It´s just an illusion

Jag brukar vara ganska snabb på att reagera när jag tycker att kvinnor/flickor blir förlöjligade, förödmjukade eller nedvärderade i en film, bok eller i verkligheten. Jag tycker att jag alltid har någon form av jämställt genustänk i huvudet, särskilt när det gäller barnen på jobbet, och framför allt mitt eget barn. Visst, jag erkänner utan skrupler att jag gladeligen tittar på halvnakna män (som en f d studiekamrat, som ansåg sig vara feminist, inte såg med blida ögon på), men jag skulle nog aldrig köpa en kalender med halv- eller hel- nakna män i (jo, möjligtvis, om pengarna för inköpet gick till något välgörande ändamål). Så när jag hör och läser (i mina ögon) starka kvinnors åsikter om Twilightfilmen, så blir jag fundersam. Am I all f**ked up in the head? Visst, jag tänkte ju att det var lite barnsligt tonårsbeteende i filmen, men så mycket mer än det reagerade jag inte på. Vad handlar det om? Har jag inte fått min beskärda del av bitterhet och idiotiska män i mitt liv, så att jag borde veta bättre? Jo. Kan jag tro på lite fånig romantik? Jo. Kanske för att jag längtar efter att bli omhändertagen, omhuldad, och att få känna mig liten? I must be delusional.