Jobbade idag, fast på förskolan intill mig, då min egen arbetsplats är stängd. Sedan har jag en vecka ledigt till. Ofattbart många dagar utan något inplanerat. Fast jag vet vad veckan som kommer innebär. Stressen byggs upp en aning för varje dag, jag lägger mer fokus på jobbet. Jag har redan börjat tänka på min barngrupp innan jag somnar. I huvudet planerar jag hur barnen ska delas upp, hur jag på bästa sätt kan skydda vissa barn från andra genom att hela tiden vara nära barnen i alla situationer, hur jag ska få med mina kollegor att tänka på samma sätt som jag, och hur vi ska kunna möta ALLA barnen på bästa sätt, både de som fungerar bra med andra barn och de som inte gör det.
Månaden innan juluppehållet funderade jag mycket på etik och diskriminering. Vi försöker hela tiden att arbeta inkluderande, istället för exkluderande. Alltså: barn ska inte plockas ur gruppen, utan gruppen ska anpassas till enskilda barn. När det krisar (barn blir skadade av andra barn och vi har inte tillräckligt med personal för att kunna ägna tid åt ett barn one-on-one eller agera sköld för de andra barnen) så hände det ändå att vi plockade ut enskilda barn.
Jag är ingen förspråkare av "time-out". Ibland blir dock frustrationen så pass stor att det ändå händer att ett barn sätts i (oftast) en stol, för att ta en paus, för att sansa sig, för att få ned pulsen och alls kunna höra vad det är vi säger till barnet. Needless to say; det är alltid pojkar som sätts där. Hur kommer det sig att flickor aldrig gör på det sättet? Med sättet menar jag; springer runt, skriker, kastar saker, drar ned/sönder saker, klättrar på bord och andra möbler, kastar sig ut från sagda möbler, målar på väggen, häller vatten över golvet, knuffar/slår/river andra barn m m, m m. Är det så starkt inpräntat hos flickorna redan vid 1 års ålder att så uppför man sig inte? Varför präntar vi (föräldrar) i så fall aldrig in sånt beteende i pojkarna.
Och, ja, vi använder effektivt en bygelstol emellanåt, men inte på ett så pass kränkande sätt. Under måltiderna känns det ibland oundvikligt, mest för barnets egen säkerhet. Står ett barn upp i stolen, eller klättrar upp på bordet (ja, det tar bara någon sekund, så det händer att vi inte hinner reagera) så är det risk för skador. Ibland handlar det dock mer om att ett barn ska stilla stilla, för att inte kunna nå övriga barn vid bordet och skada dem eller utsätta dem för trakasserier. Så var går gränsen för vad som är bra och inte? Det är oerhört svårt att veta ibland. Under dagen på den andra förskolan inser jag att de inte bara har en bygel på vissa stolar, utan även ett sele. Då får jag svår känsla i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar