Precis lagom (lite) snö, ingen halka och is, och -10 grader i nästan en vecka nu. Helt perfekt. Låt det förbli så i några månader.
Idag ligger termometern på nollan och jag befarar att snön ska smälta till slask, men hoppas inte.
Imorgon är det sista dagen på året. Vad kan det nya året innehålla? Förändring och utveckling? Mycket bra saker önskar jag.
Gott nytt år!
tisdag 30 december 2014
Liten blir stor, drömmer inte och tror
Pratar med Trettonåringen om att när jag var exakt så gammal som hon nu är så brevväxlade jag med en familj i Storbritannien. (Nej, vi hade inte mobiltelefoner med sms eller e-post.) Trettonåringen i familjen och jag skulle vara utbytesstudenter och bo med varandra i tre veckor (tror jag det var).
Några månader senare reste jag iväg, bodde hos familjen, lärde mig oerhört mycket, och reste sedan hem med den tonåringen till mitt hem. Jag minns knappt något av det som hände när vi var i Sverige, men jag minns nästan allt som hände när jag bodde hos dem.
När vi reste till Sverige hade tonårstjejen inte med sig rätt pass och vi blev stoppade i tullen på svensk mark. Jag förklarade hela situationen för tullarna och poliser. På engelska. Jag fick dem att utfärda ett tillfälligt pass till tjejen, som vi sedan fick åka till ambassaden för att förlänga. När jag väl gick över till svenska med tulltjänstemän och poliser baxnade de allihop - och undrade varför jag inte pratat svenska från början. Redan då var alltså min engelska så pass bra att jag inte lät som en svensk. Vilket jag fått höra flera gånger i mitt liv. (Egentligen skulle jag ha fötts i ett annat land, men storken flög fel...)
Det är svårt att tänka sig att jag om några månader skulle skicka iväg min tonåring till en hyfsat okänd familj och ett helt okänt ställe i ett annat land. Fast visst skulle det gå. Och visst skulle hon klara det. Även om hon inte själv tror det.
- Jag är inte lika utåtriktad och social som du, mamma.
- Nä, men det var inte jag heller då.
- Men du kan ju prata med folk fast du inte vill det.
- Ja, men jag är 30 år äldre än du. Det kallas övning.
- Som när du satt och snackade med den där tanten på tunnelbanan som du inte ville skulle komma och sätta sig hos oss. Ändå kom du på något att säga hela tiden.
- Ja, det var en ansträngning som heter duga, men det kallas att vara trevlig.
- Hon sa ju precis samma sak som hon säger varje gång vi stöter på henne.
- Ja, jag vet, hon tjatar om det där. Och jag kan förstå henne, men det är jobbigt att höra det för femte gången.
- Så, hur orkar du vara trevlig?
- Ja, du...
Några månader senare reste jag iväg, bodde hos familjen, lärde mig oerhört mycket, och reste sedan hem med den tonåringen till mitt hem. Jag minns knappt något av det som hände när vi var i Sverige, men jag minns nästan allt som hände när jag bodde hos dem.
När vi reste till Sverige hade tonårstjejen inte med sig rätt pass och vi blev stoppade i tullen på svensk mark. Jag förklarade hela situationen för tullarna och poliser. På engelska. Jag fick dem att utfärda ett tillfälligt pass till tjejen, som vi sedan fick åka till ambassaden för att förlänga. När jag väl gick över till svenska med tulltjänstemän och poliser baxnade de allihop - och undrade varför jag inte pratat svenska från början. Redan då var alltså min engelska så pass bra att jag inte lät som en svensk. Vilket jag fått höra flera gånger i mitt liv. (Egentligen skulle jag ha fötts i ett annat land, men storken flög fel...)
Det är svårt att tänka sig att jag om några månader skulle skicka iväg min tonåring till en hyfsat okänd familj och ett helt okänt ställe i ett annat land. Fast visst skulle det gå. Och visst skulle hon klara det. Även om hon inte själv tror det.
- Jag är inte lika utåtriktad och social som du, mamma.
- Nä, men det var inte jag heller då.
- Men du kan ju prata med folk fast du inte vill det.
- Ja, men jag är 30 år äldre än du. Det kallas övning.
- Som när du satt och snackade med den där tanten på tunnelbanan som du inte ville skulle komma och sätta sig hos oss. Ändå kom du på något att säga hela tiden.
- Ja, det var en ansträngning som heter duga, men det kallas att vara trevlig.
- Hon sa ju precis samma sak som hon säger varje gång vi stöter på henne.
- Ja, jag vet, hon tjatar om det där. Och jag kan förstå henne, men det är jobbigt att höra det för femte gången.
- Så, hur orkar du vara trevlig?
- Ja, du...
Shop til you drop
Visst förstår jag att musiken i butiker är till för att jag ska shoppa mer, men jag brukar inte tänka så mycket på vilken sorts musik som spelas. Musiken i Monkis butik på Sergelgatan är dock så sabla bra att jag kan stanna upp och bara stå och digga istället för att handla. Med det inte sagt att vi inte handlar. Igår köpte Trettonåringen mer kläder än hon någonsin handlat vid ett och samma tillfälle i sitt liv. Så hade hon ju fått välfyllda presentkort av släktingar också. Ändå gav det bara en stämpel i Monkis kort. Det var lite dåligt. Fast vi kommer tillbaka ändå, eftersom det har blivit Trettonåringens favoritbutik.
Kanske kan Monki samla sin låtlista och sälja även den i butiken...? Jag skulle köpa den.
Inkludera dåligt eller exkludera bra
Jag läser reportaget i Lärarnas tidning om skolan som har specialklass för några barn. Vi pratar om liknande situationer på förskolan i samma veva. Vad gör vi med de barn som inte riktigt passar in i en stor grupp? Hur får de utrymme att leva på sitt sätt utan att ta avsevärt mycket mer utrymme i verksamheten än de andra barnen? Alla barn ska få lika mycket tid, lika många (och bra) möjligheter att få känna att de kan, att de gör något bra. Hur gör vi för att få med varje barn på det tåget?
Inte tusan väljer vi att inkludera ALLA barn i ALLA stunder i alla fall. Vi måste exkludera, för att ge samma möjligheter. Sedan kan en ju ifrågasätta VILKA det är som exkluderas. När barnen med specialbehov "premieras" måste ju barnen med "normalbehov" stå tillbaka. Då tänker jag nog att det snarare är barnen med "normalbehov" som exkluderas. Och barnen vänjer sig snabbt vid att alla inte är likadana, vissa behöver specialbehandling. För vissa barn pucklar på andra barn, slår sina lärare med tillhygge, skriker exceptionellt mycket mer än andra barn (även när de är fem år och inte fem månader), kastar saker omkring sig, har sönder saker, klarar inte att sitta still eller att ligga still.
Dessa barn hör inte hemma i en särskola. Ändå kan de inte följa med i en "normal" verksamhet i en förskola eller skola. Så verksamheten behöver anpassas efter dem. Då behövs det resurser i form av att alla vuxna runt omkring sluter upp och hjälper till, samt anpassar miljön så att dessa barn kan närvara på sina villkor. Vilket inte är särskilt lätt. För någon part.
Det måste finnas utrymme för små, specialgrupper för vissa barn, både inom förskolan och i skolan, annars går inte verksamheten ihop. Och, visst, så klart ska målet vara att dessa barn ska kunna inkluderas i en större grupp så ofta det går, men den lilla gruppen måste få tillåtas vara en permanent installation. Det får inte vara fel, det ska ingen skola betala böter för. Då ser inte lagar och Skolverk till barnens bästa. Det är vi lärare som ser till barnens bästa, som vet vilka behov barnen har och kämpar för att möta dem på bästa sätt - för alla inblandade.
Inte tusan väljer vi att inkludera ALLA barn i ALLA stunder i alla fall. Vi måste exkludera, för att ge samma möjligheter. Sedan kan en ju ifrågasätta VILKA det är som exkluderas. När barnen med specialbehov "premieras" måste ju barnen med "normalbehov" stå tillbaka. Då tänker jag nog att det snarare är barnen med "normalbehov" som exkluderas. Och barnen vänjer sig snabbt vid att alla inte är likadana, vissa behöver specialbehandling. För vissa barn pucklar på andra barn, slår sina lärare med tillhygge, skriker exceptionellt mycket mer än andra barn (även när de är fem år och inte fem månader), kastar saker omkring sig, har sönder saker, klarar inte att sitta still eller att ligga still.
Dessa barn hör inte hemma i en särskola. Ändå kan de inte följa med i en "normal" verksamhet i en förskola eller skola. Så verksamheten behöver anpassas efter dem. Då behövs det resurser i form av att alla vuxna runt omkring sluter upp och hjälper till, samt anpassar miljön så att dessa barn kan närvara på sina villkor. Vilket inte är särskilt lätt. För någon part.
Det måste finnas utrymme för små, specialgrupper för vissa barn, både inom förskolan och i skolan, annars går inte verksamheten ihop. Och, visst, så klart ska målet vara att dessa barn ska kunna inkluderas i en större grupp så ofta det går, men den lilla gruppen måste få tillåtas vara en permanent installation. Det får inte vara fel, det ska ingen skola betala böter för. Då ser inte lagar och Skolverk till barnens bästa. Det är vi lärare som ser till barnens bästa, som vet vilka behov barnen har och kämpar för att möta dem på bästa sätt - för alla inblandade.
What the ....?
Så har jag äntligen kommit mig för att se de sista två avsnitten av Dexter. Redan när det började talas om orkan över Miami var det lätt att förutse att den skulle ha någon sorts avgörande roll i slutet, vilket den också fick.
Inför de sista två avsnitten var jag så glad över att Dexters lillasyster Debra ÄNTLIGEN skulle få känna sig lycklig och det kändes bra att hon och Joey skulle lappa ihop sitt förhållande och få ha ett bra liv.
Så klart kunde inte den lyckan få bestå.
Dåligt, säger jag bara. Dåligt slut.
Inför de sista två avsnitten var jag så glad över att Dexters lillasyster Debra ÄNTLIGEN skulle få känna sig lycklig och det kändes bra att hon och Joey skulle lappa ihop sitt förhållande och få ha ett bra liv.
Så klart kunde inte den lyckan få bestå.
Dåligt, säger jag bara. Dåligt slut.
onsdag 24 december 2014
Sponsrade?
I min familj är vi kända för att tejpa mycket på paket. Det är alltid bra att ha en sax till hands. Det har blivit som ett mantra på födelsedagar och julaftnar. Som äldste är min pappa nog ändå värst. När Trettonåringen väl har tagit sig igenom själva inslagspappret så återstår en vältejpad kartong att ta sig in i.
När alla luckor på adventskalendern från body shop är öppnad och alla julklappar är öppnade så har vi ganska mycket att dela på, Trettonåringen och jag. Det är tur att vi har olika smak, så det är enkelt att dela upp allt.
När alla luckor på adventskalendern från body shop är öppnad och alla julklappar är öppnade så har vi ganska mycket att dela på, Trettonåringen och jag. Det är tur att vi har olika smak, så det är enkelt att dela upp allt.
Sjukt mycket pengar på det där bordet.
Det är ändå inget i jämförelse med vad som låg i julklapparna. Trettonåringen säger det själv: "Jag är bortskämd. När jag fyller år (om några månader) kommer jag inte att önska mig NÅGONTING."
Det som Trettonåringen älskade mest var dock kassen, boken och hälsningen från Lisa Bjärbo. Då blev jag utnämnd till världens bästa mamma. Där låg alla välfyllda presentkort i lä.
Merry, merry
Tänder mitt bivaxljus som jag själv tillverkat med barnen på jobbet på förskolan.
Hoppas att alla barnen får hjälp att tända sina ljus hemma också.
Julgranen är på plats, efter att vi klämt ihop våra saker ytterligare i denna lilla lägenhet.
Väldigt många paket under granen. Minst fem stycken är mina.
I feel blessed.
Nu ska skinkan och ostlådan in i ugnen och mandelfrikadeller tillverkas.
God jul!!
I filmens tecken
Förra söndagen fick jag uppleva stadens omtalade julpyntning på väg genom stan. Vissa delar är som taget ur en film. Det är många turister som stannar och fotar. Och så jag.
Jag tog bussen till Filmhuset med Trettonåringen. Hade bokat biljetter till årets sista filmvisning "A nightmare before christmas", vilket är en av hennes favoritfilmer. Även Kaknästornet var julpyntat.
Tyvärr visades filmen i 3D, men det visste jag om och hade med mig glasögon. Dessa simpla plastglasögon behövdes dock inte, för vi fick ett par mer stabila att låna på plats.
Gillar det röda utanför Åhléns.
Älgar vid Nybroplan.
Jag tog bussen till Filmhuset med Trettonåringen. Hade bokat biljetter till årets sista filmvisning "A nightmare before christmas", vilket är en av hennes favoritfilmer. Även Kaknästornet var julpyntat.
Tyvärr visades filmen i 3D, men det visste jag om och hade med mig glasögon. Dessa simpla plastglasögon behövdes dock inte, för vi fick ett par mer stabila att låna på plats.
Efter filmen konstaterade vi ännu en gång att 3D är rätt värdelöst. Även om filmen var bra.
På tunnelbanan på väg hem satt vi intill Marie Richardson och Jakob Eklund med barn.
söndag 21 december 2014
Same, same
Trettonåringen har fått julklapp av kompis. Så klart en av de böcker jag har köpt till henne. Får se om jag kan lyckas byta den. Trettonåringen köpte själv fel bok till kompisen. En Harry Potter, men fel del. Så vi går till Akademibokhandeln för att byta. Vilken del var det nu kompisen skulle ha då? Trettonåringen blir osäker. Själv har hon inte så stor koll på HP, då det inte är en serie som någon av oss har läst. Hon byter dock, så att vi kan komma därifrån. I värsta fall får hon väl byta igen.
Just när vi ska gå hör jag hur en kund frågar en anställd:
- Ursäkta, jag letar efter kapten blöja.
- Kapten blöja??
- Ja, kapten blöja, har ni någon sån?
- Eeh, kan du mena kapten kalsong?
- Jaha, ja, kanske det...
Just när vi ska gå hör jag hur en kund frågar en anställd:
- Ursäkta, jag letar efter kapten blöja.
- Kapten blöja??
- Ja, kapten blöja, har ni någon sån?
- Eeh, kan du mena kapten kalsong?
- Jaha, ja, kanske det...
Slutet är nära
Äntligen är det dags att se sista delen av Hobbit. Femhäraslaget. "För första gången är den svenska titeln bättre än den engelska", säger Trettonåringen och jag håller med. The battle of the five armies. Vilka är då de fem arméerna? Dvärgar, orcher, människor, alver och...? Den andra uppsättningen orcher? Trollkarlar? Vet inte exakt, men hela filmen var en enda lång kamp, ett utdraget krigande och lidande med ett fåtal smålustiga scener.
Trettonåringen var lyrisk efter filmen. Vi vuxna tyckte att den var så där. Ja, den var mäktig, men det kändes mest som ett farväl, ett väääldigt långdraget sådant. Och att hela upplösningen med Smaug var så himla kort var en stor besvikelse.
Den häftigaste scenen i hela filmen var nog när dvärgarna ställer upp sig i formation mot orcherna och låser sina sköldar i två rader varpå alver hoppar över dem. Någonstans där i filmen slår det mig att alla alver är vithyade med långt kritvitt hår och varje dvärg ser ungefär likadan ut som den näste och människorna liknar också varandra. Ingenstans finns någon som är brunhyad eller t ex liknar en asiat. Finns det någon i de andra Hobbitfilmerna eller Sagon om ringen-filmerna? Jag tror inte det...
Trettonåringen gråter sig till sömns över alla de som dog.
Men...vad hände egentligen med The Arkenstone...? Var tog den vägen?
Trettonåringen var lyrisk efter filmen. Vi vuxna tyckte att den var så där. Ja, den var mäktig, men det kändes mest som ett farväl, ett väääldigt långdraget sådant. Och att hela upplösningen med Smaug var så himla kort var en stor besvikelse.
Den häftigaste scenen i hela filmen var nog när dvärgarna ställer upp sig i formation mot orcherna och låser sina sköldar i två rader varpå alver hoppar över dem. Någonstans där i filmen slår det mig att alla alver är vithyade med långt kritvitt hår och varje dvärg ser ungefär likadan ut som den näste och människorna liknar också varandra. Ingenstans finns någon som är brunhyad eller t ex liknar en asiat. Finns det någon i de andra Hobbitfilmerna eller Sagon om ringen-filmerna? Jag tror inte det...
Trettonåringen gråter sig till sömns över alla de som dog.
Men...vad hände egentligen med The Arkenstone...? Var tog den vägen?
Ingenting för mig
Läser DNs test av mobiltelefoner. När jag kommer till "De som tidigare räknat bort Iphone för dess hopplöst lilla skärm får nu tänka om." inser jag att jag inte behöver ens fundera på att skaffa någon av telefonerna de nämner, eftersom jag alltid tyckt att Iphones skärm är för STOR. Jag behöver ha en liten, som ryms i byxfickan samtidigt som jag inte behöver oroa mig för att skärmen kan spräckas när jag gör saker med barnen på jobbet.
torsdag 18 december 2014
Tjohoo!
Lärare utlovades genom facket en löneökning på 2% för ca ett halvår sedan. Efter valet pratade flera av oss om att det väl var tveksamt om det löftet skulle infrias. För någon månad sedan hade vi givit upp hoppet, men i veckan klubbades det igenom och kom retroaktivt sedan löftet. Vilken fin julklapp!
onsdag 17 december 2014
Ett brott
Det var svårt för mig att ta mig igenom Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Flera gånger var jag tvungen att sluta läsa för att jag kände mig så frustrerad. Huvudkaraktären gick mig på nerverna och jag ville banka hennes huvud i väggen - ja, eller snarare mitt eget då - och skrika åt henne att släppa och gå vidare. Hur lågt kan en människa sjunka, tänkte jag, och läste vidare och insåg att en människa kan sjunka ännu djupare tydligen.
Är det här en roman? För mig är det mer en novell. Texten är väl för kort för det förstnämnda och för lång för det senare. Banal tycker jag dock inte att texten är. Jag vet att det finns många kvinnor som beter sig på det sätt som huvudkaraktären gör. Det får mig att rannsaka vissa delar av mig själv. Har jag någonsin varit så här jobbig och vänt mig till min egen "väninnekör" med samma dilemma och besatthet? Jag kan dra mig till minnes ett par tillfällen när jag var yngre, men vill inte minnas att jag platsade i den kategori som jag anser att kvinnan i boken tillhör. Kanske blir vi alla visare med åren? Eller är jag ovanligt manligt lagd? Inte tusan skulle mitt hopp leva lika länge. Radera mobilnumret till personen i fråga, slit dig fri, ha mer självrespekt!
Sidan 137 speglar egentligen innehållet i hela boken. Läs den, så vet du vad du har att vänta dig.
Jag håller med flera andra som kommenterat boken att i texten finns det ett flertal uttryck som jag skulle vilja lägga på minnet, som är så bra att jag skulle vilja kunna citera dem för någon annan vid tillfälle. Samtidigt innehåller texten ett par krångliga tankegångar. Jag har inte svårt att följa med i dem, men inser att huvudkaraktären:
* inte är någon jag skulle kunna umgås med om hon fanns
* beter/uttrycker sig en aning som en besserwisser, alternativt en högskoleprofessor
* möjligtvis har en släng av asperberger
Jag blev nyfiken på boken, undrade vad den handlade om och nu vet jag det. Hade jag kunnat leva utan att ha läst boken? Absolut. Tycker jag att fler ska läsa den? Absolut. Däremot förstår jag att jag aldrig kommer kunna ta mig an Lena Anderssons "Utan personligt ansvar", för då lär jag krevera.
Är det här en roman? För mig är det mer en novell. Texten är väl för kort för det förstnämnda och för lång för det senare. Banal tycker jag dock inte att texten är. Jag vet att det finns många kvinnor som beter sig på det sätt som huvudkaraktären gör. Det får mig att rannsaka vissa delar av mig själv. Har jag någonsin varit så här jobbig och vänt mig till min egen "väninnekör" med samma dilemma och besatthet? Jag kan dra mig till minnes ett par tillfällen när jag var yngre, men vill inte minnas att jag platsade i den kategori som jag anser att kvinnan i boken tillhör. Kanske blir vi alla visare med åren? Eller är jag ovanligt manligt lagd? Inte tusan skulle mitt hopp leva lika länge. Radera mobilnumret till personen i fråga, slit dig fri, ha mer självrespekt!
Sidan 137 speglar egentligen innehållet i hela boken. Läs den, så vet du vad du har att vänta dig.
Jag håller med flera andra som kommenterat boken att i texten finns det ett flertal uttryck som jag skulle vilja lägga på minnet, som är så bra att jag skulle vilja kunna citera dem för någon annan vid tillfälle. Samtidigt innehåller texten ett par krångliga tankegångar. Jag har inte svårt att följa med i dem, men inser att huvudkaraktären:
* inte är någon jag skulle kunna umgås med om hon fanns
* beter/uttrycker sig en aning som en besserwisser, alternativt en högskoleprofessor
* möjligtvis har en släng av asperberger
Jag blev nyfiken på boken, undrade vad den handlade om och nu vet jag det. Hade jag kunnat leva utan att ha läst boken? Absolut. Tycker jag att fler ska läsa den? Absolut. Däremot förstår jag att jag aldrig kommer kunna ta mig an Lena Anderssons "Utan personligt ansvar", för då lär jag krevera.
Läge, läge, läge?
Tittar på lägenheter i Stockholms bostadskö. Går på visningar emellanåt. Är ibland intresserad, men väntar på det där stället som talar till mig och säger: HÄR, här kan du bo LÄNGE. För annars vill jag inte "slösa bort" mina 15 år i bostadskön.
Har kollat på lägenhet i Årsta, Svedmyra och Kvarnholmen bl a. Tänker att jag vill hålla mig i ungefär dessa områden. Kanske helst Årsta eller Globen har jag kommit fram till den senaste månaden. Närmare city än så vill jag inte komma.
Jag har upptäckt att det visst finns hyresbostäder inom de kommunala bolagen som fortfarande har en "normal" hyra. Hittar ofta 3:or och 4:or som kostar bara några hundralappar mer än min lilla 2:a. Då är de förstås inte nyrenoverade, men bara det är ett hyfsat badrum och kök så är jag nog ganska nöjd.
Just nu är jag intresserad av en 4:a som kostar ungefär 7000 kr i södra närförorten. Det finns också en 4:a på Södermalm, nybyggd. Där ligger hyran på nästan 18000 kr...
Har kollat på lägenhet i Årsta, Svedmyra och Kvarnholmen bl a. Tänker att jag vill hålla mig i ungefär dessa områden. Kanske helst Årsta eller Globen har jag kommit fram till den senaste månaden. Närmare city än så vill jag inte komma.
Jag har upptäckt att det visst finns hyresbostäder inom de kommunala bolagen som fortfarande har en "normal" hyra. Hittar ofta 3:or och 4:or som kostar bara några hundralappar mer än min lilla 2:a. Då är de förstås inte nyrenoverade, men bara det är ett hyfsat badrum och kök så är jag nog ganska nöjd.
Just nu är jag intresserad av en 4:a som kostar ungefär 7000 kr i södra närförorten. Det finns också en 4:a på Södermalm, nybyggd. Där ligger hyran på nästan 18000 kr...
lördag 6 december 2014
Not my kind of book
Jag såg ett par säsonger av Girls på HBO för snart ett år sedan. Serien var helt okej. Många scener kändes dock lite väl nedvärderande och frustrerande så jag ledsnade. Har läst mycket om Lena Dunham, tycker hon verkar ha (haft) det hyfsat jobbigt i livet. Ändå uppfattar jag henne som privilegierad. Ofta slås jag av tanken: Skärp dig. Hon borde ta sig i kragen. Fast det är väl inte så lätt med OCD och alla fobier hon lider av.
Såg henne på Skavlan. Läst och hört mycket om hennes bok Not that kind of girl. Tänkte att jag måste läsa den för att se vad alla pratar om. Entusiastiskt börjar jag läsa.
Efter ca en fjärdedel av boken lägger jag ihop den. Texten skulle kunna vara skriven av någon jag känner, men den är ganska tråkig och dyster. Jag inser att det kan komma något längre fram som har fångat allas intresse, så jag kämpar vidare. Det går attans trögt. Jag får slita i flera dagar för att ta mig igenom boken. Det är först mot slutet, när hon berättar om sina erfarenheter av lägervistelser som jag tycker att det blir mer fart i texten. Mitt favoritkapitel är utan tvekan "Vad jag ångrar", nästan sist i boken. Det speglar en "vanlig" världsfrånvänd tonåring i mina ögon.
I övrigt lämnar boken mycket att önska. Fundersamt betraktar jag orden som nämns i de blurbar som finns på bokens omslag.
"Lena Dunhams öppenhet får mig att dra efter andan". Näpp, så är det inte för mig. Jag häpnas inte över en enda detalj i boken. Intet nytt under solen. Har upplevt i princip allt hon skriver om.
"...rolig ...och svindlande intim" Rolig? Då måste jag ha en helt annan sorts humor. Intim? Ja, till viss del, men absolut inte svindlande.
"...underhållande", "sylvass" Eh, nej och nej.
När jag slår ihop boken känner jag mig som Harriet Oleson i Lilla huset på prärien när Caroline Ingalls skrivit en bok och Harriet lystmätet slukar den för att hitta något att skvallra om, men där finns inget. Boken är nästintill tråkig.
Skulle jag eller någon av mina väninnor ha skrivit sina "memoarer" när vi var i samma ålder som LD så hade det blivit en liknande bok, men med mindre fokus på fobier, mer fart och fläkt i texten och definitivt mer fokus på att LEVA, med allt vad det innebär: mödor, män, jobb, boende och släktingar.
Och kanske det är där skiljelinjen mellan generation "S&TC" (som jag hör till) och "Girls" finns. Vi förväntar oss inte att bli serverade saker, utan ser till att skaffa oss saker (män, jobb, boende bl a). Saker kan liksom inte alltid ske av en slump.
Däremot är vi nog rätt lika i att saker inte alltid blir bra. Det är av misstagen en lär sig att bli människa, och att leva på ett visst sätt. Så tror jag att LD också tänker. Och: en gör så gott en kan. I alla lägen. Ingen kan begära så mycket mer än det.
Såg henne på Skavlan. Läst och hört mycket om hennes bok Not that kind of girl. Tänkte att jag måste läsa den för att se vad alla pratar om. Entusiastiskt börjar jag läsa.
Efter ca en fjärdedel av boken lägger jag ihop den. Texten skulle kunna vara skriven av någon jag känner, men den är ganska tråkig och dyster. Jag inser att det kan komma något längre fram som har fångat allas intresse, så jag kämpar vidare. Det går attans trögt. Jag får slita i flera dagar för att ta mig igenom boken. Det är först mot slutet, när hon berättar om sina erfarenheter av lägervistelser som jag tycker att det blir mer fart i texten. Mitt favoritkapitel är utan tvekan "Vad jag ångrar", nästan sist i boken. Det speglar en "vanlig" världsfrånvänd tonåring i mina ögon.
I övrigt lämnar boken mycket att önska. Fundersamt betraktar jag orden som nämns i de blurbar som finns på bokens omslag.
"Lena Dunhams öppenhet får mig att dra efter andan". Näpp, så är det inte för mig. Jag häpnas inte över en enda detalj i boken. Intet nytt under solen. Har upplevt i princip allt hon skriver om.
"...rolig ...och svindlande intim" Rolig? Då måste jag ha en helt annan sorts humor. Intim? Ja, till viss del, men absolut inte svindlande.
"...underhållande", "sylvass" Eh, nej och nej.
När jag slår ihop boken känner jag mig som Harriet Oleson i Lilla huset på prärien när Caroline Ingalls skrivit en bok och Harriet lystmätet slukar den för att hitta något att skvallra om, men där finns inget. Boken är nästintill tråkig.
Skulle jag eller någon av mina väninnor ha skrivit sina "memoarer" när vi var i samma ålder som LD så hade det blivit en liknande bok, men med mindre fokus på fobier, mer fart och fläkt i texten och definitivt mer fokus på att LEVA, med allt vad det innebär: mödor, män, jobb, boende och släktingar.
Och kanske det är där skiljelinjen mellan generation "S&TC" (som jag hör till) och "Girls" finns. Vi förväntar oss inte att bli serverade saker, utan ser till att skaffa oss saker (män, jobb, boende bl a). Saker kan liksom inte alltid ske av en slump.
Däremot är vi nog rätt lika i att saker inte alltid blir bra. Det är av misstagen en lär sig att bli människa, och att leva på ett visst sätt. Så tror jag att LD också tänker. Och: en gör så gott en kan. I alla lägen. Ingen kan begära så mycket mer än det.
torsdag 4 december 2014
Spår av livet
Går till doktorn. Jag ska till våning 4.
På våning 7 ligger ungdomspsykiatriska läkarmottagningen.
onsdag 3 december 2014
Ett val är ett val är ett val och inget sabla velande
I ett nytt val är jag inte så himla säker att jag skulle välja som jag gjorde i september. När jag nu har sett prov på hur "mitt" parti kommer arbeta så känner jag mig kluven...
torsdag 27 november 2014
Neeeeeeej....
....hörs Trettonåringen yla när vi ser att den sista Hobbitfilmen är från 15 år på SF. Hur tänkte folk nu?? Alla de andra fem filmerna är från 11 år och jag kan inte tänka mig att det finns värre saker i den sista filmen än vad som funnits i de tidigare rullarna...
Och sedan ändrade de till 11 år! Tjoho!
Och sedan ändrade de till 11 år! Tjoho!
torsdag 13 november 2014
Kalla kårar
Tittade på en lägenhet i Enskede för några månader sedan. Den visades av en medelålders kvinna. Hennes pappa hade bott i lägenheten. Han hade dött, typ 90 bast gammal, och hade bott i lägenheten i större delen av sitt liv. Lägenheten hade nog inte renoverats under den tiden, och han hade rökt inomhus. Gulnade väggar, gamla slitna dörrar. Ja, det var svårt att se bortom skiten, men den hade potential. Jag orkade dock inte lägga krut på det. Hade ändå troligtvis inte fått den, eftersom jag var på ca 20:e plats.
Så ser jag att det finns en lägenhet utlagd på bostadsförmedlingen. Den ligger vägg i vägg med den jag tittade på tidigare. Den är större och dyrare. Jag skulle gärna vilja ha den, men kanske inte när det är nedre botten. Så kollar jag på kartan. "Gatubild" där det går att se människor som blivit fotade när kartbilen åkt runt och fotat omgivningen. Står det inte en gammal person på balkongen till just den lägenheten som det nu går att ställa sig i kö för? Jo, ta mig tusan. Har den personen också dött?
Så ser jag att det finns en lägenhet utlagd på bostadsförmedlingen. Den ligger vägg i vägg med den jag tittade på tidigare. Den är större och dyrare. Jag skulle gärna vilja ha den, men kanske inte när det är nedre botten. Så kollar jag på kartan. "Gatubild" där det går att se människor som blivit fotade när kartbilen åkt runt och fotat omgivningen. Står det inte en gammal person på balkongen till just den lägenheten som det nu går att ställa sig i kö för? Jo, ta mig tusan. Har den personen också dött?
tisdag 11 november 2014
Ett rasande tempo
"En man av stil och smak" är utläst. Det tog ett tag, farten försvann efter ungefär halva boken, då intresset falnade något, men ändock bestod. Det jag fortfarande gillar bäst är att berättelsen lever med ena halvan av (den deformerade) kroppen i Stockholms verklighet, både nutida och betydligt äldre.
Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.
Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.
När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.
Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.
Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.
När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.
söndag 9 november 2014
I betraktarens ögon
En ny kollega har med sig kladdkaka för att bjuda alla på jobbet. Fyller någon år? Nej, men det är ju kladdkakans dag. Alla smakar och berömmer kladdigheten. Så pratar vi om födelsedagar. Det visar sig att den nya kollegan fyller två dagar innan mig.
- Jaha, så vi är nästan exakt lika gamla? frågar kollegan.
- Eh, nej, jag skulle inte tro det. Vilken önskedröm! Du är nog betydligt yngre än mig.
- Jaha. Jag är 34. Du kan ju inte vara mycket äldre än det.
- Ehm, joo. Sorgligt, men sant.
- Va? Men du har väl inte passerat 40 i alla fall?
- Jo, du. Jag är åtta år äldre än du.
- Oj, det hade jag ALDRIG gissat.
- Härligt att höra!
När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara min åldrande mamma. Så jag undviker spegelbilder och foton och försöker fly från den jag inte vill vara. För glatta livet flyr jag.
- Jaha, så vi är nästan exakt lika gamla? frågar kollegan.
- Eh, nej, jag skulle inte tro det. Vilken önskedröm! Du är nog betydligt yngre än mig.
- Jaha. Jag är 34. Du kan ju inte vara mycket äldre än det.
- Ehm, joo. Sorgligt, men sant.
- Va? Men du har väl inte passerat 40 i alla fall?
- Jo, du. Jag är åtta år äldre än du.
- Oj, det hade jag ALDRIG gissat.
- Härligt att höra!
När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara min åldrande mamma. Så jag undviker spegelbilder och foton och försöker fly från den jag inte vill vara. För glatta livet flyr jag.
fredag 7 november 2014
Vanans makt
Googlar på bruna ögon. Letar bland bilderna. Bläddrar och bläddrar. Hittar inga riktigt bra. Vill ha så där riktigt mörkbruna, så att de nästan är svarta. Letar och letar. Kommer på att en mörkhyad person väl borde ha exakt det jag letar efter. Börjar istället leta på bilderna efter någon mörkhyad. Inser att det inte finns en enda. Jo, hittar en fotomodell av något slag. Annars är varenda person med ett foto av ögon ljushyade. Typ så vita det går att bli.
Och det har inte ens slagit mig tidigare. Hade jag reagerat på det om jag själv varit mörkhyad?
Är mörkhyade personer mindre benägna att lägga ut bilder på internet?
När jag tänker på män eller kvinnor generellt sett så tänker jag i första hand på en person som är ljushyad och har ett nordiskt ursprung. Har jag insett. När jag tänker på barn, tänker jag dock i olika hudfärger.
Kanske för att så ser min vardag ut.
Och det har inte ens slagit mig tidigare. Hade jag reagerat på det om jag själv varit mörkhyad?
Är mörkhyade personer mindre benägna att lägga ut bilder på internet?
När jag tänker på män eller kvinnor generellt sett så tänker jag i första hand på en person som är ljushyad och har ett nordiskt ursprung. Har jag insett. När jag tänker på barn, tänker jag dock i olika hudfärger.
Kanske för att så ser min vardag ut.
torsdag 6 november 2014
På tal om vad som hänt
- Men ni låter väl inte praktikanter byta blöjor? frågar min chef mig.
Jag känner mig en aning upprörd att chefen inte VET vilken policy vi arbetar efter, men säger med emfas:
- Nej, verkligen inte. Prao och praktikanter får inte byta blöja. De får inte ens vara ensamma med barnen. Både barnen och praktikanterna är ju vårt ansvar. Jag låter inte ens vikarier som kommer bara en dag från någon uthyrningsfirma byta blöjor på barnen, då byter jag hellre ALLA ungar på egen hand. Inte tusan skulle jag vilja att mitt barn blottade sitt kön för någon främling.
- Vad bra, ja, jag tänkte på den där praktikanten som nu blivit dömd.
Sedan går jag hem och funderar på saken. Hur ofta har vi män i verksamheten på förskolan? Nästan aldrig. Enstaka vikarie eller praoelever. Dessa får ALDRIG byta blöjor. Litar jag mer på kvinnor? Efter en stund inser jag att svaret är ja. Även dessa får dock några dagar på sig att visa hur de fungerar innan vi kan börja lita på dem.
Borde vi sluta med praktikanter? Nej, verkligen inte, men det gäller att leva upp till kontrollen av dem. På min avdelning på förskolan kan vi ha praoelever, barnskötarelever, sfi-studerande och förskollärarstudenter. Varför? För att jag anser att vi bidrar till att skapa ett bra samhälle. Vi ger folk en chans. Är det inte krävande och tar tid från annat? Jo, men jag lever i tron att det i slutänden ger mer i det stora hela än det tar från det lilla.
Jag känner mig en aning upprörd att chefen inte VET vilken policy vi arbetar efter, men säger med emfas:
- Nej, verkligen inte. Prao och praktikanter får inte byta blöja. De får inte ens vara ensamma med barnen. Både barnen och praktikanterna är ju vårt ansvar. Jag låter inte ens vikarier som kommer bara en dag från någon uthyrningsfirma byta blöjor på barnen, då byter jag hellre ALLA ungar på egen hand. Inte tusan skulle jag vilja att mitt barn blottade sitt kön för någon främling.
- Vad bra, ja, jag tänkte på den där praktikanten som nu blivit dömd.
Sedan går jag hem och funderar på saken. Hur ofta har vi män i verksamheten på förskolan? Nästan aldrig. Enstaka vikarie eller praoelever. Dessa får ALDRIG byta blöjor. Litar jag mer på kvinnor? Efter en stund inser jag att svaret är ja. Även dessa får dock några dagar på sig att visa hur de fungerar innan vi kan börja lita på dem.
Borde vi sluta med praktikanter? Nej, verkligen inte, men det gäller att leva upp till kontrollen av dem. På min avdelning på förskolan kan vi ha praoelever, barnskötarelever, sfi-studerande och förskollärarstudenter. Varför? För att jag anser att vi bidrar till att skapa ett bra samhälle. Vi ger folk en chans. Är det inte krävande och tar tid från annat? Jo, men jag lever i tron att det i slutänden ger mer i det stora hela än det tar från det lilla.
Otippat
Äter kinamat i Farsta. Trettonåringen har åkt hem med en kompis. Jag kan äta mat med gluten i, utan att tänka på någon annan.
Det är så sabla gott så jag skulle kunna äta tills det sprutar ur öronen på mig, men jag håller mig till 1½ portion. Det är barndom, mamma, 70- och 80-tal för mig. Det känns tryggt.
Sedan kan jag inte sova på natten för jag har så ont i magen. Magen är inte vad den en gång var.
söndag 2 november 2014
I have a dream and it is not yours
Många är de bloggar jag läst där författare tipsar om hur en annan kan bli författare. Jag har insett att det viktigaste tipset är: du måste själv ta ditt eget skrivande på allvar om du verkligen vill att någon annan ska ta det på allvar.
Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.
Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.
Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.
Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.
Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.
Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.
Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.
Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.
lördag 1 november 2014
Outtalat motstånd
När föräldrar kommer till oss på förskolan och berättar att de planerar att resa till sitt hemland i Afrika om några veckor så blir vi väl inte direkt överförtjusta. Är inte det att utsätta sin familj - och i längden oss på förskolan - för en alldeles onödig risk genom att frivilligt besöka länder där det är större chans att få med sig Ebola än vad det är här?
Jag försöker sätta mig in i situationen. Om jag hade mina föräldrar i ett land där det fanns en hemsk smitta, skulle jag välja att besöka dem eller låta bli? Låta bli, tänker jag.
Jag försöker sätta mig in i situationen. Om jag hade mina föräldrar i ett land där det fanns en hemsk smitta, skulle jag välja att besöka dem eller låta bli? Låta bli, tänker jag.
Delat intresse
Min bror Pingu ska flytta. Han och hans ex ska flytta ihop igen, efter genomgången skilsmässa, separation och allt. Och, visst, det är väl jättebra. Han försöker bli en bättre människa. Den hon vill ha. Den han borde vara. Så de har köpt en lägenhet ihop igen. Exakt likadan som de hade tidigare, 50 meter ifrån där de tidigare bodde. Och det är väl jättebra. Hoppas jag. Jag hoppas verkligen att det funkar, det gör jag.
En del i processen att bli bättre är att Pingu behöver rensa ur delar av sitt intresse. Filmer till exempel. Det är nog inte så mycket ett intresse som en mani. Så han har rensat hårt. Och kommit till mig med de ca sexhundra filmer han kunde göra sig av med. Vassego. Så nu är det min tur att rensa. Vilka vill jag ha...?
En del i processen att bli bättre är att Pingu behöver rensa ur delar av sitt intresse. Filmer till exempel. Det är nog inte så mycket ett intresse som en mani. Så han har rensat hårt. Och kommit till mig med de ca sexhundra filmer han kunde göra sig av med. Vassego. Så nu är det min tur att rensa. Vilka vill jag ha...?
Schmeckt gut? Jaa!
Bakar Nillas glutenfria baguetter till Trettonåringen ibland.
De funkar i de flesta lägen och vi har tagit med brödet på resor också. Håller bra och är det bästa jag bakat glutenfritt hittills. Så enkelt!
Gotta love Stockholm
Blir ingen Shockholm-parad för oss idag, tror jag.
Älskar ändå Stockholm. Här finns alla typer.
Framför mig i kön:
Älskar ändå Stockholm. Här finns alla typer.
Framför mig i kön:
Är hon till höger 14 år? Nej, närmare 40...
Finn berättelsen!
Veckan har varit galet späckad med många samtal och möten på jobbet. Jag är tacksam att Trettonåringen kunde vara hos sin morfar, annars hade jag nog varit sönderstressad och inte sovit lika bra som jag kunnat göra.
Uppe i ottan på fredagen, jobbar och åker sedan till en lokal inne i stan för att gå en kurs i Storyfinder med Veronika som leder den. Vet inte vad jag ska vänta mig. Vet att det ska baseras på bildkort, men vet inte mer än så.
Genidrag av Veronika att inte låta oss deltagare presentera oss med mer än förnamn. Så borde det vara vid alla sammankomster, tänker jag. Så mycket friare i sinnet vi alla blev och vilken uppsluppen och avslappnad stämning det var. Fritt spelrum för vad som helst och häftiga berättelser tog form och fick liv av korten och Veronikas vägledning. Sex timmar flög iväg och gav en riktigt skön energikick både i form av nya bekantskaper och egna nya idéer. Rekommenderas varmt!
Uppe i ottan på fredagen, jobbar och åker sedan till en lokal inne i stan för att gå en kurs i Storyfinder med Veronika som leder den. Vet inte vad jag ska vänta mig. Vet att det ska baseras på bildkort, men vet inte mer än så.
Genidrag av Veronika att inte låta oss deltagare presentera oss med mer än förnamn. Så borde det vara vid alla sammankomster, tänker jag. Så mycket friare i sinnet vi alla blev och vilken uppsluppen och avslappnad stämning det var. Fritt spelrum för vad som helst och häftiga berättelser tog form och fick liv av korten och Veronikas vägledning. Sex timmar flög iväg och gav en riktigt skön energikick både i form av nya bekantskaper och egna nya idéer. Rekommenderas varmt!
söndag 26 oktober 2014
Do I like the way you´re thinking?
Strosar i Farsta centrum med Trettonåringen. Hänger en lång stund inne på Body shop. Suktar efter adventskalendrarna. Ska jag verkligen lägga en tusenlapp på en kalender? Ja, för tusan!
Vi luktar på alla möjliga krämer och parfymer.
Så öppnar Trettonåringen en body butter med wild argan oil. Har aldrig använt i hela mitt liv.
Enligt Trettonåringen luktar det mamma. Det är PRECIS så jag luktar för henne.
Uhm...
Trettonåringen hittar en annan butik där det finns flera fina saker. Bland annat dessa:
Dildos? I don´t know. Nä, pennor, va?
Bejakar min manliga sida
Lyssnar till väninnor beklaga sig över att deras män inte är så bra på att uppmärksamma att det behövs städas i hemmet. Det kan gå två hela veckor innan männen anser att det är dags att dammsuga.
Jag är ju av samma åsikt som männen, men säger det inte högt.
Levde jag med en man så kanske jag hade tyckt att han skulle ta upp dammtussarna tidigare. För så fucked up blir det i ett förhållande, om man inte pratar om det...
Jag är ju av samma åsikt som männen, men säger det inte högt.
Levde jag med en man så kanske jag hade tyckt att han skulle ta upp dammtussarna tidigare. För så fucked up blir det i ett förhållande, om man inte pratar om det...
Rekommenderas
Fikar på café Lyran med kära E och fina L, som jag läste på universitetet med.
Hade nog aldrig hittat stället utan dem. Hade heller aldrig tagit mig dit utan bil.
Fin miljö och mycket gott att äta.
Synd bara att dörren in till köket slår så hårt mot karmen varje gång personalen använder den.
Kanske sätta dit något som dämpar?
Yin och yang
Först rör jag ihop och bakar jag ett LCHF-bröd efter recept från en av föräldrarna på förskolan.
Sedan knådar jag ihop kokosbollar.
Perfekt balans.
Minnesvärt
Var på Gotland för väninnan Ms bröllop för ca sex veckor sedan. Det var en fin helg.
Fint bröllopspar, fint väder. Allt var fint.
Jag grät en skvätt när jag fick hålla tal istället för brudens (avlidna) föräldrar.
Trettonåringen och jag hann besöka Fårö en dag också. Det var också fint.
I Visby såg jag denna sylt och mindes att jag hade ett memoryspel med vägmärken som liten.
Det kanske vi borde införa på förskolan. Verklighetsnära och bra.
lördag 25 oktober 2014
Var skåpet ska stå eller var det i skåpet ska stå
Trettonåringen får för sig att möblera om i skafferiet. Hon väljer att sortera kolonialvarorna efter en ordning jag inte fattar och ställer sånt som jag använder ofta längst in på hyllorna.
Det måste gå att jämföra med den där historien vi drog som barn: "Vet du vad Stevie Wonders mamma gjorde när han gjort något dumt? Hon möblerade om i lägenheten."
Jag blir galen när jag ser resultatet, ska laga mat, och måste leta efter varje sak. Till råga på allt så har hon inte heller städat, alltså torkat hyllorna, när hon tagit ut alla saker. Glad för att hon visar något intresse alls? Eh, nej. Jag skäller, morrar och muttrar. Kommer på regeln som får gälla: den som ANVÄNDER det som står i skafferiet har också rätt att möblera om. Eftersom Trettonåringen inte lagar mat eller bakar, så får hon heller inte bestämma var sakerna ska stå.
Det måste gå att jämföra med den där historien vi drog som barn: "Vet du vad Stevie Wonders mamma gjorde när han gjort något dumt? Hon möblerade om i lägenheten."
Jag blir galen när jag ser resultatet, ska laga mat, och måste leta efter varje sak. Till råga på allt så har hon inte heller städat, alltså torkat hyllorna, när hon tagit ut alla saker. Glad för att hon visar något intresse alls? Eh, nej. Jag skäller, morrar och muttrar. Kommer på regeln som får gälla: den som ANVÄNDER det som står i skafferiet har också rätt att möblera om. Eftersom Trettonåringen inte lagar mat eller bakar, så får hon heller inte bestämma var sakerna ska stå.
fredag 24 oktober 2014
Old school
Trettonåringen ska vara Halloweenutklädd i skolan under dagen och vill tupera håret. Det går inte så bra, det blir inte direkt någon volym.
"Mamma, du som levde på 80-talet, kan inte tupera mitt hår?"
"Eh, nej, jag måste hinna frukost innan jag ska gå, men du ska göra så här."
Så visar jag och hon gör. Trasselklumpar gör makalös volym och hon är nöjd. Purrar som den katt hon är.
"Mamma, du som levde på 80-talet, kan inte tupera mitt hår?"
"Eh, nej, jag måste hinna frukost innan jag ska gå, men du ska göra så här."
Så visar jag och hon gör. Trasselklumpar gör makalös volym och hon är nöjd. Purrar som den katt hon är.
söndag 19 oktober 2014
Luttrad eller lika messed up?
Trots fullspäckat schema har jag nu läst ut Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen". Hur kommer det sig? Den är lättläst och texten går i ett snabbt tempo. Han skriver med korta meningar, på ett sätt som jag gillar, men jag vet att flera retar sig på.
Jag har ännu inte läst ut "Samlade svenska kulter", men tyckte inte att det var avgörande för att läsa den här boken. (Hette dock inte Daniel Edman i efternamn i kultboken? Och i receptionsboken verkar han heta Engman...?)
Jag hade ingen susning om att det skulle finnas några referenser till någonting av Lovecraft eller att Den svarta mannen kunde härledas dit, men när folk i boken nämnde Yog-Sothoth ringde en klocka. Det var dock inte avgörande för att läsa boken att jag hade den förhandsinfon.
Jag upplever det som att de första två tredjedelarna av boken är själva berättelsen och sedan kommer förklaringen som ledde fram till berättelsen, för att knytas ihop med ett explosivt och någorlunda öppet slut. Det jag stör mig på är somliga meningar som är skrivna i presenes och preteritum i samma andetag.
Är det här skräck? undrar jag när jag läst ut boken. Blev jag någon gång illa till mods eller mörkrädd som när jag läste Stephen King som 20-åring? Nej. Beror det kanske på att jag är äldre och inte rädd för ensamhet? Kanske. Kan det också bero på att jag blivit luttrad och kan delvis känna igen mig i de demoner som Cornelia upplever? Kanske. Är boken ändå bra? Ja, bortom tvivel.
Jag gillar det rappa tempot och alla referenser till händelser i Stockholm, Sverige och världen under de senaste 30 åren (och längre tillbaka i tiden). Vissa saker får mig att vända mig till Google och det måste väl vara ett plus för en bok att läsaren vill veta mer. Eller är det ett minus...? För mig är boken i första hand en uppväxtskildring och jag känner igen mig i många delar. Inte det ockulta och de starka medicinerna, sånt har jag hållit mig ifrån. Jag har dock festat med typer som CeO och Simska och alla brudar.
Jag känner inte Anders Fager, men får intrycket av att Fredrik Hedlund i boken på något vis ÄR författaren själv.
Det enda i boken jag inte riktigt får grepp om är `arkana´. Vad är det, vad innebär det? Jag uppfattar det som alltet, makten samlat i universum. Inte ens Google kan dock ge svar...
Jag har ännu inte läst ut "Samlade svenska kulter", men tyckte inte att det var avgörande för att läsa den här boken. (Hette dock inte Daniel Edman i efternamn i kultboken? Och i receptionsboken verkar han heta Engman...?)
Jag hade ingen susning om att det skulle finnas några referenser till någonting av Lovecraft eller att Den svarta mannen kunde härledas dit, men när folk i boken nämnde Yog-Sothoth ringde en klocka. Det var dock inte avgörande för att läsa boken att jag hade den förhandsinfon.
Jag upplever det som att de första två tredjedelarna av boken är själva berättelsen och sedan kommer förklaringen som ledde fram till berättelsen, för att knytas ihop med ett explosivt och någorlunda öppet slut. Det jag stör mig på är somliga meningar som är skrivna i presenes och preteritum i samma andetag.
Är det här skräck? undrar jag när jag läst ut boken. Blev jag någon gång illa till mods eller mörkrädd som när jag läste Stephen King som 20-åring? Nej. Beror det kanske på att jag är äldre och inte rädd för ensamhet? Kanske. Kan det också bero på att jag blivit luttrad och kan delvis känna igen mig i de demoner som Cornelia upplever? Kanske. Är boken ändå bra? Ja, bortom tvivel.
Jag gillar det rappa tempot och alla referenser till händelser i Stockholm, Sverige och världen under de senaste 30 åren (och längre tillbaka i tiden). Vissa saker får mig att vända mig till Google och det måste väl vara ett plus för en bok att läsaren vill veta mer. Eller är det ett minus...? För mig är boken i första hand en uppväxtskildring och jag känner igen mig i många delar. Inte det ockulta och de starka medicinerna, sånt har jag hållit mig ifrån. Jag har dock festat med typer som CeO och Simska och alla brudar.
Jag känner inte Anders Fager, men får intrycket av att Fredrik Hedlund i boken på något vis ÄR författaren själv.
Det enda i boken jag inte riktigt får grepp om är `arkana´. Vad är det, vad innebär det? Jag uppfattar det som alltet, makten samlat i universum. Inte ens Google kan dock ge svar...
lördag 18 oktober 2014
Rum i rum
De flesta någorlunda nybyggda lägenheter i bostadskön verkar ha öppen planlösning där köket är en del av vardagsrummet eller vice versa. Hur kommer det sig? Är det "modernt" igen? Det är ju värdelöst. Ska det se större ut utan en vägg emellan?
onsdag 15 oktober 2014
Vette tusan...
Ja, jag röstade på någon del av den rödgröna regeringen. Med alla underliga beslut de tagit sedan valresultatet stod klart så funderar jag på om det verkligen var rätt val...
söndag 12 oktober 2014
Är du som jag?
Hur är en svensk? Frågan uppstår i en diskussion mellan några svenskar. Svårt att sätta fingret på något specifikt. Kan en förälder klaga på en förskolepersonal och be att få ha utvecklingssamtal med någon annan? Nää, då kan ju personalen börja tycka illa om barnet och inte bemöta det på ett bra sätt.
Är vi dåliga på att klaga och reklamera saker? Ja, jag tror det. Vi håller ofta tyst och pratar sedan illa om händelsen istället och hoppas att rykten sprider sig.
Skyndar vi oss en aning att äta frukost när hotellet är fullt med folk och de väller in till frukostbuffén? Ja, de flesta tror jag gör det. "Nä, ska vi ta och gå, det är ju andra som behöver plats." Alla svenskar tänker inte så, men säkert många. Istället för att ta det lugnt och äta i godan ro, något vi ju faktiskt betalat för. Skulle en amerikan sitta kvar och njuta mer än en svensk? Jag tror det. De flesta svenskar tar inte plats på samma sätt som många andra folk gör. Vi försöker vara diplomatiska, förmedlande, vänliga. Eller?
Generaliserar vi på förskolan när vi pratar om att barn från Eritrea är på ett visst sätt och barn från Polen och Somalia är på ett annat visst sätt? Ja, kanske det, men jag tänker att det lika gärna skulle kunna vara förskolepersonal i Spanien som internt sa; "Svenska barn är på ett visst sätt". Jag nästan hoppas att det skulle vara så, för det skulle ju visa att vi som svenskar HAR ett visst sätt, att svenska barn får med sig ett svenskt sätt (oavsett om det är bra eller dåligt), på samma sätt som t ex barn från Eritrea får med sig samma sedvanor och beteende från sina föräldrars hemland genom sina föräldrar.
Är vi dåliga på att klaga och reklamera saker? Ja, jag tror det. Vi håller ofta tyst och pratar sedan illa om händelsen istället och hoppas att rykten sprider sig.
Skyndar vi oss en aning att äta frukost när hotellet är fullt med folk och de väller in till frukostbuffén? Ja, de flesta tror jag gör det. "Nä, ska vi ta och gå, det är ju andra som behöver plats." Alla svenskar tänker inte så, men säkert många. Istället för att ta det lugnt och äta i godan ro, något vi ju faktiskt betalat för. Skulle en amerikan sitta kvar och njuta mer än en svensk? Jag tror det. De flesta svenskar tar inte plats på samma sätt som många andra folk gör. Vi försöker vara diplomatiska, förmedlande, vänliga. Eller?
Generaliserar vi på förskolan när vi pratar om att barn från Eritrea är på ett visst sätt och barn från Polen och Somalia är på ett annat visst sätt? Ja, kanske det, men jag tänker att det lika gärna skulle kunna vara förskolepersonal i Spanien som internt sa; "Svenska barn är på ett visst sätt". Jag nästan hoppas att det skulle vara så, för det skulle ju visa att vi som svenskar HAR ett visst sätt, att svenska barn får med sig ett svenskt sätt (oavsett om det är bra eller dåligt), på samma sätt som t ex barn från Eritrea får med sig samma sedvanor och beteende från sina föräldrars hemland genom sina föräldrar.
Håll dig bara lugn
Just nu känns det som att "Keep calm" dyker upp överallt. Bara idag såg jag en reklamskylt på t-banan som löd något i stil med "Keep calm and keep on skiing" (ja, eller vad det möjligen: keep calm och åk skidor?").
Det känns hyfsat förlegat. Det var två år sedan jag var i London och då var Keep calm överallt och då kändes det "inne", men det borde väl ha passerat nu? Dessutom myntades ju uttrycket inför andra världskriget, så det är ju rätt gammalt vid det här laget. Kanske det lever upp igen då och då, men börjar det inte bli uttjatat nu...?
Det känns hyfsat förlegat. Det var två år sedan jag var i London och då var Keep calm överallt och då kändes det "inne", men det borde väl ha passerat nu? Dessutom myntades ju uttrycket inför andra världskriget, så det är ju rätt gammalt vid det här laget. Kanske det lever upp igen då och då, men börjar det inte bli uttjatat nu...?
Hur skriver du?
Känner jag honom, tänkte Lisa?
"Känner jag honom?" tänkte Lisa.
Själv använder jag mig hela tiden av det sista alternativet. Nu har jag sett ett par exempel av det första alternativet i en text. Det blir ju helt fel. Tänkte Lisa ens?
"Känner jag honom?" tänkte Lisa.
Själv använder jag mig hela tiden av det sista alternativet. Nu har jag sett ett par exempel av det första alternativet i en text. Det blir ju helt fel. Tänkte Lisa ens?
Tecknens makt
Visst är det märkligt att en kan leva med vissa ord nästan hela livet utan att reflektera nämnvärt över dem? Jag var över 30 innan jag hörde "mother of pearl" första gången och insåg att ordet "pärlemor" faktiskt innehåller MOR. Pärle mor, modern av pärlan. Eller Palmolive och Sunkist, det är bara märken på tvål och dricka. Nej, men det är ju Palm Olive (oliv i handflatan, typ) och Sun kissed, alltså solkysst. Det finns en INNEBÖRD i orden, som jag sällan reflekterar över.
Jag ser ofta i bilder. Jag behöver bilder för att kunna se. "Monotona" ord, som i böcker på universitetet hade jag oerhört svårt att ta mig igenom, för det var väldigt få som gav mig några bilder att bygga ett intresse på. Då är det ju ännu märkligare att jag inte "ser" bilderna bakom vissa ord. Som Kista. Det är en ort för mig. Jag ser barndomsbilder. Inte fan har jag någonsin tänkt att det är samma ord som kista (som en sån som en vampyr sover i).
Jag ser ofta i bilder. Jag behöver bilder för att kunna se. "Monotona" ord, som i böcker på universitetet hade jag oerhört svårt att ta mig igenom, för det var väldigt få som gav mig några bilder att bygga ett intresse på. Då är det ju ännu märkligare att jag inte "ser" bilderna bakom vissa ord. Som Kista. Det är en ort för mig. Jag ser barndomsbilder. Inte fan har jag någonsin tänkt att det är samma ord som kista (som en sån som en vampyr sover i).
fredag 10 oktober 2014
Bildens historia
Lyssnar till Lotta Olsson ge tips på barnböcker att läsa på förskolan. Ett par stycken känner jag direkt att vi borde ge en chans på jobbet. Ytterligare ett par känner jag att jag borde kolla upp, och så även hennes blogg om boktips. Både Lotta Olsson och Gunna Grähs påpekar under föreläsningen att det finns ett värde i att verkligen TITTA djupgående på bilderna i böckerna, då de ofta berättar en utförligare historia än enbart texten.
Då kommer jag på att jag borde tipsa om (den gamla) boken "Var är tårtan?" som jag nyligen köpt till vår småbarnsavdelning. Den är HELT lysande. Det finns inte ett enda ord i den, men flera historier att följa. Tvååringarnas ögon lyser av intresse och de pekar och ger förklaringar till vad som händer när vi följer de olika figurerna och vad som utspelas.
Då kommer jag på att jag borde tipsa om (den gamla) boken "Var är tårtan?" som jag nyligen köpt till vår småbarnsavdelning. Den är HELT lysande. Det finns inte ett enda ord i den, men flera historier att följa. Tvååringarnas ögon lyser av intresse och de pekar och ger förklaringar till vad som händer när vi följer de olika figurerna och vad som utspelas.
En fjärt i rymden
Om det är så här många böcker som släpps den närmaste tiden är det verkligen nedslående. Hur skulle det finnas utrymme för ytterligare en? Hur kan en liten författare slå sig in på en sån marknad liksom...?
Småfolk
Halva priset för barnfilmer. Passar på att se "Pojken med guldbyxorna". Trettonåringen är inte helt pigg på den, men följer ändå med. Hon tycker den är jättebra. För yngre än åtta år tycker jag nog att det finns ett par scener som är en aning för våldsamma, men i övrigt tycker jag också att den är bra. Spännande! Roligt att Harald Hamrell har en liten roll. Lukas Holgersson är OTROLIGT söt.
Sedan såg vi "Småkryp". Den var lika fantastisk som kortfilmerna, men halvvägs in i filmen märktes det att småfolket i salongen fick myror i benen. En "stumfilm" kräver en särskild sorts publik.
Sedan såg vi "Småkryp". Den var lika fantastisk som kortfilmerna, men halvvägs in i filmen märktes det att småfolket i salongen fick myror i benen. En "stumfilm" kräver en särskild sorts publik.
söndag 5 oktober 2014
A road less travelled
Föreläsningar i Kista för jobbet på torsdagen.
Jag byter tunnelbana vid Fridhemsplan. Går genom gången från gröna linjen till den blå och når plattformen via det långa rullbandet. Halva barndomen spelas upp i minnet. Min hand i mammas. Jag i barnvagn. Kylan från bergväggen mot mina bara ben sommardagar. Hur ofta gick vi den här vägen? Jag vet inte. Det var så jag lärde mig att hitta i Stockholm, genom att först lära mig spårens väg.
När tunnelbanan passerar ödestationen efter Hallonbergen tänker jag på pappa istället. Pappa som lät mig behålla hundralappen jag hittade vid busshållplatsen i Hallonbergen, och som oförtrutet uppmuntrade mig att cykla överallt och bygga koja i skogen. Det var så jag lärde mig hitta i mitt närområde.
Jag går genom ett öde Kista centrum kvart över sju på morgonen och fortsätter ut på gatan upp mot Kistamässan.
Mitt emot mässan ligger det hus som PFA (postens frimärksavdelning) huserade i på 70-talet, och där min mamma jobbade. Jag minns hur jag lämnade min dagisgrupp och "rymde" från min förskolefröken Berit, till min mammas jobb. Med det självförtroende bara en liten knodd som tror sig veta allt i världen kan ha.
I slutet av 90-talet jobbade jag sedan på Ericsson, i huset intill där min mamma jobbat, och jag anlände varje morgon med lämmeltåget från Helenelund. Då fanns ännu inte Kistamässan. Då satt jag på ett kontor och skyfflade papper.
Nu är jag själv förskollärare och får lyssna till inspirerande människor som berättar om hur vi kan jobba med en lärplatta (ipad) i förskolan. Det är nytt för mig och jag saknar tiden att engagera mig för att förstå teknikens (inte längre särskilt nya) under. Kanske går utvecklingen snart att klämma in i mitt schema. (Det finaste jag tar med mig från föreläsningarna är den här sången om mänskliga rättigheter.)
Just nu ska jag planera ett föräldramöte och tio utvecklingssamtal, handleda två studenter ett par veckor och få med mig resten av arbetslaget på det projektarbete chefen vill att vi ska leda in barnen på.
Kanske inte så konstigt att jag vaknat vid tre på natten den senaste veckan och haft svårt att somna om...
Jag byter tunnelbana vid Fridhemsplan. Går genom gången från gröna linjen till den blå och når plattformen via det långa rullbandet. Halva barndomen spelas upp i minnet. Min hand i mammas. Jag i barnvagn. Kylan från bergväggen mot mina bara ben sommardagar. Hur ofta gick vi den här vägen? Jag vet inte. Det var så jag lärde mig att hitta i Stockholm, genom att först lära mig spårens väg.
När tunnelbanan passerar ödestationen efter Hallonbergen tänker jag på pappa istället. Pappa som lät mig behålla hundralappen jag hittade vid busshållplatsen i Hallonbergen, och som oförtrutet uppmuntrade mig att cykla överallt och bygga koja i skogen. Det var så jag lärde mig hitta i mitt närområde.
Jag går genom ett öde Kista centrum kvart över sju på morgonen och fortsätter ut på gatan upp mot Kistamässan.
Mitt emot mässan ligger det hus som PFA (postens frimärksavdelning) huserade i på 70-talet, och där min mamma jobbade. Jag minns hur jag lämnade min dagisgrupp och "rymde" från min förskolefröken Berit, till min mammas jobb. Med det självförtroende bara en liten knodd som tror sig veta allt i världen kan ha.
I slutet av 90-talet jobbade jag sedan på Ericsson, i huset intill där min mamma jobbat, och jag anlände varje morgon med lämmeltåget från Helenelund. Då fanns ännu inte Kistamässan. Då satt jag på ett kontor och skyfflade papper.
Nu är jag själv förskollärare och får lyssna till inspirerande människor som berättar om hur vi kan jobba med en lärplatta (ipad) i förskolan. Det är nytt för mig och jag saknar tiden att engagera mig för att förstå teknikens (inte längre särskilt nya) under. Kanske går utvecklingen snart att klämma in i mitt schema. (Det finaste jag tar med mig från föreläsningarna är den här sången om mänskliga rättigheter.)
Just nu ska jag planera ett föräldramöte och tio utvecklingssamtal, handleda två studenter ett par veckor och få med mig resten av arbetslaget på det projektarbete chefen vill att vi ska leda in barnen på.
Kanske inte så konstigt att jag vaknat vid tre på natten den senaste veckan och haft svårt att somna om...
fredag 3 oktober 2014
Fängslande
Har varit på konferens med jobbet på Långholmen.
Fördelar: MILJÖN!
De har verkligen byggt hela konceptet kring fängelset och anammat det. Häftigt! Guidad tur i fängelsemuséet var spännande att lyssna på.
Nackdelar: Att personalen som serverade vid måltiderna var så förvirrad. De kom till bordet, kollade vilka som behövde specialkost, skrev upp det och kom sedan ut med deras tallrikar först, men hade ingen aaaning om vart de skulle ta vägen med dem. Plus att när det var uppdukat till buffé, som vid eftermiddagsfikat, så fanns där inga skyltar som visade innehållet.
Fördelar: MILJÖN!
De har verkligen byggt hela konceptet kring fängelset och anammat det. Häftigt! Guidad tur i fängelsemuséet var spännande att lyssna på.
Nackdelar: Att personalen som serverade vid måltiderna var så förvirrad. De kom till bordet, kollade vilka som behövde specialkost, skrev upp det och kom sedan ut med deras tallrikar först, men hade ingen aaaning om vart de skulle ta vägen med dem. Plus att när det var uppdukat till buffé, som vid eftermiddagsfikat, så fanns där inga skyltar som visade innehållet.
måndag 29 september 2014
Mättad, för en tid
Fredag morgon lämnade jag och Trettonåringen ett soligt Stockholm.
Hade valt tyst kupé och där var VÄLDIGT tyst. En man som satt och läste stirrade irriterat på oss när vi prasslade med omslagspapper till frukosten i någon minut. När sedan mannen intill Trettonåringen snarkade ljudligt och vi funderade över apné, så var det dock ingen som brydde sig.
Jag ville köpa med mig nötter, men Trettonåringen påpekade att det kunde finnas allergiker, så jag avhöll mig från det. Passageraren intill mig mumsade i sig en hel påse med blandade nötter. Trettonåringen hade ett paket med någon sorts färgat godis som hette "Nerds" (för att hon ser sig själv som en boknörd). När hon knaprat på dem en stund läste hon på paketet, som visade sig ha en varningstext: "Innehåller E129, vilket kan ha negativ effekt på barns beteende och koncentration." How lovely... Som att det inte skulle räcka med hennes konstanta "mjau"...
Det första vi möts av på stationen i Göteborg är korvmojjen "Franks" där det står "Wurst fra all around världen" och Trettonåringen undrar hur göteborgare pratar egentligen. Nog för att det var några år sedan vi var i stan, men jag tycker att hon borde minnas att de i alla fall inte talar SÅ.
Vid lunchtid checkade vi glada i hågen och förväntansfulla in på hotellet och fick ett fint rum.
"Mjau", sa Trettonåringen.
Bonus att 72-timmarskort för lokaltrafiken endast kostade 160:-, och då fick ett barn upp till 15 år medfölja på mitt kort! "Mjau", sa Trettonåringen. (SLs kort är betydligt dyrare...)
När vi stod vid hissen och för att åka till mässan kläcker Trettonåringen ur sig: "I feel a bit high and I don´t know why... Åh! Det rimmade ju!"
(Och, nej, hon har ingen bokstavskombination... :-) )
Det började regna, men vi klarade oss undan det värsta och kom till mässan klockan 14.
Väl där inne blev vi helt förvirrade. Nog för att jag hört att det var stort, men FÖR TUSAN vad många montrar!
En av de första böckerna vi såg var:
(as seen executed on Trophy wife...)
Sedan gick vi runt som yra höns till benen värkte. Vi passerade bl a Johannes Pinter i korridoren och jag såg Anders Fager i samtal i en monter. Båda verkar vara trevliga prickar enligt mitt tycke. Trettonåringen blev impad över att jag kunde några namn på både okända och kända författare.
Väl tillbaka på hotellet när mässan stängt insåg jag att vi behövde en plan för lördagen. På kartan över montrar fyllde vi i alla vi ville besöka. Sedan kollade vi tiderna på alla seminarier vi ville gå på. Det skulle bli en fullspäckad dag.
När vi väntar på spårvagnen i solen på lördagsmorgonen kläcker en spänt förväntansfull trettonåring ur sig: "Det här kommer vara en sjudundrans dag!" Och sedan: "Vi kommer typ döda varandra." Vetandes hur det kan bli när sockret faller och vi blir trötta peppade jag genom att säga att vi måste ta pauser och dricka mycket.
En halvtimme försenade (ja, vi åkte fel håll med spårvagnen) anlände vi till mässan och en begynnande kö kl 9.30 på lördagen. Det gick ändå hyfsat snabbt att komma in och vi började med att lyssna på Maria Turtschaninoff, Sara Bergmark Elfgren och (en hes) Mats Strandberg ha samtal med Johanna Koljonen om flickbilden i fantasy. Det var intressant och gav även tips på böcker att läsa. Jag tar med mig att de efterlyste mer böcker om "tantasy" (tanter i fantasy).
Efter en sväng ut bland montrarna lyssnade vi på Simona Ahrnstedt och Åsa Hellbergs mycket personliga och något flamsiga seminarium som gjorde mig glad. Jag tar med mig Simonas ord: "Våga vara sårbar". Sedan köpte vi Simonas nya bok och hon stirrade blek i ansiktet på Trettonåringen och undrade hur gammal hon var samtidigt som hon signerade sin bok. Jag förklarade att Trettonåringen ännu inte får läsa alla hennes böcker. Tappert slätade Simona över det hela med att berätta att även hennes mamma hade låtit Simona läsa böcker som hennes pappa hade förbjudit, om han vetat.
(När Trettonåringen sent på kvällen lade sig för att sova skrattade hon fortfarande åt Simonas förskräckta min. Stackars människa, som vi chockade henne.)
En till sväng ut på golvet och sedan var det dags att lyssna på Åsa Asptjärn m fl prata om humor. Trettonåringen hade med sig "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" (som jag recenserat här) till Göteborg för att få en signering, men till hennes stora förtret låg den kvar på hotellrummet. När Åsa läst ur sin bok flinade Trettonåringen stort och kommenterade med: "Texten blev till och med ÄNNU bättre när hon läste den". Från det seminariet tar jag med mig: "Flickor behöver lära sig att vara roliga. Vi lämnar ofta det till männen."
Sedan var det dags att besöka debutantbloggsminglet, så vi gick dit, men jag märkte att det inte skulle hålla. Mycket riktigt. "Mjaaauuu", sa Trettonåringen när vi stod i caféet några minuter innan klockan två och hon säckade ihop och krävde mat, vilket var fullt förståeligt. Minglet fick stryka på foten och vi började leta efter ett matställe där även Trettonåringen kunde äta. Fram till dess hade jag inte sett ens ett litet fikabröd som en glutenallergiker kunde äta. Det löste sig med en buffé, vi åt, hämtade krafter och gav oss ut på golvet igen.
När en rör sig bland så pass mycket folk som det var på mässan under lördagen så är det ganska svårt att låta bli och fånga upp diverse konversationer, vilka även kan vara väldigt intressanta. Mellan två kvinnor hörde jag i förbifarten yttras: "Menar du att hon skryter mycket över vad hon skrivit?" "Alltså, hon är inte skrytsam direkt, men väldigt så där, ja, hon pratar som att hon är......stolt."
WOW. Folk alltså.
I SF-bokhandelns monter var jag så fokuserad på böckerna att jag inte ens tittade upp på de två personer som stod och hade en konversation om genren och vilka som borde läsa den. När jag plockade med mig Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen" drog han mig i armen och undrade om jag inte skulle ha en signering när han ändå stod där. Och, jo, det skulle jag ju ha...
Vi avslutade dagen med att lyssna till Liv Strömquist och Sara Olausson prata om "Kvinnor ritar bara serier om mens". Vi lärde oss att kalla snippan för vulva. Ska vi byta benämning hemmavid? Inte ännu kanske. Blev också uppmuntrade att använda menskopp, men det lär nog aldrig hända i mitt hushåll.
Sedan berättade Liv att hon var förvånad över att information om att klitoris är 14 cm stor kom 1998 och ännu är det så få som vet om detta fakta idag, det är konstigt att information inte "sipprar ned" genom generationerna. I nästa andetag berättar hon om att folk i bondesamhället drack mensblod för kraft. Varför hade ingen berättat det för henne? Ja, tänkte jag, för att information ju inte "sipprar ned" genom generationerna. Sånt pratas sällan om, eller hur? Jag tog med mig "general panic pants" från det seminariet. Fantastiskt!
Tillbaka på söndagen fortsatte vi att besöka de montrar vi prickat för på kartan och framför allt köpte vi på oss en massa böcker. De prickiga väskor jag under fredagen och lördagen fundersamt betraktat och undrat varför så många bar omkring...
...upptäckte jag sedan kunde vecklas ut till en bag på hjul. Var, var kunde jag hitta den?
Vid lunchtid började Trettonåringens ork tryta. Så hittade jag Natalia Batistas samlingsvolym "Mjau" och tonåringen piggnade genast till. Sedan hittade Trettonåringen Batistas "Princess Amaltea" också, och fick sanslöst fina signeringar, vilket gjorde hennes dag. Samtidigt lyssnade jag till Fredrik T Olsson och Jenny Rogneby som pratade om sina spänningsromaner. De konstaterade att en måste vara lite modig för att ge sig på att skriva en bok, och kanske lite dum.
Ja, jag gick med i klubben bara för att få en bag - och den var proppfull när vi lämnade mässan för att bege oss till tåget hem till huvudstaden.
Bokskörden som ställs i min bokhylla:
Ställs i Trettonåringens bokhylla:
På stationen satt Plura och väntade på samma tåg som vi.
Hoppas han hade haft en lika givande helg som vi.
Trettonåringen planerar redan att vi ska tillbaka nästa år.
Då vill visst hennes gudmor, väninnan M, haka på också.
Det blir då det. För stunden är jag mer än nöjd.
torsdag 25 september 2014
Skrämmande på ett annat sätt
Så nu plockar Malmö Stadsbibliotek bort Lilla hjärtat från hyllorna? Seriöst? Hur tänkte ni nu? Vad är det för censurering? Finns det inte VÄLDIGT mycket annat som borde plockas bort från bibliotekshyllorna i så fall? (Inte för att jag anser att NÅGOT ska plockas bort.)
På förskolan där jag jobbar har vi väldigt få (om några) böcker med färgade människor i - om de så bara är brunbrända, asiater, indianer eller vad de än har för ursprung. Så jag inhandlade en bok om en mörkhyad flicka som åker till sin mormors hemland i Afrika. På förskolan har ju ändå ungefär hälften av barnen föräldrar med ett annat hemland än Sverige. (Undra som en flundra hur det är att jobba på de förskolor inne i city där det enbart finns svenska barn. Är det lugnare? Enklare? Tråkigare?)
För sent insåg jag att bokens tredje mening lyder: "Där bor det människor som är svarta." Är det pk? Jag tror inte det. Så vi får läsa något annat...
På förskolan där jag jobbar har vi väldigt få (om några) böcker med färgade människor i - om de så bara är brunbrända, asiater, indianer eller vad de än har för ursprung. Så jag inhandlade en bok om en mörkhyad flicka som åker till sin mormors hemland i Afrika. På förskolan har ju ändå ungefär hälften av barnen föräldrar med ett annat hemland än Sverige. (Undra som en flundra hur det är att jobba på de förskolor inne i city där det enbart finns svenska barn. Är det lugnare? Enklare? Tråkigare?)
För sent insåg jag att bokens tredje mening lyder: "Där bor det människor som är svarta." Är det pk? Jag tror inte det. Så vi får läsa något annat...
tisdag 23 september 2014
Vi är många som ska den vägen vandra
Jag såg det i min mammas moster och i min mormor. Jag har sett det i andra gamlingar och nu har min pappa berättat att det syntes i min farmor för ett tag sedan, långt innan hon fick den massiva hjärnblödning som nu gör att hon ligger på sin dödsbädd: den där sortens "regression" där äldre i någon form av demens går tillbaka till ungdomen/barndomen och tror att de lever (eller önskar att de levde) med sina föräldrar. Kanske är det tryggheten som fanns då som de saknar, känslan av att vara omhändertagen till fullo eller upplevelsen av att höra hemma någonstans, på ett ställe där det egentligen inte finns några krav och livets tunga ansvar vilar på någon annans axlar. Jag vet inte. Kanske kommer jag förstå när jag själv befinner mig där.
Not my cup of tea
Kollar på lägenheter i Stockholms bostadskö. Ovanligt många har öppen planlösning, där kök och vardagsrum sitter ihop. Jag har aldrig sett tjusningen med det. Det är ju väldigt störande för de som sitter i vardagsrummet om någon ska diska i köket t ex. Och matoset? Nä, tack.
Kom på att det finns sajter för lägenhetsbyte. De ska jag börja kolla in nästa vecka.
Kom på att det finns sajter för lägenhetsbyte. De ska jag börja kolla in nästa vecka.
söndag 14 september 2014
Salig sörja
Hemkommen från en fantastisk helg med bröllop på Gotland. På färjan hem konstaterade jag att bortsett från två japanska tjejer som uppenbarligen var turister, så kunde jag inte se en enda invandrad person, och hörde ingen prata något annat än svenska. Vilket förvånade mig. Efter en stunds betänketid konstaterade Trettonåringen krasst att vi inte sett en enda mörkhyad person på hela helgen.
Har nu tagit del av valvakan, och kollar vad folk i mitt område i förorten röstar på. Det verkar vara övervägande sossarna. Sedan tittar jag på distriktet intill, på andra sidan stora vägen, där det är egna hus och inte hyresrätter och säkerligen mer svenskar än invandrare, som i mitt område. Där ligger moderaterna i topp. På Trettonåringens skola, där ca 500 elever röstade, vann Miljöpartiet.
Ett som är säkert: jag betvivlar att de andra partierna kan fortsätta försöka hålla SD utanför agendan.
Har nu tagit del av valvakan, och kollar vad folk i mitt område i förorten röstar på. Det verkar vara övervägande sossarna. Sedan tittar jag på distriktet intill, på andra sidan stora vägen, där det är egna hus och inte hyresrätter och säkerligen mer svenskar än invandrare, som i mitt område. Där ligger moderaterna i topp. På Trettonåringens skola, där ca 500 elever röstade, vann Miljöpartiet.
Ett som är säkert: jag betvivlar att de andra partierna kan fortsätta försöka hålla SD utanför agendan.
torsdag 11 september 2014
Du har väl tagit ditt ansvar?
Du har väl röstat? Eller du ska väl?
Annars har du ingen rätt att klaga på någonting längre fram, vet du.
Annars har du ingen rätt att klaga på någonting längre fram, vet du.
onsdag 10 september 2014
Filter
Hemma, sjuk, ligger mest på soffan. Det blir mycket TV. MYCKET TV, och MÅNGA filmer. Är nästan less på det, men inte riktigt. Det finns så många idiotiska program att följa. Hjärnan blir förslappad. "Det okända", "Wife swap" och "Ellen show" mitt på dagen och mot eftermiddagen kommer "Million dollar listing". Började väl kolla för att se vad den där Fredrik har för sig, men fortsatte kolla för att se vad Ryan Serhant hittar på, den lilla söta lustigkurren. Senast var programmet från stormen Sandy, så det är ju två år gammalt. Då verkade lille Ryan så himla ensam. Jag hoppas han har hittat någon att dela livet med nu, och börjar förstå att när han fyllt 30 så kanske det finns ett värde i att inte bara ligga runt och ha en urtjusig lya. Ja, eller så har han inte det...
Nu har jag lämnat TVn därhän. Loggat in på Netflix. Datorskärmen kan väl funka några dagar, hoppas jag...
Nu har jag lämnat TVn därhän. Loggat in på Netflix. Datorskärmen kan väl funka några dagar, hoppas jag...
Irriterande omvårdnad
Första dagen av sjukskrivningen då jag inte måste gå upp för att få iväg Trettonåringen till skolan och ingen av oss ska till läkare. Så planen är att äntligen sova så länge det går, eftersom nätterna med hosta inte är särskilt avslappnande. Då ringer en arbetskollega på morgonen, för att kolla läget. Och det är ju snällt. Trist bara att huvudvärken och hostan blommar upp så snart jag vaknat.
Trettonåringen loggar in på Skolfoto för att kolla hur bilderna blivit. Jag berömmer fotot, men sedan uppstår en diskussion då hon blir sur på mig. Skulle jag också blivit som tonåring om min morsa var på mig som jag är, men det GÅR inte att låta bli. Linnet Trettonåringen hade på sig gick alldeles för lågt ned över brösten och det sista jag sa innan hon rusade iväg till skolan för fotografering var att hon behöver dra upp linnet. Trettonåringen hävdar att hon gjort det, men ändå är det alldeles för urringat. Sedan övade hon hemma på att posera. Alla dessa skolfoton som kommit och gått har vi pratat om vilket håll som är hennes bästa och vi satt vi matbordet och jag frågade om hon tänkt på saken. Trettonåringen visar vad hon kommit fram till och det ser jättebra ut. Sedan gör hon ändå inte så på fotot. Why not? Jag glömde...
Och det där "Jag glömde" driver mig till vansinne för det är minst två gånger om dagen, alternerat med "JAG vet inte". Kan någon verkligen vara SÅ Clueless? Var jag det som tonåring? Var mina kompisar det? Trettonåringen kan stå med mobilen i handen och fråga något hon ska svara sin mormor eller kompis och när vi pratat färdigt om vad hon kan svara så glömmer hon ändå att alls skicka ett sms. What the heck?
Trettonåringen loggar in på Skolfoto för att kolla hur bilderna blivit. Jag berömmer fotot, men sedan uppstår en diskussion då hon blir sur på mig. Skulle jag också blivit som tonåring om min morsa var på mig som jag är, men det GÅR inte att låta bli. Linnet Trettonåringen hade på sig gick alldeles för lågt ned över brösten och det sista jag sa innan hon rusade iväg till skolan för fotografering var att hon behöver dra upp linnet. Trettonåringen hävdar att hon gjort det, men ändå är det alldeles för urringat. Sedan övade hon hemma på att posera. Alla dessa skolfoton som kommit och gått har vi pratat om vilket håll som är hennes bästa och vi satt vi matbordet och jag frågade om hon tänkt på saken. Trettonåringen visar vad hon kommit fram till och det ser jättebra ut. Sedan gör hon ändå inte så på fotot. Why not? Jag glömde...
Och det där "Jag glömde" driver mig till vansinne för det är minst två gånger om dagen, alternerat med "JAG vet inte". Kan någon verkligen vara SÅ Clueless? Var jag det som tonåring? Var mina kompisar det? Trettonåringen kan stå med mobilen i handen och fråga något hon ska svara sin mormor eller kompis och när vi pratat färdigt om vad hon kan svara så glömmer hon ändå att alls skicka ett sms. What the heck?
tisdag 9 september 2014
Bra eller dåligt?
En av fördelarna med att ha en mamma som är lärare och läser lärartidningar, är att Trettonåringen fattar vad det innebär när lärarna på hennes skola berättar att Trettonåringens klasslärare blivit utnämnd till Förstelärare.
måndag 8 september 2014
Keen eye
Sitter i soffan och hostar ikapp med Trettonåringen. Vi ser på "The Adjustment Bureau". Den är jättebra. När den är slut säger Trettonåringen:
- Det finns en dålig sak med filmen...
- Jaså, vad då?
- Tänkte du på att av alla de där "agenterna" i filmen så fanns det inte en enda som var en kvinna.
- Nä... Det har du rätt i.
Vi spolar tillbaka och kollar snabbt igenom hela filmen igen. Inte en enda kvinna. Bara för att alla agenterna ser ut att ha klivit direkt ut ur 50-talet, så behöver väl inte alla vara män? Eller, jo, kanske just därför...
- Det finns en dålig sak med filmen...
- Jaså, vad då?
- Tänkte du på att av alla de där "agenterna" i filmen så fanns det inte en enda som var en kvinna.
- Nä... Det har du rätt i.
Vi spolar tillbaka och kollar snabbt igenom hela filmen igen. Inte en enda kvinna. Bara för att alla agenterna ser ut att ha klivit direkt ut ur 50-talet, så behöver väl inte alla vara män? Eller, jo, kanske just därför...
söndag 7 september 2014
Existensiella frågor
Renbäddar sängen. Är kallsvettig efteråt. Dammsuger halva lägenheten. Är kallsvettig efteråt. Tar Alvedon för att orka laga mat. Bävar tvättiden idag, men måste, så vi kan försöka börja packa väskorna sedan. Måste också orka gå till doktorn med Trettonåringen imorgon.
Det blir mycket film när båda är sjuka och ligger däckade i soffan hela dagen. Idag har vi diskuterat hur det kommer sig att Rapunzels hår i "Trassel" blir brunt när det klipps av. Hur kommer det sig att håret som är kvar på huvudet blir brunt? Vi kom fram till att håret måste vara som blommans blad och när det klipps är det som att bladen rivs sönder, alltså "vissnar" bägge sidorna. Vem har givit Rapunzel hennes namn då? Är det föräldrarna eller "häxan"? Måste väl vara häxan?
Jag ser också "Safe house" och "Divergent". Båda är mycket bättre än jag trodde de skulle vara.
Det blir mycket film när båda är sjuka och ligger däckade i soffan hela dagen. Idag har vi diskuterat hur det kommer sig att Rapunzels hår i "Trassel" blir brunt när det klipps av. Hur kommer det sig att håret som är kvar på huvudet blir brunt? Vi kom fram till att håret måste vara som blommans blad och när det klipps är det som att bladen rivs sönder, alltså "vissnar" bägge sidorna. Vem har givit Rapunzel hennes namn då? Är det föräldrarna eller "häxan"? Måste väl vara häxan?
Jag ser också "Safe house" och "Divergent". Båda är mycket bättre än jag trodde de skulle vara.
fredag 5 september 2014
Förgrymmade ongar
Förvärrad hosta, väsande andning och trötthet. Släpar mig till doktorn. Beskriver mitt sjukdomsförlopp; snorig, huvudvärk, hostan blev hela tiden värre trots vila och dryck...
Läkaren: "Mycoplasma. Var jobbar du?"
"På förskola."
"Aha, definitivt mycoplasma, men jag ska lyssna också." Lyssnar noga, flera gånger. "Har du inte haft ont?"
"I halsen? Inte särskilt. Typ rethosta."
"Ont någon annanstans?"
"Jaa, alltså, det värker i bröstkorgen och har börjat göra ont när jag hostar..."
"Mm, skulle tro det. Det är tydliga ljud i lungorna."
"Så, på väg mot lunginflammation...?"
"Ja. Jag skriver ut antibiotika."
Femhundra kronor fattigare, men rik på medicin krashar jag utmattad i sängen. Trettonåringen snörvlar misstänksamt, har huvudvärk och ont i halsen. Gaahh! Nej, vi måste stå på benen under bröllopet nästa helg!
Läkaren: "Mycoplasma. Var jobbar du?"
"På förskola."
"Aha, definitivt mycoplasma, men jag ska lyssna också." Lyssnar noga, flera gånger. "Har du inte haft ont?"
"I halsen? Inte särskilt. Typ rethosta."
"Ont någon annanstans?"
"Jaa, alltså, det värker i bröstkorgen och har börjat göra ont när jag hostar..."
"Mm, skulle tro det. Det är tydliga ljud i lungorna."
"Så, på väg mot lunginflammation...?"
"Ja. Jag skriver ut antibiotika."
Femhundra kronor fattigare, men rik på medicin krashar jag utmattad i sängen. Trettonåringen snörvlar misstänksamt, har huvudvärk och ont i halsen. Gaahh! Nej, vi måste stå på benen under bröllopet nästa helg!
torsdag 4 september 2014
Kämpa på
Släpar mig till affären. Känner mig svag och svettig när jag kommer fram. När jag står i kön till kassan hör jag ett barn gråta argt på andra sidan av en hylla. Av bara gråten vet jag vilket barn det är, men tänker att jag säkert tror fel. Efter några sekunder kommer mamman och barnet runt hörnan, och jag hade rätt: en pojke från mitt jobb. Vid åsynen av mig försöker mamman genast dämpa barnet. Själv tycker jag att det är bra att han får gråta, eftersom mamman och jag har pratat mycket om att han behöver öva sig på att förstå gränser och inte alltid få sin vilja igenom. Då gäller det för mamman att kunna härda ut tjurig gråt en stund.
Goda råd kan vara dyra
Soliga, fina dagar, när jag hade velat vara ute och lära känna de nya barnen på jobbet. Istället ligger jag här och hostar munnen full av blodsmak. Det suger.
Pratar med en väninna som är gravid. Som gravid ska hon inte tömma kattlådan, så mannen i huset har fått mer att göra. Jag fnissar lite åt det hela och minns de rekommendationerna från när jag själv var gravid med Trettonåringen, och då hade katter. Det slår även väninnan, som frågar hur tusan jag löste det. Ja, är en ensam så finns inte så många alternativ liksom...
Det är ju som nu, när jag är sjuk. Suga på ramarna eller släpa mig till affären för att handla mer mat? Det är bara att välja.
Jag tänker att väninnan är en sån som kommer följa saker till punkt och pricka, men förhoppningsvis lär hon sig att det inte alltid går. Ändå klarar du mer än du tror, och barn överlever mer än du tror.
Pratar med en väninna som är gravid. Som gravid ska hon inte tömma kattlådan, så mannen i huset har fått mer att göra. Jag fnissar lite åt det hela och minns de rekommendationerna från när jag själv var gravid med Trettonåringen, och då hade katter. Det slår även väninnan, som frågar hur tusan jag löste det. Ja, är en ensam så finns inte så många alternativ liksom...
Det är ju som nu, när jag är sjuk. Suga på ramarna eller släpa mig till affären för att handla mer mat? Det är bara att välja.
Jag tänker att väninnan är en sån som kommer följa saker till punkt och pricka, men förhoppningsvis lär hon sig att det inte alltid går. Ändå klarar du mer än du tror, och barn överlever mer än du tror.
onsdag 3 september 2014
A dream come true?
För ett par veckor sedan tittade jag upp mot fasaden ovanför Kappahl på Mäster Samuelsgatan och insåg att det nog bor folk där ovanpå. Idag ligger en 5:a ute på Bostadsförmedlingen. Etagevåning och ca 21000 kr i månadshyra. Sounds like a bargain.
tisdag 2 september 2014
Inte bara utbildad. Intresserad också.
De två förskollärarna är inne. Den ena tar mellanmålsdisken i köket och den andra hjälper ett barn att byta skor i kapprummet. Fyra barnskötare är ute på förskolans gård.
En femåring knappar själv in koden till dörren från gården och med en tvååring i släptåg korsar femåringen ett kapprum och hallen för att ta sig till det andra kapprummet, där förskolläraren befinner sig.
Femåringen: Kalle och Putte låter oss inte leka ifred! Vi vill fortsätta med leken, men dom bara förstör!
Förskolläraren: Men, hur är det, kommer du in hela vägen för att tala om det för mig?
Femåringen nickar.
- Har du pratat med en annan vuxen ute på gården?
- Nej, de lyssnar inte, de står bara och pratar.
- Okej, men vi är klara nu, jag kommer, nu går vi.
En femåring knappar själv in koden till dörren från gården och med en tvååring i släptåg korsar femåringen ett kapprum och hallen för att ta sig till det andra kapprummet, där förskolläraren befinner sig.
Femåringen: Kalle och Putte låter oss inte leka ifred! Vi vill fortsätta med leken, men dom bara förstör!
Förskolläraren: Men, hur är det, kommer du in hela vägen för att tala om det för mig?
Femåringen nickar.
- Har du pratat med en annan vuxen ute på gården?
- Nej, de lyssnar inte, de står bara och pratar.
- Okej, men vi är klara nu, jag kommer, nu går vi.
Paradise lost
För någon vecka sedan satt en tjej på sätet intill mitt på tuben och Trettonåringen kände igen henne från en trailer på TV, vilket hon påpekade. Då kände jag också igen Saga från Paradise hotel. Det är en program som jag helt ratar, p g a att det lilla jag sett så har alla där så helt miserabla värderingar. Trettonåringen ifrågasätter inte ens att hon inte får se det.
Gårdagens program som visade att deltagarna skulle hålla på med geografi var jag bara tvungen att se delar av. Fy tusan vad sorgligt det var att se att i princip varenda tjej betedde sig som ett litet våp och inte visste ett jota om länders placering på vår jord.
Gårdagens program som visade att deltagarna skulle hålla på med geografi var jag bara tvungen att se delar av. Fy tusan vad sorgligt det var att se att i princip varenda tjej betedde sig som ett litet våp och inte visste ett jota om länders placering på vår jord.
För- och nackdelar
Möhippan fortsatte på Golden Hits, där jag bokat show och middag. Uppmanad av personalen att meddela hovmästaren om att uppmärksamma den blivande bruden sa jag till vår servitör att vi ville ha något extra, typ tomtebloss, till hennes dessert. "Det där tar vi hand om under showen", svarade han. När de som uppträdde sedan sjöng en kärlekssång trodde jag att de skulle komma förbi, men icke. När de sedan gick runt och uppmärksammade folk som fyllde år trodde jag också att de skulle komma till oss, men icke.
Plus:
Minus:
Plus:
- Den vegetariska förrätten var mycket god.
- Oxfilén till huvudrätt var också mycket god.
- Showartisterna var väldigt duktiga och deras glädje smittade av sig.
- Varje bås på damtoan har sitt eget tema. Snygga färger och inredning. Bra med fler bås än tidigare.
- De har flyttat (80- och) 90-tals låtarna en trappa ned, till det större dansgolvet. Smart drag.
Minus:
- "Delvis skymd sikt" betydde i princip helt skymd sikt.
- Vi fick någon minut på oss att titta på dricka till maten innan första shownumret, när vi inte hunnit bestämma oss till numret var slut sa servitören "Det var synd", och lämnade oss smått irriterad.
- De första 2-3 shownumren var en aning för långsamma. Hade varit roligare att kicka igång med någon av dem som kom mot slutet istället.
- "Medium" betydde mycket blodig. Alldeles FÖR blodig.
- Saknade verkligen en krok inne i båsen på damtoaletterna.
- Cigarettrök spred sig över matbordet när vi åt efterrätt. Säkert från de som stod alldeles för nära utanför ytterdörren. Verkligen ofräscht.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)