Excuses, excuses

Jag antar att den här relativt långa ledigheten hade varit ett perfekt tillfälle att komma igång på Facebook, men...naaaah. Det är flera som ber mig nu, nästan tiggande ibland, men jag härdar ut i det längsta. Det är liksom inte jag. Inte än i alla fall. Kära E påstår att jag kommer hamna där när Tioåringen blir intresserad och bli en del av det. Och, visst, så är det väl. Until then; lo siento amigos.