bli en del av det. Och, visst, så är det väl. Until then; lo siento amigos.
Don´t wanna be the busy bee
För ungefär ett år sedan fungerade jag bra, utan att stressa upp mig så mycket för allt möjligt. En kombination av arbetslivet och hemlivet gjorde dagarna, livet, till en pina. Sedan blev det värre i höstas. Innan jul hade jag i princip gått ned mig i en mörk tjärn. Jag inser att nästan alla punkter för någon som är onödigt uppstressad stämmer in på mig. Vilket är illa. Sån var jag ju för länge sedan, och vill inte vara igen. När jag skulle till badhuset med Tioåringen igår började jag nästan skaka i kroppen för att jag var så spänd och tyckte att jag hade så mycket annat att göra. Tur att jag kunde bita ihop och följa mina tankar som sa att det var bra att gå. När jag hade simmat flera längder började spänningen i kroppen släppa en aning. Under förra veckan började jag kravla mig upp ur tjärnen. Jag har kommit till nya insikter och funnit nya mål. Jag vet dock att det är hyfsat lätt att säga och göra när det inte finns någon vardag som kräver saker av mig. Återstår att se hur det blir nästa vecka, när jag börjar jobba igen, och vilka nya rutiner jag lyckas skapa.
tisdag 3 januari 2012
Experiment
Det var ungefär ett halvår sedan jag tonade håret senast. Jag har tonat håret konstant i säkert fyra år nu, sedan de grå håren började bli alltför märkbara. Nu är det några centimenter i hårbotten som är alldeles gråvitt. Jag funderar på att helt enkelt låta det vara och se vad som händer. Kan verkligen hela huvudet bli täckt av grått hår - redan vid 40 års ålder?
Movie magic
Funderar på hur många filmer jag kan tänkas ha sett under 2011. Har inte en susning. Många är det, både hemma och på bio. Det känns lite jobbigt när jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte är helt säker på att jag skulle komma ihåg om jag sett en film, förrän jag har sett den igen. Om någon sa: vet du vad Letters to Juliet handlar om, så kanske jag inte skulle kunna svara. Jo, just den filmen skulle jag kunna återge. The Switch? Joo, när jag väl kommit på vilka som var med i den. Hopp? Mjaa, jo, på det stora hela, men fanns det ens någon riktig story...?
Detox
Okej, nu har jag sett om alla filmer i Twilightsagan, efter att ha läst böckerna. Det gav mer än innan, även om filmerna ju också gick att se utan att ha läst böckerna. Nu är det avvänjning som gäller. Från vampyrer i alla fall. Tioåringen är lite putt över vissa saker med vampyrerna i Twilight, som att de aldrig sover ("ÖVERALLT står det att de sover i kistor, ibland med ögonen öppna") och att de syns i speglar! Jag tycker det är coolt att Stephenie Meyer har skapat en egen version av vampyrer.
Ska nog läsa "The host" nu. Undrar var inspirationen till den kom ifrån. Världarnas krig, och (lesbiska) May Swenson? Intressant.
Ska nog läsa "The host" nu. Undrar var inspirationen till den kom ifrån. Världarnas krig, och (lesbiska) May Swenson? Intressant.
No way José
Tioåringen vill gärna se filmen Kick-ass. Hon tycker att den verkar rolig. Jag tycker att den är okej. När jag har mina barnsyn-glasögon på mig så anser jag att den innehåller makalöst mycket våld. Which is the point, I guess. Som vuxen tycker jag att den är helt okej. Jag fattar 15-års gränsen. Får Tioåringen se den? Jag tittar på filmen en gång till. Nä, jag tycker inte det. Särskilt inte som en av scenerna i början är huvudpersonen som runkar med sin lärare i tankarna. Nog för att Tioåringen redan vet hur verkligheten ser ut, teoretiskt. Det betyder inte att jag tycker att hon behöver uppleva den.
A time to every purpose under heaven
När jag var barn tyckte jag att Dollys låtar var underbara. Jag undrade aldrig varför min pappa hade alla hennes skivor. Som vuxen tänker jag att han säkert tyckte att det fanns annat med Dolly som var underbart.
What IS the purpose, really.
Syftet. Vad är syftet med det vi gör? Så bör vi alltid tänka i jobbet på förskolan. Vad ger det här barnen? Brukar jag tänka. I höstas gick en kollega och jag ut i skogen med en grupp barn. Innan vi kom till skogen passerade vi en stor buskhäck, som man kunde krypa igenom. Vilket vi gjorde. När vi tog oss igenom häcken sa min kollega till alla barnen, men mystik i rösten:
- Nu gååår vi in i trolllllskooogen och tittar om vi hittar några trooolll.
Först log jag och tänkte att det var roligt, spännande och barnen skulle gilla det. Sedan tänkte jag: vad menar hon egentligen? Vad är hon ute efter att det ska ge barnen? Jag sa dock ingenting, utan följde med på det hela. Så snart vi passerat häcken och vandrade vidare genom snårskogen, mot stockar och stenar och gran och tall och kärr och berg så blev flera av barnens ögon stora som klot och de började spana frenetiskt. Efter en del av vandringen i skogen stannade en fyraåring framför en stor gran med en hålighet vid rötterna och pekade och sa:
- Där bor trollen.
Alla stannde, granskade stället noga och smög sig närmare. Vi såg dock aldrig riktigt skymten av något troll. Naturligtvis blev det snackisen för dagen bland 3-4-åringarna. På lunchen frågade jag min kollega hur hon tänkte när hon drog med barnen på "trollspåret". Hon hade inte tänkt, det hade skett impulsivt, och hade inte ens riktigt varit medveten om att hon hade uttryckt sig på det sättet när vi passerat buskhäcken. Sedan såg lite brydd ut och sa:
- Måste man analysera sönder allt?
Nej, och det är inte så jag ser det. Jag ser det som att det finns ett syfte med det vi gör, och vi måste veta, inför oss själva, hur vi värderar det syftet.
När det var hämtningsdags ifrågasatte en förälder varför vi pratat om att det fanns troll i skogen och då var jag glad över att jag funderat på saken under dagen. Jag hade reflekterat. Min förklaring blev att det var passande i situationen, men också att det står i läroplanen att vi ska arbeta med sagor och berättelser.
- Nu gååår vi in i trolllllskooogen och tittar om vi hittar några trooolll.
Först log jag och tänkte att det var roligt, spännande och barnen skulle gilla det. Sedan tänkte jag: vad menar hon egentligen? Vad är hon ute efter att det ska ge barnen? Jag sa dock ingenting, utan följde med på det hela. Så snart vi passerat häcken och vandrade vidare genom snårskogen, mot stockar och stenar och gran och tall och kärr och berg så blev flera av barnens ögon stora som klot och de började spana frenetiskt. Efter en del av vandringen i skogen stannade en fyraåring framför en stor gran med en hålighet vid rötterna och pekade och sa:
- Där bor trollen.
Alla stannde, granskade stället noga och smög sig närmare. Vi såg dock aldrig riktigt skymten av något troll. Naturligtvis blev det snackisen för dagen bland 3-4-åringarna. På lunchen frågade jag min kollega hur hon tänkte när hon drog med barnen på "trollspåret". Hon hade inte tänkt, det hade skett impulsivt, och hade inte ens riktigt varit medveten om att hon hade uttryckt sig på det sättet när vi passerat buskhäcken. Sedan såg lite brydd ut och sa:
- Måste man analysera sönder allt?
Nej, och det är inte så jag ser det. Jag ser det som att det finns ett syfte med det vi gör, och vi måste veta, inför oss själva, hur vi värderar det syftet.
När det var hämtningsdags ifrågasatte en förälder varför vi pratat om att det fanns troll i skogen och då var jag glad över att jag funderat på saken under dagen. Jag hade reflekterat. Min förklaring blev att det var passande i situationen, men också att det står i läroplanen att vi ska arbeta med sagor och berättelser.
Too much time on my hands
Jag och mina kollegor brukar alltid säga att helgen är för kort. Man borde jobba fyra dagar/vecka, istället för fem. Då kanske man skulle vara avslappnad och utvilad när veckan började igen. Det tog 2-3 dagar att varva ned från jobbet, under julhelgen, men sedan hade jag den mest avslappnade vecka jag haft på några år. Det var skönt att helt släppa fokus på verkligheten och leva i min egen lilla puppa. Nu använder jag 2-3 dagar för att bygga varva upp igen. Motorn är igång och jag börjar känna mig oförmögen att ta det lugnt. Resten av den här veckan ska jag försöka att vara effektiv och göra det jag inte gjorde förra veckan; sortera papper, städa i klädkammaren, gå på bio med Tioåringen och gå till badhuset med henne samt, förstås, börja planera kommande termin för mig själv. Riktigt über-busy vill jag dock inte vara.
måndag 2 januari 2012
Gästspel
Jobbade idag, fast på förskolan intill mig, då min egen arbetsplats är stängd. Sedan har jag en vecka ledigt till. Ofattbart många dagar utan något inplanerat. Fast jag vet vad veckan som kommer innebär. Stressen byggs upp en aning för varje dag, jag lägger mer fokus på jobbet. Jag har redan börjat tänka på min barngrupp innan jag somnar. I huvudet planerar jag hur barnen ska delas upp, hur jag på bästa sätt kan skydda vissa barn från andra genom att hela tiden vara nära barnen i alla situationer, hur jag ska få med mina kollegor att tänka på samma sätt som jag, och hur vi ska kunna möta ALLA barnen på bästa sätt, både de som fungerar bra med andra barn och de som inte gör det.
Månaden innan juluppehållet funderade jag mycket på etik och diskriminering. Vi försöker hela tiden att arbeta inkluderande, istället för exkluderande. Alltså: barn ska inte plockas ur gruppen, utan gruppen ska anpassas till enskilda barn. När det krisar (barn blir skadade av andra barn och vi har inte tillräckligt med personal för att kunna ägna tid åt ett barn one-on-one eller agera sköld för de andra barnen) så hände det ändå att vi plockade ut enskilda barn.
Jag är ingen förspråkare av "time-out". Ibland blir dock frustrationen så pass stor att det ändå händer att ett barn sätts i (oftast) en stol, för att ta en paus, för att sansa sig, för att få ned pulsen och alls kunna höra vad det är vi säger till barnet. Needless to say; det är alltid pojkar som sätts där. Hur kommer det sig att flickor aldrig gör på det sättet? Med sättet menar jag; springer runt, skriker, kastar saker, drar ned/sönder saker, klättrar på bord och andra möbler, kastar sig ut från sagda möbler, målar på väggen, häller vatten över golvet, knuffar/slår/river andra barn m m, m m. Är det så starkt inpräntat hos flickorna redan vid 1 års ålder att så uppför man sig inte? Varför präntar vi (föräldrar) i så fall aldrig in sånt beteende i pojkarna.
Och, ja, vi använder effektivt en bygelstol emellanåt, men inte på ett så pass kränkande sätt. Under måltiderna känns det ibland oundvikligt, mest för barnets egen säkerhet. Står ett barn upp i stolen, eller klättrar upp på bordet (ja, det tar bara någon sekund, så det händer att vi inte hinner reagera) så är det risk för skador. Ibland handlar det dock mer om att ett barn ska stilla stilla, för att inte kunna nå övriga barn vid bordet och skada dem eller utsätta dem för trakasserier. Så var går gränsen för vad som är bra och inte? Det är oerhört svårt att veta ibland. Under dagen på den andra förskolan inser jag att de inte bara har en bygel på vissa stolar, utan även ett sele. Då får jag svår känsla i magen.
Månaden innan juluppehållet funderade jag mycket på etik och diskriminering. Vi försöker hela tiden att arbeta inkluderande, istället för exkluderande. Alltså: barn ska inte plockas ur gruppen, utan gruppen ska anpassas till enskilda barn. När det krisar (barn blir skadade av andra barn och vi har inte tillräckligt med personal för att kunna ägna tid åt ett barn one-on-one eller agera sköld för de andra barnen) så hände det ändå att vi plockade ut enskilda barn.
Jag är ingen förspråkare av "time-out". Ibland blir dock frustrationen så pass stor att det ändå händer att ett barn sätts i (oftast) en stol, för att ta en paus, för att sansa sig, för att få ned pulsen och alls kunna höra vad det är vi säger till barnet. Needless to say; det är alltid pojkar som sätts där. Hur kommer det sig att flickor aldrig gör på det sättet? Med sättet menar jag; springer runt, skriker, kastar saker, drar ned/sönder saker, klättrar på bord och andra möbler, kastar sig ut från sagda möbler, målar på väggen, häller vatten över golvet, knuffar/slår/river andra barn m m, m m. Är det så starkt inpräntat hos flickorna redan vid 1 års ålder att så uppför man sig inte? Varför präntar vi (föräldrar) i så fall aldrig in sånt beteende i pojkarna.
Och, ja, vi använder effektivt en bygelstol emellanåt, men inte på ett så pass kränkande sätt. Under måltiderna känns det ibland oundvikligt, mest för barnets egen säkerhet. Står ett barn upp i stolen, eller klättrar upp på bordet (ja, det tar bara någon sekund, så det händer att vi inte hinner reagera) så är det risk för skador. Ibland handlar det dock mer om att ett barn ska stilla stilla, för att inte kunna nå övriga barn vid bordet och skada dem eller utsätta dem för trakasserier. Så var går gränsen för vad som är bra och inte? Det är oerhört svårt att veta ibland. Under dagen på den andra förskolan inser jag att de inte bara har en bygel på vissa stolar, utan även ett sele. Då får jag svår känsla i magen.
Insomnia
Jag har läst så mycket böcker den senaste veckan att det har påverkat sömnen avsevärt. Flera tusen sidor, till långt in på nätterna. Jag är inte mitt vanliga själv på morgonen - som lätt somnar om och vill sova halva dagen - utan jag reser mig ur sängen med febrig rastlöshet och tar mig an dagen ändå. Det har varit en enormt avslappnad och skön ledighet. Det blev extra jobbigt idag.
Hur tusan ska det gå när högen vid sängen är färdigläst? Måste fylla tomrummet...
Hur tusan ska det gå när högen vid sängen är färdigläst? Måste fylla tomrummet...
söndag 1 januari 2012
Family ties
Min mamma ringer och babblar på. Jag vet att det räcker med att humma ibland, hon lyssnar ändå knappt på vad jag säger. Nu har hon massor att berätta, hon har pratat med många vänner och släktingar. Fast hon börjar med att prata om sin terapi. Det finns en man i hennes terapigrupp som skulle passa mig perfekt. Enligt min mamma, som gillar honom som en bror. Vilket leder oss in på min bror, Pingu. Hon ältar problemen med honom, och jag försöker medla.Hon drar paralleller till förhållandet med sina egna föräldrar. Jag låter henne hållas. Samtalet fortsätter in på kompisars föräldrar, och att en vän har skilt sig. En barndomskompis som varit tillsammans med sin man i 20 år har nu skilt sig. Min mammas kommentar är: "De passade ändå aldrig ihop riktigt". Jag kommer på mig själv med att gapa. Det är när jag upplever den här sortens negativa syn och kommentarer från någon av mina föräldrar som jag inser varför jag får kämpa för att försöka behålla en positiv livssyn. I know where I get it from.
And so it begins
Alla, och jag menar ALLA, i min närhet (inklusive jag) fyller jämna siffror det här året. Okej då, inte alla, men en väldans många människor. Nästan alla mina (jämnåriga, förstås) kompisar, studiekompisar, min pappa, min gammelfaster....
What to do, what to do. What to buy, what to buy.
Det blir ett intressant år, hoppas jag.
What to do, what to do. What to buy, what to buy.
Det blir ett intressant år, hoppas jag.
Det är över nu...
...säger Tioåringen till kaninen när vi kommer in igen. Fast det smattrar ännu utanför fönstret.
Några minuter innan tolvslaget: In med kaninen i transportburen, och in med buren på toan. Stänga dörren, och sedan ut på balkongen. Galet mycket fyrverkerier. Många otroligt mäktiga, stora, glittrande. Vackert! Ändå är nog de svävande ljuslyktorna finast av allt. Minus 6 grader ute, helt perfekt.
Det här blir ett bra år.
Några minuter innan tolvslaget: In med kaninen i transportburen, och in med buren på toan. Stänga dörren, och sedan ut på balkongen. Galet mycket fyrverkerier. Många otroligt mäktiga, stora, glittrande. Vackert! Ändå är nog de svävande ljuslyktorna finast av allt. Minus 6 grader ute, helt perfekt.
Det här blir ett bra år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)