Så har vi sett Hobbit: Smaugs ödemark. Mycket bättre än första Hobbitfilmen. Tolvåringen tog med sig sin kompis och hennes syster. De ville gärna se filmen, men det visade sig att de varken sett den första Hobbitfilmen eller Sagan om ringen-filmerna. De fattade inte mycket, tyckte många scener var läskiga och hade svårt att ta till sig att slutet lämnas öppet inför nästa film i serien.
Det är ganska märkligt att filmen är från 11 år egentligen, när det är så mycket våld. Jag trodde att Sagan-filmerna var från 15 år, men de är väl också från 11. Det kom ju in småkillar på kanske 8 år, med sina föräldrar på filmen idag.
Det var en överraskning att se Mikael Persbrandts namn i eftertexten. Jag hade inte koll på att han skulle vara med. Jag kom på mig själv med att undra vem den skådespelaren kunde vara under scenen han var med i. Han lät liksom utländsk. Eller som Tolvåringen sa efteråt. "Ja, du har rätt, han verkade inte amerikansk, han verkade liksom europeisk."
Drygt ett år till nästa film. Vi konstaterade att det inte kändes som ett år passerat sedan förra filmen. Tolvåringen tyckte det kändes som kanske sex månader. Jag tyckte mer att det kändes som två år...
fredag 27 december 2013
tisdag 24 december 2013
God jul
Vad är det här? +6 grader ute, grå himmel och duggregn. Är det september? Nej, det är julafton! Väldigt stor skillnad från förra året...
Ja, ja. Glad i hjärta, glad i sinne...
lördag 21 december 2013
Denna dagen, ett...
Åkte till Gamla stan med Tolvåringen idag. Första stoppet: science fiction bokhandeln. Fullproppat med folk. Snablar vilket utbud de har! Och kön till kassan blir därefter... Vi återkommer en lugnare dag. Nästa stopp: julmarknaden på stortorget. Eftersom jag gjorde torgmarknaden och polkagrisaffären i ga stan med mina vänner för en vecka sedan, så vet jag var guldklimparna finns. Trots regnet är det mysigt. Tolvåringen vill att jag går iväg när hon ska handla, så jag gissar att jag får en liten ängel i julklapp. Vi traskar över till Kungsträdgården och tittar när folk åker skridskor. Vi kollar fönstren på NK, som varje år. Vi tänkte oss ut till Skansen för att se deras is och eld-show, men det blir för tajt om tid. Shoppar några plagg och äter innan vi beger oss hem. På tunnelbanan mot förorten kommer en tiggare runt, en svensk man med hängande ögonlock, en som jag sett flera gånger tidigare. Han önskar varje person ett bättre år. Han önskar att mitt 2014 ska bli bättre än 2013. PÅ ALLA PLAN. Jobb, kärlek, barn, skola, allt, tillägger han. Jag tackar och önskar honom detsamma. Tanten intill säger att hon VERKLIGEN önskar att nästa år blir bättre, då lägger tiggarmannen till att han hoppas på en annan regering också. I mun på varandra säger tanten och mannen: annars får vi gräva ned oss.
Väl hemma lägger vi klappar under granen, så att vi kan suktas någon dag. Imorgon blir det minijulafton med mina brorsbarn.
Väl hemma lägger vi klappar under granen, så att vi kan suktas någon dag. Imorgon blir det minijulafton med mina brorsbarn.
fredag 20 december 2013
What the heck?
Markus Fagervall, vem är det? Skulle någon frågat mig för ett par veckor sedan så hade jag sett svart hår framför mig och trott att det var en kille som...ehm...typ...sjunger...? (Nej, jag ser inte på Idol. Ever.) Sedan ser jag Raja - Gränsen på SVT och bara gapar. Vem är denne snygging som kör omkring och undersöker vad som händer med meänkieli? I am hooked. Ser andra programmet och är tvungen att pausa i vissa scener för killen är ju så bildskön att det värker i bröstet på mig. Och när han bakar med tanterna så smälter hjärtat helt. Thank GOD att han gjort sig kvitt den svarta hängluggen.
What can I say?
I samtal med den student från universitetet jag handlett under fem veckor diskuterar vi vad som är bra att tänka på. Jag tar upp funderingar jag själv har kring mitt arbete på förskolan och frågar vad hon tycker och tänker. Vi pratar om de barn som har svårigheter att anpassa sig till en grupp och att det är viktigt att ha koll på alla barn och deras utveckling. Det är inte alltid lätt att se på vilket sätt ett barn utvecklas och vad det kan, särskilt inte om de inte kommunicerar med ord.
Sedan är det väldigt lätt att förstå vissa barn, och att de spelar i en liga för sig. Som när en fyraåring med makalös artikulering och uttal säger till mig:
"Tänk om vi skulle ta och borra några hål i förskolan och fylla dem med nitroglycerin."
"Jaha, vad ska det vara bra för då?" frågar jag luttrad.
"Jo, men alltså, det är så här: pappa, jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med nitroglycerin."
"Jaha."
"Har du hört den?"
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt? Jo, den har jag hört, men jag visste inte att det är något med nitroglycerin i den."
"Nähä..." säger barnet undrande, eftersom barnet kan alla verser.
Sedan är det väldigt lätt att förstå vissa barn, och att de spelar i en liga för sig. Som när en fyraåring med makalös artikulering och uttal säger till mig:
"Tänk om vi skulle ta och borra några hål i förskolan och fylla dem med nitroglycerin."
"Jaha, vad ska det vara bra för då?" frågar jag luttrad.
"Jo, men alltså, det är så här: pappa, jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med nitroglycerin."
"Jaha."
"Har du hört den?"
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt? Jo, den har jag hört, men jag visste inte att det är något med nitroglycerin i den."
"Nähä..." säger barnet undrande, eftersom barnet kan alla verser.
torsdag 19 december 2013
Not the same
Tidigare har jag rekommenderat restaurang Borsalino för alla jag känner och jag har dragit dit både släkt och vänner, men nu tror jag att de har bytt ägare (och namn? Till La Palma?). Efter julavslutningen idag skulle Tolvåringen och jag äta middag där, vilket visade sig bli en besvikelse.
Det här är min upplevelse av besöket:
Vi sätter oss vid ett bord och en äldre herre (ägaren?) frågar oss om vi ska äta pizza eller annan mat.
Jag svarar pizza, vilket han verkar lättad över.
En ung tjej (släkting till äldre herren?) kommer för att ta vår beställning, utan något block i handen. Jag frågar vilken dryck de har och hon måste gå och kolla för att kunna svara. Vi lämnar namnet på våra pizzor och hon upprepar den ena, men minns inte den andra. Jag ser henne lämna beställningen till pizzamakaren och hon måste leta efter min pizza i listan för att kunna peka och säga vad det var jag beställde.
Pizzan jag valde har ruccolasallad. När den kommer in är det väldigt mycket sallad på pizzan och jag börjar med att rensa bort överflödet. Vilket är något konstigt, det brukar jag göra, men just den här gången är jag glad för det, eftersom att ett av bladen döljer en liten snäcka, som visar sig vara en snigel. Jag går (äcklad) tillbaka med pizzan till köket och den äldre herren tror inte på mig när jag säger att det är en snigel, men han kommer sedan till bordet och säger att det var det, den måste ha kommit med salladen.
(Då kanske de borde skölja salladen bättre...?)
Jag säger att jag vill ha en ny pizza utan någon sallad på. Han säger något som jag inte förstår, men som låter som att pizzamakaren kan tvätta pizzan åt mig. Jag säger att jag vill ha en ny, utan sallad.
Efter en kort stund kommer unga tjejen ut med en pizza (medan äldre herren är ute och röker) som ser EXAKT ut som den tidigare.
- Jag ville ju ha en ny utan någon sallad, säger jag.
- Jaha, oj då, jag vet inte...
- Jag struntar i det, låt den bara vara.
- Jaha, men säg till annars så kan vi...eh...säga till kocken att skärpa sig.
Jag tittar på pizzan och känner på den. Det ser ut som SAMMA pizza som innan och den är inte särskilt varm. Allt tyder på att det ÄR samma pizza, men jag chansar och smakar på den. Den lilla tuggan växer i munnen och det känns bara som snigelslem och jag tappar helt aptiten.
Äldre herren kommer förbi och ser till andra gäster och ser min pizza. Med stinkande rökandedräkt säger han:
- Men, gav han dig broccoli på fast jag sa att du inte skulle ha det?
- Broccoli? Du menar ruccola, säger jag. Ja, tydligen, men du kan ta tillbaka den, jag vill inte ha den.
- Jaha, okej.
Han kommer direkt tillbaka, med en nygjord pizza utan sallad på.
- Ah! Han HADE gjort en ny till dig, det blev bara fel.
Så det VAR alltså den första pizzan med snigeln på som jag åt!
Jag tackar nej och säger att jag inte vill ha den här pizzan heller, mannen trugar och säger till sist att de bjuder på den. Jag smakar inte ens på den, eftersom jag vid det här laget är nästintill kräkfärdig. Tolvåringen har också tappat aptiten och lämnar halva sin pizza. Vi lämnar stället och jag går för att betala. Den äldre herren ursäktar sig överskylande med att kocken blev stressad så därför blev det fel och det första pizzan gick ut igen.
(När det är fyra andra gäster på stället? Jag kommenterar det inte ens.)
Han erbjuder sig att lägga pizzan i en låda, jag tackar nej och vi går.
Vi lär inte återkomma inom en snar framtid. Tyvärr, måste jag säga, det är tråkigt eftersom det var ett av de bättre ställen som serverade glutenfri pizza.
Det här är min upplevelse av besöket:
Vi sätter oss vid ett bord och en äldre herre (ägaren?) frågar oss om vi ska äta pizza eller annan mat.
Jag svarar pizza, vilket han verkar lättad över.
En ung tjej (släkting till äldre herren?) kommer för att ta vår beställning, utan något block i handen. Jag frågar vilken dryck de har och hon måste gå och kolla för att kunna svara. Vi lämnar namnet på våra pizzor och hon upprepar den ena, men minns inte den andra. Jag ser henne lämna beställningen till pizzamakaren och hon måste leta efter min pizza i listan för att kunna peka och säga vad det var jag beställde.
Pizzan jag valde har ruccolasallad. När den kommer in är det väldigt mycket sallad på pizzan och jag börjar med att rensa bort överflödet. Vilket är något konstigt, det brukar jag göra, men just den här gången är jag glad för det, eftersom att ett av bladen döljer en liten snäcka, som visar sig vara en snigel. Jag går (äcklad) tillbaka med pizzan till köket och den äldre herren tror inte på mig när jag säger att det är en snigel, men han kommer sedan till bordet och säger att det var det, den måste ha kommit med salladen.
(Då kanske de borde skölja salladen bättre...?)
Jag säger att jag vill ha en ny pizza utan någon sallad på. Han säger något som jag inte förstår, men som låter som att pizzamakaren kan tvätta pizzan åt mig. Jag säger att jag vill ha en ny, utan sallad.
Efter en kort stund kommer unga tjejen ut med en pizza (medan äldre herren är ute och röker) som ser EXAKT ut som den tidigare.
- Jag ville ju ha en ny utan någon sallad, säger jag.
- Jaha, oj då, jag vet inte...
- Jag struntar i det, låt den bara vara.
- Jaha, men säg till annars så kan vi...eh...säga till kocken att skärpa sig.
Jag tittar på pizzan och känner på den. Det ser ut som SAMMA pizza som innan och den är inte särskilt varm. Allt tyder på att det ÄR samma pizza, men jag chansar och smakar på den. Den lilla tuggan växer i munnen och det känns bara som snigelslem och jag tappar helt aptiten.
Äldre herren kommer förbi och ser till andra gäster och ser min pizza. Med stinkande rökandedräkt säger han:
- Men, gav han dig broccoli på fast jag sa att du inte skulle ha det?
- Broccoli? Du menar ruccola, säger jag. Ja, tydligen, men du kan ta tillbaka den, jag vill inte ha den.
- Jaha, okej.
Han kommer direkt tillbaka, med en nygjord pizza utan sallad på.
- Ah! Han HADE gjort en ny till dig, det blev bara fel.
Så det VAR alltså den första pizzan med snigeln på som jag åt!
Jag tackar nej och säger att jag inte vill ha den här pizzan heller, mannen trugar och säger till sist att de bjuder på den. Jag smakar inte ens på den, eftersom jag vid det här laget är nästintill kräkfärdig. Tolvåringen har också tappat aptiten och lämnar halva sin pizza. Vi lämnar stället och jag går för att betala. Den äldre herren ursäktar sig överskylande med att kocken blev stressad så därför blev det fel och det första pizzan gick ut igen.
(När det är fyra andra gäster på stället? Jag kommenterar det inte ens.)
Han erbjuder sig att lägga pizzan i en låda, jag tackar nej och vi går.
Vi lär inte återkomma inom en snar framtid. Tyvärr, måste jag säga, det är tråkigt eftersom det var ett av de bättre ställen som serverade glutenfri pizza.
tisdag 17 december 2013
If you scratch my back...
Enligt min chef får vi inte lägga samtalstider med föräldrarna kring barnen på förskolan utanför arbetstid. Men vilka föräldrar kan komma och ha samtal mellan klockan 9 - 15, då vi är full bemanning på förskolan? Inte alla.
Hur gör du när du ska gå till tandläkaren eller doktorn? Frågar en väninna. Du går ifrån på arbetstid. Är det inte lika viktigt att ha samtal kring ditt barn då? Joo, ÄNNU viktigare, tycker jag, men jag skulle ju önska att en lärare kan ha tid när jag har det.
När jag erbjuder föräldrarna på förskolan att ha samtal så brukar jag försöka anpassa mig efter deras arbetstider så mycket det går, för att de ska bli nöjda. Kanske ska jag och mina kollegor istället bara säga: här, det här är de tider som finns, take it or leave it. Tar du ingen av dem, så blir det inget samtal den här terminen. (För övrigt är vi också så måna om föräldrakontakten att vi har samtal en gång per termin, men egentligen skulle det väl räcka med en gång per år. En kollega berättar att på hennes dotters förskola erbjuds de INGA samtal, där måste föräldrarna själva be om ett samtal. Hur tänkte de där?)
På min tolvårings nya skola måste eleverna vara hemma några dagar per termin då lärarna ska ha utvecklingssamtal, vilket betyder att tiderna för samtal är under dagtid, då de flesta nog har sin arbetstid. Så inte nog med att jag ska ha koll på vad ungen gör ensam hemma när jag jobbar, jag ska också få avdrag på lönen för att gå iväg och ha samtal? Not so happy about that...
Nog för att jag vet hur hårt de flesta lärare jobbar och hur många timmar de lägger ned utanför lektionspassen (vilket är en av anledningarna till att jag valde förskola istället för skola), och jag förstår till fullo hur energikrävande det måste vara att ha alla dessa samtal, men ska vi alls få med föräldrarna på tåget så måste vi ju hjälpas åt...
Hur gör du när du ska gå till tandläkaren eller doktorn? Frågar en väninna. Du går ifrån på arbetstid. Är det inte lika viktigt att ha samtal kring ditt barn då? Joo, ÄNNU viktigare, tycker jag, men jag skulle ju önska att en lärare kan ha tid när jag har det.
När jag erbjuder föräldrarna på förskolan att ha samtal så brukar jag försöka anpassa mig efter deras arbetstider så mycket det går, för att de ska bli nöjda. Kanske ska jag och mina kollegor istället bara säga: här, det här är de tider som finns, take it or leave it. Tar du ingen av dem, så blir det inget samtal den här terminen. (För övrigt är vi också så måna om föräldrakontakten att vi har samtal en gång per termin, men egentligen skulle det väl räcka med en gång per år. En kollega berättar att på hennes dotters förskola erbjuds de INGA samtal, där måste föräldrarna själva be om ett samtal. Hur tänkte de där?)
På min tolvårings nya skola måste eleverna vara hemma några dagar per termin då lärarna ska ha utvecklingssamtal, vilket betyder att tiderna för samtal är under dagtid, då de flesta nog har sin arbetstid. Så inte nog med att jag ska ha koll på vad ungen gör ensam hemma när jag jobbar, jag ska också få avdrag på lönen för att gå iväg och ha samtal? Not so happy about that...
Nog för att jag vet hur hårt de flesta lärare jobbar och hur många timmar de lägger ned utanför lektionspassen (vilket är en av anledningarna till att jag valde förskola istället för skola), och jag förstår till fullo hur energikrävande det måste vara att ha alla dessa samtal, men ska vi alls få med föräldrarna på tåget så måste vi ju hjälpas åt...
torsdag 31 oktober 2013
Mumma
Har sett Thor the dark World med Tolvåringen. Höstlov med kvalitetstid för oss båda. Filmen var faktiskt bättre än första Thorfilmen. Stellan i sitt esse. Mycket action och många skratt. När den var slut sa Tolvåringen: "Lade du märke till att det var en scen där Thor var nästan naken, en scen som liksom egentligen inte hade behövt vara med i filmen?"
Jo, jag lade märke till det. För att inte tala om Chris Hemsworth röst, som ger mig darrningar långt ned i bröstet.
Trailer innan filmen var bl a nästa Hobbitfilm. Ser lovande ut.
Jo, jag lade märke till det. För att inte tala om Chris Hemsworth röst, som ger mig darrningar långt ned i bröstet.
Trailer innan filmen var bl a nästa Hobbitfilm. Ser lovande ut.
lördag 26 oktober 2013
Prestationsångest
Min pappa tycker att Tolvåringen nästa år borde testa att göra högskoleprovet och bli den yngsta någonsin som gjort det. Man måste inte få alla rätt, men hon lär ju få några i alla fall, säger han. Är du skvatt galen? tänker jag. Och mattedelen som håller tal som Tolvåringen ännu inte fått lära sig ett dyft om än? Stackarn, hon skulle ju må dåligt av det hela. Jag kan höra hennes anklagande röst för mig när hon var sju år och blivit en del av elevrådet: Mamma, de använde ord som du inte ens har LÄRT mig! Protokoll, vad är det?? Well...
Kanske projicerar jag mina egna tillkortakommanden. Själv har jag aldrig gjort provet, fast jag har gått på högskolan. Mycket just pga av mattedelen. Jag klarade i alla fall frågorna DN har:
Högskoleprovet hösten 2013: Orddelen
10 rätt av 10 möjliga.
Av de 16100 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 12251 (76%)
Kanske projicerar jag mina egna tillkortakommanden. Själv har jag aldrig gjort provet, fast jag har gått på högskolan. Mycket just pga av mattedelen. Jag klarade i alla fall frågorna DN har:
Högskoleprovet hösten 2013: Orddelen
10 rätt av 10 möjliga.
Av de 16100 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 12251 (76%)
fredag 25 oktober 2013
My hometown
Sitter och slötittar på TV en stund medan Tolvåringen försöker somna. Agents of SHIELD börjar och de är i Stockholm. Men... först går maskpersonerna ned från det ena hållet på Sergels tog och sedan från det andra hållet och till slut går de åt fel håll om de ska till t-banan. Väl i t-banan ser inte inredningen alls ut som de gör i verkligheten. Det ser mer ut att vara inspirerat av Londons vagnar. Ändå häftigt att se.
måndag 21 oktober 2013
Very strange
tycker Tolvåringen att Ylvis låt The Fox är, men jag tycker den är klockren.
Ser framför mig att alla ungar på förskolan hoppar runt till den, precis som Gangnam, inom kort.
Ser framför mig att alla ungar på förskolan hoppar runt till den, precis som Gangnam, inom kort.
Tio små...
Did she jinx it? Oh yes. Idag hade vi bara sex ungar på förskolan. Samt praoelever. Nästan lika många "vuxna" som småbarn. Det blev mycket pappersarbete gjort för min del...
onsdag 16 oktober 2013
What makes my day
Idag påpekade en av mina kollegor på förskolan att ingen av oss i personalen har varit sjuka sedan vi började jobba efter sommaren.
Aaahhh, don´t jinx it! Tänkte jag, men konstaterade också detta faktum. Dessutom har endast ett fåtal barn varit sjuka ett fåtal dagar och inte en längre period, som det brukar bli när de möter alla bakterier på förskolan. Kanske är det för att vi har så härliga dagar tillsammans och det känns i arbetslaget att vi har ett bra driv och en positiv syn på arbetet och att barngruppen är extra härlig just nu?
Idag har jag fått över tio spontana kramar av lika många barn. Jag tycker att det är det högsta betyget jag kan få när jag kliver in i ett rum (alternativt ut på gården) och ett- eller tvååringar ropar mitt namn, springer mot mig och kastar sig i min famn. Då får jag bekräftelse på att jag jobbar på rätt sätt. Tryggheten är nummer ett. Utan den kan inget lärande äga rum.
Idag under lunchen hade jag en konversation med två ettåringar som inte kan prata. Jag satte ord på vad jag gjorde, men använde mina händer för att visa vad jag menade. Stoppa i munnen, prova smaka, tittade du kan hålla så här och när det fungerade och barnen klarade av att göra saker på egen hand så skrattade vi tillsammans, segervissa. Det är ögonblick som värmer i hjärtat.
Aaahhh, don´t jinx it! Tänkte jag, men konstaterade också detta faktum. Dessutom har endast ett fåtal barn varit sjuka ett fåtal dagar och inte en längre period, som det brukar bli när de möter alla bakterier på förskolan. Kanske är det för att vi har så härliga dagar tillsammans och det känns i arbetslaget att vi har ett bra driv och en positiv syn på arbetet och att barngruppen är extra härlig just nu?
Idag har jag fått över tio spontana kramar av lika många barn. Jag tycker att det är det högsta betyget jag kan få när jag kliver in i ett rum (alternativt ut på gården) och ett- eller tvååringar ropar mitt namn, springer mot mig och kastar sig i min famn. Då får jag bekräftelse på att jag jobbar på rätt sätt. Tryggheten är nummer ett. Utan den kan inget lärande äga rum.
Idag under lunchen hade jag en konversation med två ettåringar som inte kan prata. Jag satte ord på vad jag gjorde, men använde mina händer för att visa vad jag menade. Stoppa i munnen, prova smaka, tittade du kan hålla så här och när det fungerade och barnen klarade av att göra saker på egen hand så skrattade vi tillsammans, segervissa. Det är ögonblick som värmer i hjärtat.
fredag 11 oktober 2013
You say tomatoes, I say...
Chefen skickar mig på yogakurs, för att sedan kunna ha yoga med barnen på förskolan. Det senaste året har det varit mycket diskussioner om den där yogan. Numera får vi inte använda de traditionella uttryck som finns inom yogan, utan vi har hittat på egna uttryck för barnen, p g a att det ansågs vara en del av en religion. Och, visst, till viss del kan man väl kalla det det. Så numera måste föräldrarna godkänna att de får vara med på yoga på förskolan. Där jag jobbar är det inget problem, alla föräldrar är välvilligt inställda. Och det är makalöst givande att ha yoga med deras tvååringar.
Hos andra är det inte lika open minded föräldrar. Yoga är faaarligt. Då uppstår en diskussion mellan oss kursdeltagare. Vi firar ju påsk, midsommar, advent och lucia och dansar ut julen. Borde inte föräldrarna godkänna det också då, som är fyllt med betydligt fler dolda religiösa inslag än yogan är...?
Hos andra är det inte lika open minded föräldrar. Yoga är faaarligt. Då uppstår en diskussion mellan oss kursdeltagare. Vi firar ju påsk, midsommar, advent och lucia och dansar ut julen. Borde inte föräldrarna godkänna det också då, som är fyllt med betydligt fler dolda religiösa inslag än yogan är...?
söndag 29 september 2013
Gamla och nya bekantskaper
Igår var jag på Cirkus tillsammans med min bror Pingu och hans exfru. Vi såg Spök. Pingu och jag såg originaluppsättningen när det begav sig på 80-talet också. Jag kan inte ha varit mer än 9 år då och jag minns bara några få scener. Jag satt nära scenen. Björn Skifs var så mjuk och söt, minns jag.
Måns Z lever inte riktigt upp till den bilden i den nya uppsättningen och hans sång har inte riktigt samma kraft heller. Stjärnan nu, som då, är betjänten Bernhard. Jag ger gårdagens teater ett betyg fyra av fem, men det beror mest på första akten. Andra akten var en aning tradig.
Sedan åt vi middag i Gamla stan. Vi åt på Il Buttero på Lilla Nygatan 11. Inredningen är nästan som en saloon, men det är italiensk mat som gäller. Och vilken mat! Den var i toppklass. Vildsvinsragun was to die for och likaså ribsen! Rekommenderas varmt och jag lär gå dit fler gånger.
Måns Z lever inte riktigt upp till den bilden i den nya uppsättningen och hans sång har inte riktigt samma kraft heller. Stjärnan nu, som då, är betjänten Bernhard. Jag ger gårdagens teater ett betyg fyra av fem, men det beror mest på första akten. Andra akten var en aning tradig.
Sedan åt vi middag i Gamla stan. Vi åt på Il Buttero på Lilla Nygatan 11. Inredningen är nästan som en saloon, men det är italiensk mat som gäller. Och vilken mat! Den var i toppklass. Vildsvinsragun was to die for och likaså ribsen! Rekommenderas varmt och jag lär gå dit fler gånger.
lördag 21 september 2013
Naturens magi
Idag har jag varit i Uppsala med Tolvåringen. Det var förlösande. Tänk vad en stund tillsammans i harmoni ombord på ett tåg kan göra för en relation.
Dagen började med ett lika energikonsumerande scenario som har utspelats varje dag hemma hos oss de senaste veckorna. Tjafs, bråk, ifrågasättande, uppror, besvikelse.
När vi klev av i Uppsala möttes vi av en grupp dansare utanför stationshuset. Det var en glädjande inledning på besöket. Solens värme bidrog till en skön dag. Vi strosade och betraktade vackra vyer. Jag släppte iväg Tolvåringen med kompis på bio och själv tog jag en fika och läste. En lugn stund utan krav. Ett gäng fjortiskillar fördrev tiden fram till deras biofilm började med att leka charader och gestalta karaktärer i filmer. Det var enormt givande att betrakta och äntligen fick jag ett uns livsgnista tillbaka.
När Tolvåringen och jag satt på tåget som rullade ut från Uppsala station strax efter klockan sju ikväll var himlen på ena sidan av tåget alldeles molnfri och gul från solen som var dold bakom jordens krökning. På andra sidan av tåget skymtade en rosa sfär ovanför grantopparna, som någonting magiskt i mörkret. Tolvåringen undrade först om det var Globen som var upplyst. Jag inväntade att hennes tankar skulle hinna ikapp och på någon sekund sa hon: Nej, det kan det ju inte vara, det måste vara månen. Och just då försvann skogen i horisonten under den stora, rosa, runda månen och den visade sig i hela sin prakt.
När vi sedan stod på centralen och inväntade tunnelbanan hem till förorten kramades vi spontant och hjärtligt för första gången på flera veckor.
Dagen började med ett lika energikonsumerande scenario som har utspelats varje dag hemma hos oss de senaste veckorna. Tjafs, bråk, ifrågasättande, uppror, besvikelse.
När vi klev av i Uppsala möttes vi av en grupp dansare utanför stationshuset. Det var en glädjande inledning på besöket. Solens värme bidrog till en skön dag. Vi strosade och betraktade vackra vyer. Jag släppte iväg Tolvåringen med kompis på bio och själv tog jag en fika och läste. En lugn stund utan krav. Ett gäng fjortiskillar fördrev tiden fram till deras biofilm började med att leka charader och gestalta karaktärer i filmer. Det var enormt givande att betrakta och äntligen fick jag ett uns livsgnista tillbaka.
När Tolvåringen och jag satt på tåget som rullade ut från Uppsala station strax efter klockan sju ikväll var himlen på ena sidan av tåget alldeles molnfri och gul från solen som var dold bakom jordens krökning. På andra sidan av tåget skymtade en rosa sfär ovanför grantopparna, som någonting magiskt i mörkret. Tolvåringen undrade först om det var Globen som var upplyst. Jag inväntade att hennes tankar skulle hinna ikapp och på någon sekund sa hon: Nej, det kan det ju inte vara, det måste vara månen. Och just då försvann skogen i horisonten under den stora, rosa, runda månen och den visade sig i hela sin prakt.
När vi sedan stod på centralen och inväntade tunnelbanan hem till förorten kramades vi spontant och hjärtligt för första gången på flera veckor.
torsdag 19 september 2013
Drakmamman
Jag minns när jag läste Pija Lindenbaums bok "När Åkes mamma glömde bort" för första gången. Jag kände igen mig i Åkes drakmamma. Det var så enkelt berättat och avdramatiserat på något sätt, och ändå så stört. Precis som det var när jag själv inte var mig själv några år innan boken kom. Jag tappade bort mig själv och visste inte hur världen omkring mig fungerade och hur jag skulle förhålla mig till den. Ändå hade jag ett barn, och hon höll mig markbunden. Det var stort att läsa den lilla boken.
söndag 15 september 2013
Att välja eller icke välja
Kyrkoval. Jag tänker att jag ska, att jag kan, jag borde, skulle väl eller....varför då? Så jag låter bli. Har aldrig gjort det tidigare. Har gått ur och gått med, det känns som att det kvittar vad det gäller just den religiösa biten, men jag gillar ju tillhörigheten, samlandet av folk och heligheten som kan uppstå i en gemenskap av glädje, så jag vill gärna närvara emellanåt, på mina egna premisser. Jag vill att kyrkan som samlingspunkt och lokal ska finnas, där finns ovärderlig plats för identitetssökande och en känsla av grupptillhörighet och jag tycker att personalen (i alla fall i mina närmaste kyrkor) är värda mer än guld.
Min pappas generation (dock ej min pappa) drar på sig finkläderna innan de lämnar vår gård för att gå och rösta. De ser ett värde. Och det gör jag ju också. Jag kan se ned på folk som inte röstar i politiska val.
Min pappas generation (dock ej min pappa) drar på sig finkläderna innan de lämnar vår gård för att gå och rösta. De ser ett värde. Och det gör jag ju också. Jag kan se ned på folk som inte röstar i politiska val.
onsdag 11 september 2013
She has done it again
Hur lyckas hon? Lady Gagas nya låt "Applause" är en lika stor hit som de tidigare. Amazing. Not to mention the video...
måndag 9 september 2013
Min besvärjelse
Har precis läst ut Maria Friedners "Besvärjelser och beskydd". Den har legat ett tag och jag började på den några gånger, men inledningen kändes en aning banal, så jag lade den åt sidan. Så för några dagar sedan ville jag ge den en chans till. Jag hade ändå blivit lockad av den och omslaget är så störtskönt att jag ville veta vad det var för historia. Jag kan säga att det var en skön historia! Jag rekommenderar den varmt.
Omslaget med bilderna var nästan som en julkalender, då jag undrade när de olika figurerna på framsidan skulle dyka upp i boken. För min egen del så var det stor igenkänningsfaktor (på delarna som hörde till verkligheten, inte magidelarna), vilket kanske inte är något positivt, men ändå drog in mig mer i historien.
Först tyckte jag att det var alldeles för mycket sexuella anspelningar, så när Tolvåringen bad att få läsa boken sade jag nej, men jag tror nog jag låter henne läsa den, för hon är i den fasen där en sån som Alexi kommer göra henne kollrig och glad.
Omslaget med bilderna var nästan som en julkalender, då jag undrade när de olika figurerna på framsidan skulle dyka upp i boken. För min egen del så var det stor igenkänningsfaktor (på delarna som hörde till verkligheten, inte magidelarna), vilket kanske inte är något positivt, men ändå drog in mig mer i historien.
Först tyckte jag att det var alldeles för mycket sexuella anspelningar, så när Tolvåringen bad att få läsa boken sade jag nej, men jag tror nog jag låter henne läsa den, för hon är i den fasen där en sån som Alexi kommer göra henne kollrig och glad.
fredag 6 september 2013
Inspiration
Ser på filmen Secretary från 2002. Tänker att E L James borde blivit inspirerad av filmen. Huvudkaraktären heter Mr Grey, och dessutom Edward i förnamn, så passande.
James Spader är för övrigt lika underhållande i rollen som Edward Grey som han var i Sex, lögner och videoband för (vad som känns som) hundra år sedan.
Ser att det visst blev Charlie Hunnam som fick rollen som E L James version av Mr Grey när 50 nyanser ska filmatiseras. Jag är skeptisk...
James Spader är för övrigt lika underhållande i rollen som Edward Grey som han var i Sex, lögner och videoband för (vad som känns som) hundra år sedan.
Ser att det visst blev Charlie Hunnam som fick rollen som E L James version av Mr Grey när 50 nyanser ska filmatiseras. Jag är skeptisk...
torsdag 5 september 2013
Kinda nice
19.30 på kvällen, solen på väg ned och det är +18 grader utanför fönstret. I like. Ge oss en ordentlig brittsommar nu.
söndag 1 september 2013
Hårda bud i Mellerud
En kvinna kliver på tbanan och sätter sig mitt emot mig. Hon pratar i mobiltelefon och förklarar för den i andra änden att hon nu har skrivit på ett avtal om jobb till juli nästa år. Jag förstår att den i andra änden frågar om det stämmer att hon ska jobba ett helt år på det jobbet och kvinnan framför mig bekräftar att den klass hon nu blivit anställd i som extrapersonal har det behovet, för det finns tolv (12!!) barn med särskilda behov i den klassen. När kvinnan ser att jag iakttar henne reser hon sig och ställer sig vid dörrarna och pratar mer dämpat, så att jag inte hör.
Det gör inget. Jag är ändå alltför förstummad för att lyssna mer. Hur ska man som lärare kunna lära ut något i en klass där det finns tolv elever med särskilda behov?!? Jag undrar verkligen hur många elever det finns totalt i den klassen.
Sedan börjar jag fundera över det här med diagnoser och särskilda behov igen, som så många gånger tidigare. Vart är vi på väg? Borde inte normalmallen skrivas om?
Det gör inget. Jag är ändå alltför förstummad för att lyssna mer. Hur ska man som lärare kunna lära ut något i en klass där det finns tolv elever med särskilda behov?!? Jag undrar verkligen hur många elever det finns totalt i den klassen.
Sedan börjar jag fundera över det här med diagnoser och särskilda behov igen, som så många gånger tidigare. Vart är vi på väg? Borde inte normalmallen skrivas om?
Ta seden dit du kommer
På den kommunala förskola där jag jobbar firar vi svenska traditioner som t ex lucia, advent, påsk och midsommar. Vi uppmärksammar de helgdagar som finns i den svenska kalendern och berättar om de dagarna. (Sedan firar vi även kanelbullensdag, men det är en annan femma.)
Vi firar också FN-dagen, då vi uppmärksammar de olika nationaliteter som finns bland barnen och de vuxna på förskolan. Föräldrar får ta med mat som är traditionell i sitt hemland och tillsammans med barnen ritar vi hemlandets flagga.
På ett möte uttrycker en genomsvensk förälder att vi borde uppmärksamma andra länders traditioner mer än vad vi gör. Vi har haft den diskussionen inom personalen tidigare och har testat olika sätt att få in andra länders traditioner i förskolans verksamhet, men kommer aldrig på något bra sätt, så det brukar rinna ut i sanden. Innan någon i personalen hinner kommentera den svenska förälderns påpekande häver två invandrade föräldrar hetsigt ur sig: "Varför då?? Det borde de inte alls göra. Det är ju VI som ska lära oss ERA traditioner, det är vi som har valt att bo här." Och jag blir så glad, för det är litet så jag brukar tänka: om jag var invandrare i....låt oss säga Kenya, skulle jag då förvänta mig att kenyanerna i min omgivning skulle anpassa sig till mig och anamma svenska traditioner? Nej, aldrig i livet, men jag skulle vilja veta vad och hur de själva firar saker. Sedan kunde jag ju välja hur jag vill fira.
Jag kan bli en aning trött på de förskolor som väljer att ha ett absolut neutralt förhållningssätt till detta. Om personalen inte ens får yppa för barnen att det finns något som heter jul, för då måste de också yppa att det finns något som heter hanukka eller dylikt, vilket land bor vi då i...?
Vi firar också FN-dagen, då vi uppmärksammar de olika nationaliteter som finns bland barnen och de vuxna på förskolan. Föräldrar får ta med mat som är traditionell i sitt hemland och tillsammans med barnen ritar vi hemlandets flagga.
På ett möte uttrycker en genomsvensk förälder att vi borde uppmärksamma andra länders traditioner mer än vad vi gör. Vi har haft den diskussionen inom personalen tidigare och har testat olika sätt att få in andra länders traditioner i förskolans verksamhet, men kommer aldrig på något bra sätt, så det brukar rinna ut i sanden. Innan någon i personalen hinner kommentera den svenska förälderns påpekande häver två invandrade föräldrar hetsigt ur sig: "Varför då?? Det borde de inte alls göra. Det är ju VI som ska lära oss ERA traditioner, det är vi som har valt att bo här." Och jag blir så glad, för det är litet så jag brukar tänka: om jag var invandrare i....låt oss säga Kenya, skulle jag då förvänta mig att kenyanerna i min omgivning skulle anpassa sig till mig och anamma svenska traditioner? Nej, aldrig i livet, men jag skulle vilja veta vad och hur de själva firar saker. Sedan kunde jag ju välja hur jag vill fira.
Jag kan bli en aning trött på de förskolor som väljer att ha ett absolut neutralt förhållningssätt till detta. Om personalen inte ens får yppa för barnen att det finns något som heter jul, för då måste de också yppa att det finns något som heter hanukka eller dylikt, vilket land bor vi då i...?
Gråt du barn, men glöm inte bort att skratta sedan
Ja, det är ganska troligt att ditt barn kommer att gråta när du lämnar det hos oss i personalen på förskolan. Konstigt vore det väl annars.
Tycker vi i personalen att det gör något att de gråter? Nej, det är ett uttryck av deras känslor, de visar att det inte är helt okej vad som sker; att deras trygghet förändras och de måste förlita sig på någon de inte känner så väl. Vi finns dock vid deras sida, vi håller dem i handen, vi håller dem i famnen (om de vill), vi hittar något som kan intressera dem och hålla dem sysselsatta och när känslan av saknad efter den som lämnat blir stor igen finns vi nära och visar att vi är trygga och kommer att hjälpa dem.
För vilket val har du när du lämnar? Du har väl inget val? Och barnet kan väl inte själv få välja mellan att bli invand på förskolan eller att vara hemma, för det är det väl du som bestämmer det? När vuxna står med barn vid klädhyllorna på förskolan och barnet gråter för att det testar den vuxnes gränser kan till och med jag känna av tveksamheten från den vuxne. Då brukar jag fråga: Anser du att det finns ett val och att barnet får bestämma om ni ska vara hemma idag eller inte? Det tycker inte jag är sunt. Du som vuxen borde gjort det valet redan, och eftersom du är här så antar jag att du har gjort valet att barnet ska vara här idag. Då gäller det att genomföra också. Inte tveka, för det känner barnet och det skapar bara otrygghet att inte veta vad som ska ske.
Ja, det händer att ditt barn gråter och det är något som du får leva med. Vi kommer alltid att finns till hands för att trösta ditt barn, men att lära sig leva med saknaden och förstå att den vuxne kommer tillbaka är en process alla barn i förskolan får gå igenom. Efter en liten stund får vi oftast ett litet leende också. Och längre fram ett gapskratt.
Jag vet själv hur det var och det skar i hjärtat att lämna mitt barn under invänjningen på förskolan. Sedan skar det i hjärtat längre fram när förskolepersonalen var favoriserad framför mig och det inte var populärt att lämna förskolan också.
Så är livet: ibland gråt, ibland skratt. Allt du kan göra är att visa att du är stabil och alltid finns där - och du kan hjälpa till och förbereda ditt barn för vad som ska ske.
Tycker vi i personalen att det gör något att de gråter? Nej, det är ett uttryck av deras känslor, de visar att det inte är helt okej vad som sker; att deras trygghet förändras och de måste förlita sig på någon de inte känner så väl. Vi finns dock vid deras sida, vi håller dem i handen, vi håller dem i famnen (om de vill), vi hittar något som kan intressera dem och hålla dem sysselsatta och när känslan av saknad efter den som lämnat blir stor igen finns vi nära och visar att vi är trygga och kommer att hjälpa dem.
För vilket val har du när du lämnar? Du har väl inget val? Och barnet kan väl inte själv få välja mellan att bli invand på förskolan eller att vara hemma, för det är det väl du som bestämmer det? När vuxna står med barn vid klädhyllorna på förskolan och barnet gråter för att det testar den vuxnes gränser kan till och med jag känna av tveksamheten från den vuxne. Då brukar jag fråga: Anser du att det finns ett val och att barnet får bestämma om ni ska vara hemma idag eller inte? Det tycker inte jag är sunt. Du som vuxen borde gjort det valet redan, och eftersom du är här så antar jag att du har gjort valet att barnet ska vara här idag. Då gäller det att genomföra också. Inte tveka, för det känner barnet och det skapar bara otrygghet att inte veta vad som ska ske.
Ja, det händer att ditt barn gråter och det är något som du får leva med. Vi kommer alltid att finns till hands för att trösta ditt barn, men att lära sig leva med saknaden och förstå att den vuxne kommer tillbaka är en process alla barn i förskolan får gå igenom. Efter en liten stund får vi oftast ett litet leende också. Och längre fram ett gapskratt.
Jag vet själv hur det var och det skar i hjärtat att lämna mitt barn under invänjningen på förskolan. Sedan skar det i hjärtat längre fram när förskolepersonalen var favoriserad framför mig och det inte var populärt att lämna förskolan också.
Så är livet: ibland gråt, ibland skratt. Allt du kan göra är att visa att du är stabil och alltid finns där - och du kan hjälpa till och förbereda ditt barn för vad som ska ske.
Nytt är inte alltid bättre
Vad hände med Lill-Skansen? Borta är den genuina känslan av att komma nära djuren och att det var så öppet och enkelt. Nu är det så stajlat och inglasat och propert att det liknar Junibacken, Kolmården eller ingetdera. Det ungarna vill göra är att åka ormrutschkanan utanför och springa runt ett varv mellan montrarna med djur, sedan gå vidare.
Och nappinlämningen har blivit en hel industri, som något skapat av Findus och Pettsons mucklor. Jag har alltid tyckt att det är en märklig sak; att lämna sin napp till katter. Turister måste verkligen undra vad det hela handlar om.
Kanske fungerar det bra för grupper och på en pedagogisk nivå. Jag hoppas det!
Och nappinlämningen har blivit en hel industri, som något skapat av Findus och Pettsons mucklor. Jag har alltid tyckt att det är en märklig sak; att lämna sin napp till katter. Turister måste verkligen undra vad det hela handlar om.
Kanske fungerar det bra för grupper och på en pedagogisk nivå. Jag hoppas det!
lördag 31 augusti 2013
Generation T, as in touch
Vad ska vi kalla den här generationen som nu växer upp; de som är yngre än tio år, men som kan mer om att använda iphones, ipads, spel och datorer än de vuxna i deras närhet?
När jag håller upp den gamla digitalkameran och visar ett barn på förskolan en bild som jag precis tagit så sträcker en tvååring fram fingret och försöker scrolla på rutan för att få se fler bilder, men, se, det går icke.
Så snart jag drar fram en telefon vill alla barn på förskolan vara där och fingra, att ge dem en nyckelknippa att hålla sig sysselsatta med går inte särskilt länge. De vet att en bärbar telefon av något slag (en mobil med touchskärm är att föredra) är en betydelsefull tingest.
Jag fascineras av deras kunskap och inlärningsförmåga, men förskräcks också då så mycket annat av värde går förlorat om vi låter elektroniken ta överhanden. Var finns lugnet i att sitta i en skogsglänta och lyssna på fåglarnas sång? Kan vi ha bägge delarna?
När jag håller upp den gamla digitalkameran och visar ett barn på förskolan en bild som jag precis tagit så sträcker en tvååring fram fingret och försöker scrolla på rutan för att få se fler bilder, men, se, det går icke.
Så snart jag drar fram en telefon vill alla barn på förskolan vara där och fingra, att ge dem en nyckelknippa att hålla sig sysselsatta med går inte särskilt länge. De vet att en bärbar telefon av något slag (en mobil med touchskärm är att föredra) är en betydelsefull tingest.
Jag fascineras av deras kunskap och inlärningsförmåga, men förskräcks också då så mycket annat av värde går förlorat om vi låter elektroniken ta överhanden. Var finns lugnet i att sitta i en skogsglänta och lyssna på fåglarnas sång? Kan vi ha bägge delarna?
Time flies, as per usual
Otroligt mycket som har hänt de senaste fem månaderna. Jag sade upp mig på jobbet, jag åkte till Italien, jag flyttade till en ny lägenhet, jag trivdes inte alls på nya jobbet och sade upp mig och gick tillbaka till det gamla jobbet, hade ledigt en månad utan lön (attans vad ledighet äter pengar!), Tolvåringen bytte skola och vi har nu båda börjat på skola och jobb - och vi trivs!
Lägenheten är dock för liten. Det visste jag väl redan innan att den skulle vara och det är en nödlösning i något år, så vi kämpar på, men vissa saker förstår jag mig inte på, som till exempel att det inte ens finns några vanliga telefonjack i lägenheten. Så...
...men då skulle två dosor till in med eluttag. Det var omöjligt. Jag fick borra upp en extra hylla mellan skåpet och hatthyllan för att få plats med allt.
I lägenheten finns heller ingen klädkammare (snyft!).
Varför då sätta in två hyllor längst ned i VARJE garderob så att inte en vanlig back ens få plats där inne...?
För att inte tala om diskhon...
Varför sätta in en ho med en pytteliten ho till vänster? Kan någon alls förklara det beslutet? Jag kan inte ens fatta hur det är meningen att det ska användas, det rymmer ju knappt någonting alls!
Sedan finns det annat märkligt, som gardinhållare bakom rör...
...och ovanligt tjocka eluttag, som gör att möblerna kommer en bra bit ut från väggen...
Idag ska jag möblera om igen, för att se om jag kan få till en bättre lösning.
Mitt allra bästa (och billigaste) köp under året?
Lägenheten är dock för liten. Det visste jag väl redan innan att den skulle vara och det är en nödlösning i något år, så vi kämpar på, men vissa saker förstår jag mig inte på, som till exempel att det inte ens finns några vanliga telefonjack i lägenheten. Så...
Hur ska alla sladdar och dosor få plats i det lilla skåpet i hallen? Eluttagen i skåpet räcker inte ens...
Först såg det ut så här:
I lägenheten finns heller ingen klädkammare (snyft!).
För att inte tala om diskhon...
Sedan finns det annat märkligt, som gardinhållare bakom rör...
Idag ska jag möblera om igen, för att se om jag kan få till en bättre lösning.
Mitt allra bästa (och billigaste) köp under året?
Skulle inte kunna leva utan den...
torsdag 15 augusti 2013
lördag 20 juli 2013
Och på tal om Lassie
Idag åkte vi Djurgårdsfärja samtidigt som Izabella Scorupco. Hon var trevlig, precis som jag trodde.
Det kunde ha blivit så bra...
Efter en givande dag på Grönan landar jag med Tolvåringen och min bror Pingu på Pizza hut på Medis för middag innan hemfärd. Måste vara tiotusen pers i rörelse i området. Fotbollsfans, turister, vanliga stockholmare, det är lördag kl 18. Redan när jag måste haffa en servitris för att få ett bord börjar jag ana oråd. När vi sätter oss reser sig personerna vid två bord intill och går ifrån sina menyer, de har alltså tröttnat på att vänta på att få beställa och lämnar stället med outrättat ärende. Vi väntar tio minuter på att få beställa och under tiden går gästerna vid ytterligare tre bord utan att ha fått beställa. Vi uppfattar att folket vid två bord intill oss också suttit väldigt länge, men väntar nu på sin mat. Jag ödslar ingen tid utan letar snabbt upp en servitris och kräver att få beställa, vilket vi får. Drickorna kommer på några minuter, och vi får tipset att ta för oss av salladsbuffén medan vi väntar, vilket gör att vi förstår att det är just väntan vi har framför oss. Vi väntar i ungefär en timme och sedan kommer maten samtidigt som förrätten och allt är hyfsat kallt. Vi orkar inte vänta mer, så vi äter ändå.
Vi får också reda på att det saknas två personal i köket, de brukar vara fyra, men var nu bara två. Dessutom var det bara tre personer ute på golvet, en man som var van och två hyfsat nya servitriser (som i ärlighetens namn mest virrade runt som yra höns). Hur kan man driva en affärsverksamhet på det sättet? Som chef måste man väl i det läget antingen kliva in själv och jobba alternativt ösa in mer personal någonstans ifrån. De måste ha förlorat enormt mycket intäkter idag.
För att inte tala om de ställen som insisterar på att öppna när det står att de ska öppna. Hur svenskt kan det bli? Från grannbordet får vi höra att en kille var med åtta kompisar och gick förbi något ställe kring Medis som skulle öppna först kl 15. Klockan var 14.50 och de ville ha öl. På de där tio minuterna hade stället tjänat massor på att öppna för killarna (och eventuella turister) och pumpat ut öl.
Vi får också reda på att det saknas två personal i köket, de brukar vara fyra, men var nu bara två. Dessutom var det bara tre personer ute på golvet, en man som var van och två hyfsat nya servitriser (som i ärlighetens namn mest virrade runt som yra höns). Hur kan man driva en affärsverksamhet på det sättet? Som chef måste man väl i det läget antingen kliva in själv och jobba alternativt ösa in mer personal någonstans ifrån. De måste ha förlorat enormt mycket intäkter idag.
För att inte tala om de ställen som insisterar på att öppna när det står att de ska öppna. Hur svenskt kan det bli? Från grannbordet får vi höra att en kille var med åtta kompisar och gick förbi något ställe kring Medis som skulle öppna först kl 15. Klockan var 14.50 och de ville ha öl. På de där tio minuterna hade stället tjänat massor på att öppna för killarna (och eventuella turister) och pumpat ut öl.
torsdag 18 juli 2013
När jag mötte Lassie
I måndags såg jag Hillevi Wahl med sina barn på Gröna Lund. Idag passerade jag Neneh Cherry på ett kafé på Hornsgatan. Stockholm är härlig.
måndag 8 juli 2013
Norrlands nationaldryck
Det är Trocadero, om någon undrar. Inte hembränt eller lingondricka alltså. Troca är smaken av min barndoms somrar hos farmor utanför Härnösand. Drycken återfinns inte alltid här i Stockholmstrakten, men jag har introducerat den för Tolvåringen. Det finns annan läskeblask som smakar snarlikt, men de kommer ändå inte riktigt i närheten av den speciella smaken.
söndag 30 juni 2013
TV-generationen
Tolvåringen kommer till mig med en bok i handen.
"Mamma, vad innebär det att leva ett depraverat liv?"
"Tja...det är inte ett så bra liv, man kanske dricker mycket och har sex med många olika eller..."
"Som Charlie i 2½ män alltså?"
"Ja, exakt. Det är ett bra exempel."
"Mamma, vad innebär det att leva ett depraverat liv?"
"Tja...det är inte ett så bra liv, man kanske dricker mycket och har sex med många olika eller..."
"Som Charlie i 2½ män alltså?"
"Ja, exakt. Det är ett bra exempel."
onsdag 29 maj 2013
Det är nära nu
Några dagar kvar till flytten, då vi lämnar den lägenhet som varit mitt och Tolvåringens hem i nästan exakt tio år. Tolvåringen minns inget annat och hon vill absolut inte flytta. Vi ska knöka ihop oss i en mindre lägenhet för att jag helt enkelt inte har råd med hyran för en stor lägenhet längre. Är det en rättighet att ha ett eget rum? Ja, kanske. Jag jobbar på att hitta något annat, lämpligt ställe. Tills dess är vi överens om att det vi kommer sakna mest med den nuvarande lägenheten är utsikten mot skogen, och höjden. Men vi kommer fortfarande att ha varandra.
måndag 27 maj 2013
Stockholm brinner
Vid två tillfällen har två olika bekanta till mig funnit sina bilar utbrända. Första gången var ett par år sedan, några gator från där jag bor. Det andra tillfället var förra veckan, några gator från där min mamma bor. Båda dessa bekanta blev oerhört nedslagna och ledsna av händelsen. Själv skulle jag inte veta var jag skulle ta vägen med min ilska om jag fann min bil utbränd.
Tolvåringens lärare var väldigt trött förra veckan. Läraren och några kollegor vaktade skolan under natten, och skrämde tydligen vandaler på flykten, även om de återkom natten efter och krossade rutor. Och vem betalar det...?
Tolvåringens lärare var väldigt trött förra veckan. Läraren och några kollegor vaktade skolan under natten, och skrämde tydligen vandaler på flykten, även om de återkom natten efter och krossade rutor. Och vem betalar det...?
tisdag 30 april 2013
Lovebombad
Hade så mycket blommor med mig hem idag efter sista dagen på jobbet att Tolvåringen fick komma och hjälpa mig bära hem. Lånekatten hemma fick förhållningsregler direkt när jag såg kattens lystna blickar. Appa, appa, inte röra mina tjusiga blommor. Varenda blomma har riktiga blommor också, inte bara gröna blad. Hur ska jag kunna hålla dem vid liiiv...?!?
Imorgon är det vila och packa som gäller. På torsdag börjar ett, till viss del, nytt liv på nya jobbet. Ska bli spännande.
Skickade också manus till förlag idag. Ska, om möjligt, bli ännu mer spännande att se resultatet av det. Tolvåringen läste igenom hela och yyylade efter fortsättningen. Hon slängde dock in en brasklapp om att hon inte vet om alla kommer läsa boken.
- Så det måste vara ett riktigt bra, otroligt lockande omslag, så att man verkligen fastnar för den om man ska fatta hur bra den är. Alltså, jag menar tonåringar läser ju typ inte så här tjocka böcker annars, om de inte fattar hur bra den är.
Senare började hon prata om att vi ju skulle ha pengar att göra saker med längre fram. Jag undrade hur hon menade och hon sa att jag väl skulle tjäna pengar på boken, när den börjar sälja... Ooohh, don´t jinx it, säger jag bara.
Imorgon är det vila och packa som gäller. På torsdag börjar ett, till viss del, nytt liv på nya jobbet. Ska bli spännande.
Skickade också manus till förlag idag. Ska, om möjligt, bli ännu mer spännande att se resultatet av det. Tolvåringen läste igenom hela och yyylade efter fortsättningen. Hon slängde dock in en brasklapp om att hon inte vet om alla kommer läsa boken.
- Så det måste vara ett riktigt bra, otroligt lockande omslag, så att man verkligen fastnar för den om man ska fatta hur bra den är. Alltså, jag menar tonåringar läser ju typ inte så här tjocka böcker annars, om de inte fattar hur bra den är.
Senare började hon prata om att vi ju skulle ha pengar att göra saker med längre fram. Jag undrade hur hon menade och hon sa att jag väl skulle tjäna pengar på boken, när den börjar sälja... Ooohh, don´t jinx it, säger jag bara.
torsdag 25 april 2013
Devil´s drink
Blev bjuden på shots med Fireball när jag nyligen var ute och dansade med väninnan M. (The strangest things happen when I´m with her.) Whiskey med kanelsmak. Brände nästan hål på kistan. Vill inte prova igen.
onsdag 24 april 2013
Äckligt, eller?
Ribs på Pizza Hut. En ny favorit. Vet inte om det känns helt okej. A bit too much, liksom.
söndag 21 april 2013
(No) One flew the cuckoo´s nest
Om jag inte hade skulder från mitt tidigare liv, vilket genererar en fet lånesumma att betala varje månad, så skulle inte en hyreshöjning på 50% vara så illa. Jo, det skulle vara illa, men det skulle gå. I dagsläget tror jag inte att det är hållbart. Är det då hållbart att klämma in mig själv, Tolvåringen och alla våra prylar i en tvåa istället för att få en lägre hyra? Jag tror det kan gå.
Tolvåringen var med och tittade på 2:an. Den var fin. Stora rum. Kan hon ha halva vardagsrummet? Eller ska jag ha det? Hon lever sitt liv i vardagsrummet ändå, det erkände hon. I huvudet har jag nästan redan flyttat in i 2:an, så jag tror att valet är gjort.
Jag pratar med min mamma, som ensam lever i en lika stor 2:a. Hon ojar sig och menar att det snart kommer bli som när hon var barn och hon, min mormor och min morbror bodde i en 1:a med matrum. Min mamma sov i en skåpsäng i matrummet och min mormor och morbror delade på det enda rummet. Vilka kommer ha råd att bo med de hyror som blir? Snart måste halva befolkningen söka bostadsbidrag och vem vinner på det? Ingen.
Med tanke på den rapportering socialtjänsten ger oss på jobbet på förskolan så tänker jag att det nog redan finns många barn som har det precis så trångbott som min mamma hade det för femtio år sedan.
Tolvåringen var med och tittade på 2:an. Den var fin. Stora rum. Kan hon ha halva vardagsrummet? Eller ska jag ha det? Hon lever sitt liv i vardagsrummet ändå, det erkände hon. I huvudet har jag nästan redan flyttat in i 2:an, så jag tror att valet är gjort.
Jag pratar med min mamma, som ensam lever i en lika stor 2:a. Hon ojar sig och menar att det snart kommer bli som när hon var barn och hon, min mormor och min morbror bodde i en 1:a med matrum. Min mamma sov i en skåpsäng i matrummet och min mormor och morbror delade på det enda rummet. Vilka kommer ha råd att bo med de hyror som blir? Snart måste halva befolkningen söka bostadsbidrag och vem vinner på det? Ingen.
Med tanke på den rapportering socialtjänsten ger oss på jobbet på förskolan så tänker jag att det nog redan finns många barn som har det precis så trångbott som min mamma hade det för femtio år sedan.
tisdag 16 april 2013
Holy crap
Tolvåringen kommer hem med glosorna för veckan. Det är oregelbundna verb. Typ endast åtta stycken, och dessutom är de endast angivna i presens och preteritum, inte supinum. Tolvåringen vet inte ens vad supinum är.
- Varför är inte tredje steget med? frågar jag.
- För att min lärare sa att det kommer vi lära oss i sexan.
Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något dumt om läraren. För mig är lärarens anledning bara en bortförklaring för att hon inte kan höja ribban och sikta högre, p g a att en övervägande del av Tolvåringens klasskamrater inte skulle hänga med då.
Fyra dagar innan påsklovet fick dessutom Tolvåringen geografiläxa till måndagen efter påsklovet. Det skulle bli ett muntligt läxförhör. Eftersom det bara skulle vara muntligt tyckte jag inte att Tolvåringen behövde plugga som en tok, men det tyckte hon. Hon pluggade flera dagar under påsklovet och söndagen innan första måndagen efter påsklovet satt Tolvåringen och pluggade stenhårt och kunde allt som fanns på de sidorna i boken som var i läxa. När måndagen kom visade det sig att det bara var Tolvåringen och två till i klassen som har läst på, så läraren struntade i att alls ha något förhör. Tolvåringen var milt upprörd, till skillnad från hennes mamma. Jag kokade.
Jag längtar SÅ efter augusti. Hoppas jag inte har alltför stor förhoppningar på den nya skolan.
- Varför är inte tredje steget med? frågar jag.
- För att min lärare sa att det kommer vi lära oss i sexan.
Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något dumt om läraren. För mig är lärarens anledning bara en bortförklaring för att hon inte kan höja ribban och sikta högre, p g a att en övervägande del av Tolvåringens klasskamrater inte skulle hänga med då.
Fyra dagar innan påsklovet fick dessutom Tolvåringen geografiläxa till måndagen efter påsklovet. Det skulle bli ett muntligt läxförhör. Eftersom det bara skulle vara muntligt tyckte jag inte att Tolvåringen behövde plugga som en tok, men det tyckte hon. Hon pluggade flera dagar under påsklovet och söndagen innan första måndagen efter påsklovet satt Tolvåringen och pluggade stenhårt och kunde allt som fanns på de sidorna i boken som var i läxa. När måndagen kom visade det sig att det bara var Tolvåringen och två till i klassen som har läst på, så läraren struntade i att alls ha något förhör. Tolvåringen var milt upprörd, till skillnad från hennes mamma. Jag kokade.
Jag längtar SÅ efter augusti. Hoppas jag inte har alltför stor förhoppningar på den nya skolan.
måndag 15 april 2013
Proud to be scandinavian
söndag 14 april 2013
My choice
Och du är säker på att det är vattenfast mascara du vill ha? frågar tjejen i kassan mig övertydligt, som om jag var korkad.
Ja, svarar jag och ler vänligt. Och tydligen flera med mig, tänker jag, eftersom det bara fanns en kvar.
Ja, svarar jag och ler vänligt. Och tydligen flera med mig, tänker jag, eftersom det bara fanns en kvar.
What´s wrong with this picture?
"Ofärgat glas" står det ovanför behållaren.
Varför är det så svårt att ta bort plast och metall?
Speja och spana
Om några dagar är det dags att rikta blicken mot himlen för att, förhoppningsvis, få en glimt av solstormarnas resultat: norrsken.
Våga lyssna och se
Oavsett om föräldrarna är en del av generation A, O, X, Y, Z eller (mest troligt) I, så kommer deras barn, de barnen som snart kommer att landa i knät på oss inom förskolan, att behöva vår uppmärksamhet. Deras föräldrar har oftast givit dem för litet uppmärksamhet, eller för mycket. Bättre då med för mycket, säger jag, för de barnen är trygga i sig själva och behöver inte leta trygghet i världen.
I parken ser jag föräldrar, som gungar sina barn, stå med blicken fäst vid sin manick i handen, oavsett om det är en iphone, ipod eller något annat. På bussen ser jag föräldrar som sitter intill sitt barn, men inte ger det ögonkontakt eller samtalar med det, utan har både hörsel och syn fäst vid sin manick. Samma mönster finns på tåg och caféer och i affärer, men det värsta exemplet jag hittills sett är i väntrummet till specialistvård för barn. Jag har hängt i flera sådana väntrum med mitt eget barn de senaste åren, och framför allt de senaste veckorna, och jag förfasas när jag hör barnens ömkliga ton då föräldrarna inte ägnar dem uppmärksamhet. Allt från spädbarn till tonåringar får stå ut med att deras föräldrar har blicken fäst vid en manick och hummar världsfrånvänt, utan att egentligen veta vad de svarar på.
Om du nu väntar på doktorn med ditt barn, om du är där för att vara ett stöd och uppmuntra barnet att våga, kan du då inte vara närvarande i ögonblicket?
Det finns en anledning till att vi på förskolan har mobilförbud. Vi vill att föräldrarna är närvarande i ögonblicket då de hämtar och lämnar sitt barn. Vi vill i och för sig att de alltid är närvarande i sina barns liv, men mest i de ögonblick då de ska lämna sina barn i någon annans, nämligen vår, omsorg.
Jag sörjer för de barn som inte har fysiskt närvarande föräldrar, men jag sörjer ännu mer för dem som inte har mentalt närvarande föräldrar. När ska dessa barn någonsin lära sig att de kan samtala med en annan person, i normalt tonläge, och räkna med att bli hörda?
I parken ser jag föräldrar, som gungar sina barn, stå med blicken fäst vid sin manick i handen, oavsett om det är en iphone, ipod eller något annat. På bussen ser jag föräldrar som sitter intill sitt barn, men inte ger det ögonkontakt eller samtalar med det, utan har både hörsel och syn fäst vid sin manick. Samma mönster finns på tåg och caféer och i affärer, men det värsta exemplet jag hittills sett är i väntrummet till specialistvård för barn. Jag har hängt i flera sådana väntrum med mitt eget barn de senaste åren, och framför allt de senaste veckorna, och jag förfasas när jag hör barnens ömkliga ton då föräldrarna inte ägnar dem uppmärksamhet. Allt från spädbarn till tonåringar får stå ut med att deras föräldrar har blicken fäst vid en manick och hummar världsfrånvänt, utan att egentligen veta vad de svarar på.
Om du nu väntar på doktorn med ditt barn, om du är där för att vara ett stöd och uppmuntra barnet att våga, kan du då inte vara närvarande i ögonblicket?
Det finns en anledning till att vi på förskolan har mobilförbud. Vi vill att föräldrarna är närvarande i ögonblicket då de hämtar och lämnar sitt barn. Vi vill i och för sig att de alltid är närvarande i sina barns liv, men mest i de ögonblick då de ska lämna sina barn i någon annans, nämligen vår, omsorg.
Jag sörjer för de barn som inte har fysiskt närvarande föräldrar, men jag sörjer ännu mer för dem som inte har mentalt närvarande föräldrar. När ska dessa barn någonsin lära sig att de kan samtala med en annan person, i normalt tonläge, och räkna med att bli hörda?
onsdag 3 april 2013
Medvetet ovetande?
Tolvåringen och hennes jämnåriga kompis Alina (från Eritrea) fnittrar och skurar köket rent från fläckar, fnittrar och diskar och sansar sig till slut och diskar och pratar. På något sätt börjar de prata om 11:e september, där de står vid diskbänken. Jag hör att min tolvåring lägger sig till med den förklarande, pedagogiska, allvetande rösten och de pratar om folk som dog och Alina frågar upprört:
- Vad då, elfte september alltså??
- Ja, precis.
- Vad då, hur kunde inte de som flög planet missa huset??
- Alltså, det var terrorister som tagit över planet, så de kunde inte styra.
- Så de flög rakt in i huset?
- Ja, precis.
- Så flera dog?
- Ja, typ jättemånga dog.
- Men terrorist...det finns något mer som är typ som terrorist...
- Eh, mördare...?
- Nej, alltså som typ rimmar på terrorist...
- Va?
- Alltså sån här raaa...
- Rasist?
- Ja, just det.
- Men då kanske man inte är en sån som dödar folk och så...
- Nähä...
- Vad då, elfte september alltså??
- Ja, precis.
- Vad då, hur kunde inte de som flög planet missa huset??
- Alltså, det var terrorister som tagit över planet, så de kunde inte styra.
- Så de flög rakt in i huset?
- Ja, precis.
- Så flera dog?
- Ja, typ jättemånga dog.
- Men terrorist...det finns något mer som är typ som terrorist...
- Eh, mördare...?
- Nej, alltså som typ rimmar på terrorist...
- Va?
- Alltså sån här raaa...
- Rasist?
- Ja, just det.
- Men då kanske man inte är en sån som dödar folk och så...
- Nähä...
Bombnedslag
Tolvåringen ville ha bakdag med en jämnårig kompis. De träffades vid tolv och gjorde en inköpslista och gick och handlade det som saknades. De hade storartade planer på två hela påsktårtor och kakor. Nu, fem timmar senare, är de nästan, snart, färdiga med den första tårtan. Köket vågar jag inte beträda. Alla ytor som kan belamras med något är belamrade med något. De har skött ugnen och allt blandande på egen hand, så jag klagar inte, men nu är det dags att diska och städa också. De har bestämt sig för att dela upp bakdagen. De andra bakverken får vänta till en annan dag.
Söndag hela veckan
Igår gjorde jag en road trip till Västervik med Tolvåringen. Vi hälsade på kära E och hennes barn i fina stugan. Tokfint väder. Med en torr vägbana var det en fröjd att köra. Långt att åka, men det gemytliga umgänget och goda maten uppvägde det. Väldigt trött när jag kom hem sent på kvällen.
Tur att vi är lediga hela veckan.
Not alone
För flera år sedan - i mitt förra liv när jag ännu inte ens fyllt trettio år - upptäckte min dåvarande pojkvän att jag hade ett litet M inskrivet i min almanacka ibland. Vad betydde det månde? Jo, det var min lilla påminnelse om att ungefär den dagen skulle lingonveckan eller "den lilla röda", alltså min mens, börja. (Att min kropp sedan var så oförutsägbar att det där lilla heads-up M:et hjälpte föga var en annan femma.) Den lilla incidenten använde den pojkvännen sedan som slagord när vi höll på att nå slutet i vårt förhållande. Han ansåg att jag var onormal för att jag skrev upp i min almancka när jag hade mens. Han hade minsann kollat med sin syster och så gjorde INTE hon. Normala tjejer gjorde inte så. Nähä, tänkte jag en aning sänkt, men har alltid fortsatt med mitt system. När mensen är regelbunden - vilket den nu oftast är - så är mitt eget lilla varningssystem mycket effektivt. Jag har planerat många aktiviteter utefter ankomsten.
Så läser jag Amandas inlägg och skrattar till. Jag tänker att hon skämtar om en mens-app. Tills jag läser kommentarerna och inser att det faktiskt finns appar som hjälper till att påminna. Inte för att jag är så intresserad av apparna, men det är oerhört tacksamt att läsa att det finns andra som vill bli påminda om när det är dags.
Så läser jag Amandas inlägg och skrattar till. Jag tänker att hon skämtar om en mens-app. Tills jag läser kommentarerna och inser att det faktiskt finns appar som hjälper till att påminna. Inte för att jag är så intresserad av apparna, men det är oerhört tacksamt att läsa att det finns andra som vill bli påminda om när det är dags.
måndag 1 april 2013
Ett annat liv
Jag är kattvakt till väninnan Ms katt. Jag hade nästan förträngt hur det är att rensa i lådan varje dag, byta vatten och ge mat. För att inte tala om allt hår och jamandet okristligt tidigt. Uppe i ottan varje dag denna långhelg. Det söta och mysiga varma i knät uppväger ju till viss del det andra...
Himmelrike
Idag gick jag hit och handlade (naturligt glutenfria) macroons till Tolvåringen. Tackar Simona för tipset. Svindyra var de små gudomliga bakverken...
...men sedan gick jag vidare till Sturekatten och där kostade de bara två kronor mindre.
Tolvåringen umgicks med halvsyskon på stan och jag fick en lugn stund med en kopp te.
Ännu gladare påsk
Jag är ledig en hel vecka. Halleluja. Så klart går dagarna snabbare än vanligt då, men trevligt är det.
För barn, men också för vuxna
Boktips för alla som umgås med barn. Jag har boken på engelska, men läser den på svenska för barnen på jobbet på förskolan. Det blir naturvetenskap, matematik, prat om mat och mycket annat.
söndag 31 mars 2013
Den ultimata fantasihistorien
Bröderna Lejonhjärta går på TV. Tolvåringen har aldrig sett filmen och aldrig läst boken, men har ett hum om historien. Så jag drar historien och vi diskuterar den. Tolvåringen bestämmer att hon måste läsa boken och blir impad av att filmen är gjord på 1970-talet. Vi pratar om hur passager till andra världar sker i de fantasyböcker som Tolvåringen läser idag. I Lejonhjärta - samt till viss del även andra Lindgrenböcker - sker väl den ultimata övergången; reinkarnation. Eller? Var den kära Astrid inspirerad av C S Lewis? Det är något jag undrat i många herrans år.
Varm applåd
Idag har jag sett Croodarna med Tolvåringen och hennes kusiner Kanel och Peppar och deras mamma exsvägerskan. Gav 3D något? Tja, det var tre scener när det kändes som saker kom flygande emot oss, that´s it. Skulle vilja se filmen utan 3D och jämföra. I vilket fall som helst ser jag gärna filmen igen, för attans var bra den var! Halvvägs in i filmen skrattade jag så jag grät. Ungarna slutade aldrig skratta. Det var nonstop action och dråpligheter hela tiden. Fantastiskt gjord och små detaljer som man måste hålla koll på.
fredag 29 mars 2013
Hutlöst
Jag väljer gärna bort 3D på bio. Det brukar kosta mer än det ger i effekter. När det är filmdags med barn brukar det dock ändå bli 3D. Senast jag var på bio såg jag en skylt om att man kunde spara sina glasögon och sedan tänkte jag inte mer på det. Nu ska jag boka en film och SF tar 15 kr per par glasögon! Ytterligare en anledning till att välja bort 3D alltså.
tisdag 26 mars 2013
Big brother watches you
Går på kurs om inköp i den kommunala förskolan. Vi blir uppmanade att inte handla från andra leverantörer än de som Stockholm stad har upphandlat avtal med, för då kan vi (staden) bli stämda på miljonbelopp. Fastän de leverantörer som vi MÅSTE handla från är dyrare än de vi VILL handla från. Hur mycket har dessa upphandlingar kostat och vem vinner på det i längden?
Chefen uppmanar oss att spara och berättar att vi inte har några pengar att röra oss med. Ändå har staden upprättat en tjänst genom Medhelp som konstant står och blöder pengar ur budgeten, bara för att vi MÅSTE anmäla till detta bolag när vi blir sjuka. Det ska registreras. Det registreras även på jobbet, samt på listor vi fyller i som lämnas till ekonomiansvarig och löneavdelningen. Hur mycket kostar detta och vem förlorar på det?
Chefen uppmanar oss att spara och berättar att vi inte har några pengar att röra oss med. Ändå har staden upprättat en tjänst genom Medhelp som konstant står och blöder pengar ur budgeten, bara för att vi MÅSTE anmäla till detta bolag när vi blir sjuka. Det ska registreras. Det registreras även på jobbet, samt på listor vi fyller i som lämnas till ekonomiansvarig och löneavdelningen. Hur mycket kostar detta och vem förlorar på det?
Så nöjd
När jag läser om de som fått narkolepsi av vaccin så kan jag inte låta bli att känna mig bedrövad för deras skull, men också nöjd över att jag inte lät min unge bli vaccinerad.
måndag 25 mars 2013
Soon my pet, soon
Jag längtar till tredje delen i Paul Hoffmans serie om Cale. Nu har de visst flyttat fram releasedatumet, så det får bli ett sensommarnöje.
Komedi eller tragedi?
När jag beskriver min dag för Tolvåringen kiknar hon av skratt. Själv vet jag inte om jag ska gråta eller skratta.
Jag var på jobbet klockan sex. Vek tvätt och startade maskiner. Kollade på tåg på youtube med en ettåring. Slog in paket till mellis, då det skulle vara kalas. Diskuterade schematider med kollega. Åt frukost med kollega och barn. Lekte med barn med specialbehov. Köksan kom och frågade om jag var på g. Jag bad henne logga in på datorn. Gick till kontoret och instruerade köksan hur hon skulle göra för att beställa mat i nya datasystemet. Medan hon kämpade på fortsatte jag vika tvätt. Just när jag gick in med tvätten till avdelningen hoppade barnen i soffan och en av dem föll och slog upp hela hakan och blodet sprutade. Jag ringde mamman, när köksan ropade och kollegan från andra avdelningen undrade om det var dags att börja med den gemensamma samlingen. Med mamman på väg letade jag bandage för att stoppa blodet. När jag lämnat över till mamman gick jag till köksan och vi avslutade beställningen. Då kommer köksan från en annan förskola för att jag ska hjälpa även henne. Vilket tog forever med hennes pekfingervals. När hon var nästan klar kommer mamman tillbaka med blodig pojke från vårdcentralen som sagt att "det är bara att tvätta med tvål och vatten". Samtidigt meddelar en kollega på andra avdelningen att hon är färdig med samtalet med talpedagogen, så jag kunde gå in och prata med henne om jag ville. Jag övertalar mamman att åka till akuten, jag tror hakan behöver sys och tänderna kollas. Sedan tar jag samtalet med talpedagogen och diskuterar vilka resurser som behövs. Därefter avslutar jag med köksorna, tömmer tvättmaskinen och går in och bäddar och dukar på avdelningen. När vi sitter och äter väljer ett barn att kasta ris över hela bordet och golvet, följt av vatten som barnet blandar med riset och springer sedan med händerna i luften in i andra rummet och tillbaka igen. Barnet grabbar tag i en burk full med mat och ska precis slänga den i golvet när jag rycker den hur händerna på ungen. Vi tvättar oss och lägger oss. Jag har tre skrikande, övertrötta och uppspelta, barn runt mig och jag gnuggar dem på ryggen till de somnar. Efter det skriver jag ut det nya schemat som jag diskuterade med kollegan. Sedan går jag hem för att invänta reparatör för mitt läckande handfat. Reparatören blir en timme försenad och väl på plats tar det fem minuter för honom att göra något jag kunnat göra själv om jag vetat tricket, och haft rätt nyckel. Man kan ju få högt blodtryck för mindre.
söndag 24 mars 2013
Förvirrande
Överallt är SL-remsorna slut. Nu är det reskassan som gäller. När jag fyller på kortet i en kiosk frågar expediten om jag ska ha resor inom en zon eller två, men när jag fyller på kortet i automaten laddar jag det bara med pengar rakt av. Vad blir då draget på mitt kort när jag lägger det mot läsaren? Känns som att jag kommer förlora pengar på det här...
lördag 23 mars 2013
En timme för jorden
Pratar med en kollega på jobbet om Earth hour. Jag tycker att det är ett ganska knäppt påhitt. Spara på resurser ska man göra året om, hela livet, inte en bara en speciell timme om året. Förra året tror jag att vi hoppade över earth hour hemma hos oss. Min kollega säger att de helt glömde bort det förra året.
- Men året innan det släckte vi allting. Vi satt och såg på TV.
Jag håller mig från att kommentera motsägelsen.
Nu föreslår jag för tolvåringen att vi ska göra som min kollega, så att jag kan ligga däckad framför TVn, dunderförkyld som jag är, men icke. Enligt Tolvåringen ska allt vara släckt, vi ska tända ljus och spela sällskapsspel, som när elen försvann sist. Okej da. Jag kan väl offra mig.
- Men året innan det släckte vi allting. Vi satt och såg på TV.
Jag håller mig från att kommentera motsägelsen.
Nu föreslår jag för tolvåringen att vi ska göra som min kollega, så att jag kan ligga däckad framför TVn, dunderförkyld som jag är, men icke. Enligt Tolvåringen ska allt vara släckt, vi ska tända ljus och spela sällskapsspel, som när elen försvann sist. Okej da. Jag kan väl offra mig.
torsdag 21 mars 2013
Tänk om...
jag hade ett jobb där jag fick rast i mer än en halvtimme
jag hade ett jobb där jag kunde TA rast den där halvtimmen
jag hade ett jobb där jag kunde äta lunch i lugn och ro och inte hafsa i mig en tugga mellan uppmaningar, småprat, upplock av muggar, bordstorkning, muntorkning, matupplägg (and the list goes on and on...)
jag hade ett jobb där jag slapp bli kladdig på kläderna (mina egna, privata kläder, mind you)
jag hade ett jobb där jag kunde sitta ned en timme och diskutera igenom saker med mina kollegor istället för att haspla ur mig kommentarer till dem medan vi klär på fem barn vardera
jag hade ett jobb där jag slapp tänka på ifall jag har tinnitus p g a att flera barn skriker mig i örat varje dag
jag hade ett jobb där jag kunde vara med BARNEN och inte ägna tiden åt att göra beställningar, hjälpa kollegor med datorproblem, skriva ut bilder, gå på möten (and the list goes on and on...)
jag börjar ledsna på mitt jobb?
jag hade ett jobb där jag kunde TA rast den där halvtimmen
jag hade ett jobb där jag kunde äta lunch i lugn och ro och inte hafsa i mig en tugga mellan uppmaningar, småprat, upplock av muggar, bordstorkning, muntorkning, matupplägg (and the list goes on and on...)
jag hade ett jobb där jag slapp bli kladdig på kläderna (mina egna, privata kläder, mind you)
jag hade ett jobb där jag kunde sitta ned en timme och diskutera igenom saker med mina kollegor istället för att haspla ur mig kommentarer till dem medan vi klär på fem barn vardera
jag hade ett jobb där jag slapp tänka på ifall jag har tinnitus p g a att flera barn skriker mig i örat varje dag
jag hade ett jobb där jag kunde vara med BARNEN och inte ägna tiden åt att göra beställningar, hjälpa kollegor med datorproblem, skriva ut bilder, gå på möten (and the list goes on and on...)
jag börjar ledsna på mitt jobb?
måndag 18 mars 2013
Vart är vi på väg?
När jag läser om dessa ungdomar som blivit dömda för våldtäkt och hur de fick leva så undrar jag hur många vuxna det finns i världen som helt har slutat bry sig om var som händer med den kommande generationen.
söndag 17 mars 2013
Vår sak
Jag brukar alltid lämna soffan eller spola framåt när reklamen kommer. Kan jag undvika den så gör jag det. Nu har jag dock hittat två som är riktigt bra, och som jag gärna ser igen. K-rautas reklam kan jag se flera gånger på en dag. Jag hittar nya detaljer nästan varje gång och skrattar gott. Jarmo får gärna mysa i en bastu med mig anyday. Och jag lär minnas K-rauta om jag behöver virke.
Sedan är det Comhems senaste reklam. Snacka om rip-off, men attans bra gjort. Eftersom Comhem har ett permanet dåligt rykte hos mig så kommer jag dock aldrig att tänka på dem när det gäller de produkter de säljer.
Sedan är det Comhems senaste reklam. Snacka om rip-off, men attans bra gjort. Eftersom Comhem har ett permanet dåligt rykte hos mig så kommer jag dock aldrig att tänka på dem när det gäller de produkter de säljer.
Smart drag
Ser på "Smartare än en femteklassare" i SVT med Elvaåringen (som nu blivit Tolvåringen, men ändå går i just femte klass). Några av frågorna klarar inte jag heller, men det är Tolvåringen som häpnar över frågorna och börjar prata anklagande om sin skola.
"Jag lär mig för tusan ingenting i den där skolan! Vi har aldrig pratat om regeringen, eller vilka de fyra stora djuren i Sverige är."
Nä, det är mycket jag tycker att hennes lärare inte tar upp i undervisningen, men inför Tolvåringen hävdar jag att det nog finns många femteklassare runt om i landet som ser programmet och tänker detsamma som Tolvåringen. För det finns ju inga strikta regler för vad elever i Sverige ska lära sig. Lärare kan välja bort vissa saker i undervisningen. Det finns riktlinjer, men inga krav. Då blir det olika. Jag hoppas att Tolvåringen ska kunna gå framåt mer och lära sig nya saker när hon ska byta skola till sommaren.
"Jag lär mig för tusan ingenting i den där skolan! Vi har aldrig pratat om regeringen, eller vilka de fyra stora djuren i Sverige är."
Nä, det är mycket jag tycker att hennes lärare inte tar upp i undervisningen, men inför Tolvåringen hävdar jag att det nog finns många femteklassare runt om i landet som ser programmet och tänker detsamma som Tolvåringen. För det finns ju inga strikta regler för vad elever i Sverige ska lära sig. Lärare kan välja bort vissa saker i undervisningen. Det finns riktlinjer, men inga krav. Då blir det olika. Jag hoppas att Tolvåringen ska kunna gå framåt mer och lära sig nya saker när hon ska byta skola till sommaren.
söndag 10 mars 2013
Vann rätt låt?
Nej. Både jag och Elvaåringen röstade på "Begging", för det var låten med mest drag i (och bäst moves). Sedan gick det inte att rösta på slutet, det tutade bara upptaget, vilket tydligen fler märkte av. Skulle svenska folket fått bestämma, utan internationella juryröster, hade ändå "Heartbreak hotel" vunnit. Hade det varit bättre än "You"? Ja, kanske. Låten som sitter i mitt huvud när jag spontannynnar är ändå "Tell the world I´m here".
tisdag 5 mars 2013
Barnvakt är bokad, men nej, jag får inte dansa
Elvaåringen frågar: När börjar du imorgon?
- Halv åtta. Jag går strax efter sju.
- Och kommer hem klockan tio på kvällen?!
- Jag slutar ju egentligen halv fem, men sedan är det föreläsning på kvällen.
- Om jag skulle säga till folk att du går vid sju på morgonen och kommer hem klockan tio på kvällen så skulle de fråga: vad jobbar din mamma med och jag skulel säga hon är förskollärare, de skulle tycka att jag är helt puckad!
- Varför då?
- Vilken förskollärare kommer hem klockan tio på kvällen?!
- Halv åtta. Jag går strax efter sju.
- Och kommer hem klockan tio på kvällen?!
- Jag slutar ju egentligen halv fem, men sedan är det föreläsning på kvällen.
- Om jag skulle säga till folk att du går vid sju på morgonen och kommer hem klockan tio på kvällen så skulle de fråga: vad jobbar din mamma med och jag skulel säga hon är förskollärare, de skulle tycka att jag är helt puckad!
- Varför då?
- Vilken förskollärare kommer hem klockan tio på kvällen?!
Not da shit
Kollegor, barn och föräldrar på förskolan, alla dukar de under för den här underliga höga febern och hostan. Hostan som leder till heshet och lunginflammation. Hur kan det vara så vanligt med lunginflammation? Både bland barn och vuxna. Det måste vara något nytt påhitt. Och så den här febern som folk dras med, ungarna har runt 40 grader! Hugaligen, jag vill inte ha det!
söndag 3 mars 2013
What´s the difference?
Den ena är den svenska versionen och den andra är originalet på engelska.
Det skiljer nästan etthundra sidor. Hur kommer det sig?
Härdad vid ung ålder
Ser Silver linings playbook (Du gör mig galen) på bio med Elvaåringen. Elvaåringen är lugnt yngst bland publiken. Jag ser ingen under femton år. En bit in i filmen undrar jag om det var en bra idé att Elvaåringen får se filmen. Sedan slår det mig att hon är så van vid sin egen familj och att se Big bang theory att hon är härdad vid att folk beter sig "onormalt".
Jag gillade Jennifer Lawrence i Winter´s bone. Jag gillar henne ännu mer i Silver lining. Däremot förstår jag inte hur det kommer sig att hon får en oscar. Är hon verkligen SÅ bra? Ja, kanske. Jag tänker på Helen Hunt, när hon fick en oscar för As good as it gets. Fast HH hade liksom en större roll i filmen.
Vi ser filmen på Rigoletto. Det var VÄLDIGT länge sedan jag var där. De har gjort om stället rejält. Varför så mörkt överallt? Varför har de valt svart och rött som inredningsfärger? Hela stället är som en bordell eller en nattklubb. Mycket underligt.
Jag gillade Jennifer Lawrence i Winter´s bone. Jag gillar henne ännu mer i Silver lining. Däremot förstår jag inte hur det kommer sig att hon får en oscar. Är hon verkligen SÅ bra? Ja, kanske. Jag tänker på Helen Hunt, när hon fick en oscar för As good as it gets. Fast HH hade liksom en större roll i filmen.
Vi ser filmen på Rigoletto. Det var VÄLDIGT länge sedan jag var där. De har gjort om stället rejält. Varför så mörkt överallt? Varför har de valt svart och rött som inredningsfärger? Hela stället är som en bordell eller en nattklubb. Mycket underligt.
torsdag 28 februari 2013
Sånt är livet...
...på en avdelning på förskolan.
Två kollegor har semester och två är sjuka. Då gäller det att bita ihop och ta tag i uppgifter man inte vanligtvis har. Jag fick ta vilan med elva stycken 3-4-åringar. I några sekunder började barnens beteenden eskalera och jag kände igen det från när jag var vikarie i skolan. Barn testar gränser. Så ofta och så mycket det går. Det ligger i många barns natur.
Jag känner dock dessa barn. Jag har känt dem sedan de var ett år. De vet att jag inte tar någon skit.
Jag hugger tag i de två som gärna startar tumult och de andra får jag att varva ned bara genom att snacka med dem. På några minuter är det lugnt och stilla, och tyst. Avslappningsmusiken på låg volym spelar i rummet och några av barnen börjar somna in.
Då väljer brandvarnaren att tala om att batteriet är slut. Med en hög, skärande signal som ljuder en gång i minuten ungefär. Jag låtsas som ingenting. Höjer ljudet på musiken en aning.
När tjutet ljuder för tionde gången är det två barn som kommenterar att det är svårt att sova med ljudet. Jag överväger snabbt i huvudet om jag ska berätta vad det är. Jag väljer att berätta. Tre barn blir eld och lågor och börjar prata om batterier, eld och brandmän, men när jag förklarar mer dämpar de sig och rummet fylls av lugnet igen.
Då slår det mig att jag glömde att kolla om alla kissade innan vilan. Jag är så van vid minstingarna som har blöja på sig. Jag hinner bara tänka att de väl säger till innan den förste säger till. Sedan den andre och den tredje. När det fjärde barnet har gått upp, öppnat dörren, stängt dörren, gått på toa, öppnat dörren, stängt dörren och lagt sig igen är det dags att kliva upp. Fem barn fortsatte sova.
Jag är rätt nöjd med det resultatet. Särskilt som en annan pedagog dagen efter inte fixade ens det.
Två kollegor har semester och två är sjuka. Då gäller det att bita ihop och ta tag i uppgifter man inte vanligtvis har. Jag fick ta vilan med elva stycken 3-4-åringar. I några sekunder började barnens beteenden eskalera och jag kände igen det från när jag var vikarie i skolan. Barn testar gränser. Så ofta och så mycket det går. Det ligger i många barns natur.
Jag känner dock dessa barn. Jag har känt dem sedan de var ett år. De vet att jag inte tar någon skit.
Jag hugger tag i de två som gärna startar tumult och de andra får jag att varva ned bara genom att snacka med dem. På några minuter är det lugnt och stilla, och tyst. Avslappningsmusiken på låg volym spelar i rummet och några av barnen börjar somna in.
Då väljer brandvarnaren att tala om att batteriet är slut. Med en hög, skärande signal som ljuder en gång i minuten ungefär. Jag låtsas som ingenting. Höjer ljudet på musiken en aning.
När tjutet ljuder för tionde gången är det två barn som kommenterar att det är svårt att sova med ljudet. Jag överväger snabbt i huvudet om jag ska berätta vad det är. Jag väljer att berätta. Tre barn blir eld och lågor och börjar prata om batterier, eld och brandmän, men när jag förklarar mer dämpar de sig och rummet fylls av lugnet igen.
Då slår det mig att jag glömde att kolla om alla kissade innan vilan. Jag är så van vid minstingarna som har blöja på sig. Jag hinner bara tänka att de väl säger till innan den förste säger till. Sedan den andre och den tredje. När det fjärde barnet har gått upp, öppnat dörren, stängt dörren, gått på toa, öppnat dörren, stängt dörren och lagt sig igen är det dags att kliva upp. Fem barn fortsatte sova.
Jag är rätt nöjd med det resultatet. Särskilt som en annan pedagog dagen efter inte fixade ens det.
Gnägg
Vid lunchen på jobbet på förskolan börjar vi sjunga "du ska inte stoppa köttbullar i näsan" och en sexåring vänder sig till mig och säger:
- Det är hästkött i köttbullar.
- Ja, det var det. Men det är inte det i alla köttbullar.
- Och i lasagne.
- Ja, det stämmer.
- De skulle kasta bort all mat.
- Ja, dumt va?
Jag tror inte att jag till fullo förstår kalabaliken kring det här med hästkött i maten. Så klart förstår jag att det är riktigt illa att innehållsdeklarationen på en produkt är felaktig. Men att kassera all mat med hästkött i? Jag åt hästkött som pålägg när jag var liten. Vad är problemet med hästkött? Det är väl inte sämre mat för att det är hästkött i?
- Det är hästkött i köttbullar.
- Ja, det var det. Men det är inte det i alla köttbullar.
- Och i lasagne.
- Ja, det stämmer.
- De skulle kasta bort all mat.
- Ja, dumt va?
Jag tror inte att jag till fullo förstår kalabaliken kring det här med hästkött i maten. Så klart förstår jag att det är riktigt illa att innehållsdeklarationen på en produkt är felaktig. Men att kassera all mat med hästkött i? Jag åt hästkött som pålägg när jag var liten. Vad är problemet med hästkött? Det är väl inte sämre mat för att det är hästkött i?
Blåst på konfekten
En man har satt upp en lapp om att han vill köpa LP-skivor i min mammas område. Min mamma ringer upp mannen och de kommer överens om att han ska komma till henne för att titta på hennes album. Min mamma ringer och berättar det hela för mig, Vi måste lägga på när hennes väninna ringer på dörren. Min mamma har planerat en fika med väninnan eftersom hon inte vill vara ensma när en främmande man ska komma på besök. Jag får litet lätt panik och undrar vad hon tänker släppa ifrån sig. Hon har plattor i "mint condition" från 60- och 70-talet. Jag googlar på ett par och säger att de nog är värda några hundralappar vardera i alla fall.
Vad hände då? En man från jamaica kom och tittade på hennes skivor. Han var intresserad av tio stycken och sa att han brukade betala 10-15 kronor på röda korset och loppisar. Han föreslår 150 kronor för skivorna. Sedan ser han skivan Quadrophenia med The Who. Den vill inte mamma gärna släppa ifrån sig. Så han går upp till 180 kr. Mjaa, säger mamma. 200 kr säger mannen. Min mamma går med på det. Jag tror nog att han gjorde en oerhört bra affär.
Vad hände då? En man från jamaica kom och tittade på hennes skivor. Han var intresserad av tio stycken och sa att han brukade betala 10-15 kronor på röda korset och loppisar. Han föreslår 150 kronor för skivorna. Sedan ser han skivan Quadrophenia med The Who. Den vill inte mamma gärna släppa ifrån sig. Så han går upp till 180 kr. Mjaa, säger mamma. 200 kr säger mannen. Min mamma går med på det. Jag tror nog att han gjorde en oerhört bra affär.
Tips till mammor med spädbarn
Vänj av barnet vid amning INNAN barnet ska börja på förskola. Vill du inte sluta amma vid ett års ålder så borde du nog inte sätta barnet i förskola vid ett års ålder. Det är inte schysst mot barnet.
söndag 24 februari 2013
Bådar gott
Köpte hem Anders Fagers bok Samlade svenska kulter. Kunde inte somna om i morse, så jag läste första novellen i boken. På någon minut var jag klarvaken. Den var kalasbra. Fullt ös medvetslös. I like.
tisdag 19 februari 2013
Dagens dilemma
Elvaåringen behöver nytt pass. Det går inte att komma undan att få Pappans underskrift. Elvaåringen tycker att jag borde ha ensam vårdnad. I couldn´t agree more, men riktigt så krasst uttrycker jag mig inte inför henne. För att inte ställa Pappan i dålig dager. Fast det kanske jag borde. Jag lyckas hitta en adress till Pappan på internet. Skickar passansökan. Inkluderar ett kuvert med returadress och porto för att göra det så enkelt som möjligt för honom. Det tar några veckor, men sedan dimper ansökan ned, påskriven. Rätt adress till honom alltså. Undrar om jag skulle våga mig på att skriva ett brev och fråga om han går med på ensam vårdnad också...
söndag 17 februari 2013
The cat´s out of the bag
I veckan sade jag upp mig från jobbet på förskolan. Jag har haft tanken på att göra det i några månader (eller längre än så, om jag ska vara ärlig mot mig själv). Sedan hittade jag ett jobb jag verkligen vill ha och som jag fick när jag sökt det.
Det blev nästan ramaskri på jobbet när jag berättade det för mina kollegor. De vill att jag ändrar mig. Jag ägnade en stund åt att tänka mig det, men när jag insåg att hela mitt humör förändrats till det bättre den senaste veckan insåg jag att valet var lätt.
Det blev nästan ramaskri på jobbet när jag berättade det för mina kollegor. De vill att jag ändrar mig. Jag ägnade en stund åt att tänka mig det, men när jag insåg att hela mitt humör förändrats till det bättre den senaste veckan insåg jag att valet var lätt.
Kvalitetstid
Elvaåringen bjöd mig på bio igår, som en Alla-hjärtans-dag-present. Jag valde Beautiful creatures. Den gillade vi båda två. Jag anar att boken säkert är ännu bättre.
Innan bion var Elvaåringen hos tandläkaren. Det tog inte ens två minuter för honom att konstatera att vi måste invänta ytterligare två mjölktänder som inte vill släppa taget, innan en tandställning kan konstrueras. Från tandläkaren syntes innegården.
Efter tandläkaren shoppade vi och åt på Pizza hut. Elvaåringen åt en glutenfri pizza, så klart. Intill oss satt en ung tjej som också åt det. Elvaåringen tog inte beef som topping, eftersom det kan innehålla vetemjöl. När hon ätit upp hela pizzan insåg jag att hon hade tagit en pizza som inte hade tomatsås, utan barbecuesås. Jag undrade om det var mjöl i såsen. Elvaåringen blev alldeles blek och stirrade på mig. Hon trodde inte det var mjöl i såsen eftersom det inte stod i menyn något om det, fast riktigt så funkar det ju inte. Visst, jag borde haft mer koll själv, och det var det hon hävdade att hon trodde jag hade. Jag frågade efter innehållet och det var inget mjöl i såsen, så allt var lugnt, men det gav nog oss bägge en tankeställare.
På Drottninggatan satt den här mannen staty. Han var riktigt bra.
Idag ska Elvaåringen åka in till stan med en jämnårig kompis. De ska titta på bio själva. Det känns nervöst. För mig, som inte ska med. Jag litar på Elvaåringen och vet att hon är vettig och kapabel. Det är inte det jag oroar mig för. Det är andra människor jag tänker på.
Innan bion var Elvaåringen hos tandläkaren. Det tog inte ens två minuter för honom att konstatera att vi måste invänta ytterligare två mjölktänder som inte vill släppa taget, innan en tandställning kan konstrueras. Från tandläkaren syntes innegården.
Efter tandläkaren shoppade vi och åt på Pizza hut. Elvaåringen åt en glutenfri pizza, så klart. Intill oss satt en ung tjej som också åt det. Elvaåringen tog inte beef som topping, eftersom det kan innehålla vetemjöl. När hon ätit upp hela pizzan insåg jag att hon hade tagit en pizza som inte hade tomatsås, utan barbecuesås. Jag undrade om det var mjöl i såsen. Elvaåringen blev alldeles blek och stirrade på mig. Hon trodde inte det var mjöl i såsen eftersom det inte stod i menyn något om det, fast riktigt så funkar det ju inte. Visst, jag borde haft mer koll själv, och det var det hon hävdade att hon trodde jag hade. Jag frågade efter innehållet och det var inget mjöl i såsen, så allt var lugnt, men det gav nog oss bägge en tankeställare.
På Drottninggatan satt den här mannen staty. Han var riktigt bra.
Idag ska Elvaåringen åka in till stan med en jämnårig kompis. De ska titta på bio själva. Det känns nervöst. För mig, som inte ska med. Jag litar på Elvaåringen och vet att hon är vettig och kapabel. Det är inte det jag oroar mig för. Det är andra människor jag tänker på.
lördag 16 februari 2013
Fel, fel, fel
Hur kan svenska folket rösta fram fyra (visserligen någorlunda folkkära, men ändå) stofiler med en blahalåt direkt till finalen istället för Janet som hade en riktigt bra låt? "In and out of love" var också väldigt bra, men jag känner igen den... Det är någon 80-tals låt som spökar...
söndag 10 februari 2013
Återkommande dilemma
Jag till min elvaåring:
- Du kan börja tänka på kollo till i sommar. Du kan ju fråga Ana (jämnårig kompis) om hon vill åka med dig.
Elvaåringen skrynklar ihop ansiktet.
- Nä, jag skulle inte tro det.
- Varför inte?
- Hon tycker sånt är fånigt.
- Varför då?
- Jag vet inte. Jag ska inte åka på kollo.
- Du sa ju förra året att du skulle göra det i år.
- Säger du och ser helt förskräckt ut för att du vill VERKLIGEN att jag ska åka iväg.
- Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du ska ha något att göra när jag är på jobbet.
- Jaha, ja, juuust det....
Hon minns säkert våra diskussioner från förra året, men inte vilka problem jag hade att få ihop dagarna. Så länge hon inte sitter inne och glor på TV hela dagarna så är jag glad. Fast det är klurigt att ha koll på var mitt eget barn är, när jag ska ha koll på andras barn på jobbet också...
- Du kan börja tänka på kollo till i sommar. Du kan ju fråga Ana (jämnårig kompis) om hon vill åka med dig.
Elvaåringen skrynklar ihop ansiktet.
- Nä, jag skulle inte tro det.
- Varför inte?
- Hon tycker sånt är fånigt.
- Varför då?
- Jag vet inte. Jag ska inte åka på kollo.
- Du sa ju förra året att du skulle göra det i år.
- Säger du och ser helt förskräckt ut för att du vill VERKLIGEN att jag ska åka iväg.
- Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du ska ha något att göra när jag är på jobbet.
- Jaha, ja, juuust det....
Hon minns säkert våra diskussioner från förra året, men inte vilka problem jag hade att få ihop dagarna. Så länge hon inte sitter inne och glor på TV hela dagarna så är jag glad. Fast det är klurigt att ha koll på var mitt eget barn är, när jag ska ha koll på andras barn på jobbet också...
Det sitter i väggarna
Jag hör ofta att det är svårt att sätta ord på vad personalen på förskolan gör. När jag fick en uppgift i en kurs att tala om vilka arbetsuppgifter jag faktiskt har så skrev jag en lång stund på en vääldigt lång lista. Sedan tittade jag på listan och insåg att det som stod på den inte var mina arbetsuppgifter. Vad står det då i mina anställningspapper? Att jag ska vara beredd på att göra alla vanligt förekommande uppgifter inom en förskola. Det betyder alltså vad som än må komma min väg.
Jag och min vfu-student sitter tillsammans på vilan med de små barnen. En ettåring intill studenten vill inte somna. Studenten har inga egna barn så det har aldrig varit aktuellt för studenten att natta några barn. Vilket i det här fallet inte har så mycket relevans. Varje barn är unikt. Jag kan ge tips som stryk med handen över ansiktet, lägg en hand på ryggen. När jag inser att barnets ben är utanför filten och barnet sparkar med benen ber jag studenten slå filten runt barnet. Barnet somnar sedan. Så nästa dag vet jag; den lilla knodden ska vara inslagen som en koldolme, då är det skönt och känns tryggt.
Hur får man ett barn att sova? Det går inte att läsa sig till. Endast genom att själv praktisera det kan man förstå vad som behövs.
Jag och min vfu-student sitter tillsammans på vilan med de små barnen. En ettåring intill studenten vill inte somna. Studenten har inga egna barn så det har aldrig varit aktuellt för studenten att natta några barn. Vilket i det här fallet inte har så mycket relevans. Varje barn är unikt. Jag kan ge tips som stryk med handen över ansiktet, lägg en hand på ryggen. När jag inser att barnets ben är utanför filten och barnet sparkar med benen ber jag studenten slå filten runt barnet. Barnet somnar sedan. Så nästa dag vet jag; den lilla knodden ska vara inslagen som en koldolme, då är det skönt och känns tryggt.
Hur får man ett barn att sova? Det går inte att läsa sig till. Endast genom att själv praktisera det kan man förstå vad som behövs.
fredag 8 februari 2013
#nätkärlek
Uppdrag granskning tar upp näthat. Hjärtat värker för alla de som fått ta emot alla mail och kommentarer. Samtidigt fnyser jag åt dessa patetiska människor som skriver dessa ord - som flera av dem verkar tycka inte betyder någonting. Jag undrar också vilka dessa människor är och vad det finns för sorts människor i vårt land. Jag twittrar inte och jag är inte på facebook. Detta är en av anledningarna. Ändå hade jag gärna visat mitt stöd för kärleken där. Jag lever med hoppet om att vi som står för kärlek är många fler än de som bara hatar, oavsett om det sker "in the heat of the moment".
onsdag 6 februari 2013
Stackars barn
En av anledningarna till att jag har begärt ett arbetsschema där jag så ofta som möjligt börjar klockan åtta är för att jag ska kunna gå samtidigt som Elvaåringen och hon ska slippa klara sig hemma ensam. Nu har jag insett att det finns en annan bra anledning till varför jag och Elvaåringen ska lämna vårt hem samtidigt på morgonen. Två gånger de senaste månaderna har jag av bara farten låst överlåset när jag lämnat henne hemma. Och hon kan inte få upp dörren då. Första gången var det katastrof och hon fick inte tag i mig - gråt och tandagnisslan - och jag hade ont i hjärtat efteråt. Andra gången haffade hon mig när jag var på väg att göra om misstaget. Hon påpekade, vilket jag också insåg, att båda gångerna var när jag skulle på möte med chefen och måste börja tidigare än mitt vanliga schema. Då är jag så upptagen i tankarna på vad jag behöver ta upp under mötet att kroppen får sköta sig själv och gör dumma, vanemässiga, saker.
måndag 4 februari 2013
Why start now?
Antagning till skolan som Elvaåringen vill börja på efter sommaren pågår för fullt. Jag blir ombedd att skriva på att hon vill ha platsen. Det är dock inte bara jag som ombeds skriva på, utan de kräver även den andre vårdnadshavarens underskrift. Något jag undvikit i många år, och lär fortsätta undvika in i det längsta, då Pappan inte kunde bry sig mindre om vad som händer i Elvaåringens liv. Vi har varken adress eller telefonnr till honom, så hur skulle jag kunna fråga ens?
Allt är bra utom det dåliga
Elvaåringen får hem konstiga läxor. Relativt lätta, men jag ser ett mönster både i svenska och matte. Läraren testar kunskaperna inför nationella proven som ska komma.
Ett av mattetalen lyder: Om Pelle köper tre apelsiner för 21 kronor, hur mycket kostar då nio apelsiner? Elvaåringen frågar mig om hon räknat rätt. Vilket hon har. Jag förklarar att jag tänkte: dela 21 på 3 = 7 kr x 9. Hon förklarar hur hon gjorde: 3 går i nio, så 3 x 3, alltså 21 x 3. Holy cow. Det lät komplicerat för mig.
Ett av mattetalen lyder: Om Pelle köper tre apelsiner för 21 kronor, hur mycket kostar då nio apelsiner? Elvaåringen frågar mig om hon räknat rätt. Vilket hon har. Jag förklarar att jag tänkte: dela 21 på 3 = 7 kr x 9. Hon förklarar hur hon gjorde: 3 går i nio, så 3 x 3, alltså 21 x 3. Holy cow. Det lät komplicerat för mig.
söndag 3 februari 2013
Girlfriends
På väg hem mellan förorterna sätter sig två unga tjejer bakom mig och Elvaåringen på bussen. Jag ser inte hur de ser ut, men jag gissar att de är ungefär sjutton år.
- Asså ärligt jag tror att jag tar livet av mig.
- Nä, det går inte för vi ska till Tomorrowland.
- Amen, ja, okej, då tar jag livet av mig i augusti då.
- Ja, jag fattar vad du menar. Om jag var du skulle jag typ bara skrika frisör, frisör, hjälp!
- Ja, men jag har inte råd att klippa mig igen.
- Nej, jag vet, men jag har ju det.
- Ja, om jag hade det skulle jag typ bara här fixa till, klipp page eller vad som helst, jag pungar ut tretusen eller vad det än kostar.
- Ja, och om jag hade blivit av med min telefon som du har så skulle jag typ ligga på gatan och skrika vid det här läget, men du är typ helt lugn...
- Nä, de e jag inte. Fatta! Alla nummer! Alla bilder från Gotland!
- Och från Swedish house maffia!
- Ja, precis, men alltså Gotland. Fatta, jag brukade typ ligga på kvällen och bara kolla på de där bilderna och garva.
- Ja, den där blden på mig var typ den snyggaste av mig någonsin. Tur att jag har den i min telefon också.
- Ja, verkligen.
- Jag fattar inte att du blev så full. Asså nu ere ju inte ditt fel, det var ju någon som tog den, men du brukar ju alltid ge den till mig.
- Ja, jag vet, du brukar ju typ bara skrika åt mig att du ska ta min telefon och mina nycklar. Du har så bra koll.
- Ja, och nu måste jag fejsa min morsa också och säga att jag tallat på hennes sprit... Asså egentligen borde jag ta numret till ditt SL-kort...fast nu ska du ju inte bli full nu, men asså så att jag har det om du tappar bort det...
- Vad då, vad ska du ha? Det här...?
- Ja, vad ere för siffror...346...okej.
- Det ska bli skönt att komma hem sen.
- Ja, jag vill bara ta min Ben and Jerrys och mysa i soffan. Fattar du, verkligen slappa och mysa i soffan och titta på TV, men jag vet hur det kommer bli. Morsan kommer vilja ha halva. Men det är fan min Ben and Jerrys.
- Du får typ gömma den längst bak i frysen och bara vad då? Vilken Ben and Jerrys? Nej, det finns ingen.
- Ja, men då måste jag typ smygäta den på toan, och jag vill bara sitta och myyysa i soffan...
- På toan?!
- Ja, jag vill bara myyysa med den i handen i soffan och se på TV.
Jag skrattar igen när vi kliver av. Elvaåringen skrattar också, vänder sig om och kläcker ur sig:
- De var blondiner båda två.
- Asså ärligt jag tror att jag tar livet av mig.
- Nä, det går inte för vi ska till Tomorrowland.
- Amen, ja, okej, då tar jag livet av mig i augusti då.
- Ja, jag fattar vad du menar. Om jag var du skulle jag typ bara skrika frisör, frisör, hjälp!
- Ja, men jag har inte råd att klippa mig igen.
- Nej, jag vet, men jag har ju det.
- Ja, om jag hade det skulle jag typ bara här fixa till, klipp page eller vad som helst, jag pungar ut tretusen eller vad det än kostar.
- Ja, och om jag hade blivit av med min telefon som du har så skulle jag typ ligga på gatan och skrika vid det här läget, men du är typ helt lugn...
- Nä, de e jag inte. Fatta! Alla nummer! Alla bilder från Gotland!
- Och från Swedish house maffia!
- Ja, precis, men alltså Gotland. Fatta, jag brukade typ ligga på kvällen och bara kolla på de där bilderna och garva.
- Ja, den där blden på mig var typ den snyggaste av mig någonsin. Tur att jag har den i min telefon också.
- Ja, verkligen.
- Jag fattar inte att du blev så full. Asså nu ere ju inte ditt fel, det var ju någon som tog den, men du brukar ju alltid ge den till mig.
- Ja, jag vet, du brukar ju typ bara skrika åt mig att du ska ta min telefon och mina nycklar. Du har så bra koll.
- Ja, och nu måste jag fejsa min morsa också och säga att jag tallat på hennes sprit... Asså egentligen borde jag ta numret till ditt SL-kort...fast nu ska du ju inte bli full nu, men asså så att jag har det om du tappar bort det...
- Vad då, vad ska du ha? Det här...?
- Ja, vad ere för siffror...346...okej.
- Det ska bli skönt att komma hem sen.
- Ja, jag vill bara ta min Ben and Jerrys och mysa i soffan. Fattar du, verkligen slappa och mysa i soffan och titta på TV, men jag vet hur det kommer bli. Morsan kommer vilja ha halva. Men det är fan min Ben and Jerrys.
- Du får typ gömma den längst bak i frysen och bara vad då? Vilken Ben and Jerrys? Nej, det finns ingen.
- Ja, men då måste jag typ smygäta den på toan, och jag vill bara sitta och myyysa i soffan...
- På toan?!
- Ja, jag vill bara myyysa med den i handen i soffan och se på TV.
Jag skrattar igen när vi kliver av. Elvaåringen skrattar också, vänder sig om och kläcker ur sig:
- De var blondiner båda två.
Annat trash
Jag sitter med Elvaåringen på en nästan fullsatt buss mellan förorterna. Vid en hållplats kliver en man och en kvinna på. Mannen sätter sig framför mig och kvinnan intill mig. När mannen slår sig ned säger han till kvinnan att hon väl kan sätta sig där, och pekar på sätet där hon sedan slår sig ned. Var då? frågar kvinnan innan hon ser sätet han menar. Bara genom dessa få ord har jag skpat mig en uppfattning om detta par. Deras utseende och deras röst säger mig att de är påverkade av något. Den öppna ölburken som kvinnan hållit dold under sin jacka och för till sin mun när hon satt sig borde säga mig vad de är påverkade av. Kvinnan räcker sedan burken till mannen. När mannen tagit en klunk säger han med den berusades röst:
- Är det ingen bank öppen idag?
- Nej, idag är det söndag, ingen bank är öppen idag.
- Är det verkligen INGEN bank öppen idag?
- Nej, det är söndag. Alla banker är stängda.
- Finns det ingen bank som är öppen någonstans?
- Jo, på Arlanda, men det är för långt för oss att åka.
- Äh, jag tror jag går och hänger mig...
- Ähmen, så illa är det väl inte? Du har ju så fint hem.
- Äsch.
- Jooo, jag har aldrig sett ett så fint hem asså, inte hos en person som dricker. Det var så himla fint.
- Ja, jag har lagt mycket pengar på det.
- Ja, det märks.
- Ja, fan, då skulle du komma hem till Kristian. Du skulle svimma.
- Ja... Du Peter, vad är det för dag idag?
- Jaa... Det är väl söndag? (Vänder sig mot damen intill sig, som nickar kort.) Det är söndag.
- Vet du, vi kan åka hem till Rolle, det kan vi göra.
- Ja, det kan vi göra.
- Du Peter, vad är det för dag imorgon?
- Ja... Det är väl söndag idag...? (Vänder sig igen mot damen intill som nickar kort.) Då ere måndag imorgon.
- Du kan gå till banken imorgon. Du behöver inga pengar idag.
- Amen vaffan. Ja, då får jag hämta pengar imorgon da.
- Men vi behöver ju inga pengar. Fan...hämta tusanlappar hela tiden...
- Joo... Vi ska väl hitta på något kul? Vi kan väl...åka skidor. Har du några skidor?
- Nä, någon stal dom...
Jag skrattar när vi kliver av. Fast egentligen borde jag väl gråta.
- Är det ingen bank öppen idag?
- Nej, idag är det söndag, ingen bank är öppen idag.
- Är det verkligen INGEN bank öppen idag?
- Nej, det är söndag. Alla banker är stängda.
- Finns det ingen bank som är öppen någonstans?
- Jo, på Arlanda, men det är för långt för oss att åka.
- Äh, jag tror jag går och hänger mig...
- Ähmen, så illa är det väl inte? Du har ju så fint hem.
- Äsch.
- Jooo, jag har aldrig sett ett så fint hem asså, inte hos en person som dricker. Det var så himla fint.
- Ja, jag har lagt mycket pengar på det.
- Ja, det märks.
- Ja, fan, då skulle du komma hem till Kristian. Du skulle svimma.
- Ja... Du Peter, vad är det för dag idag?
- Jaa... Det är väl söndag? (Vänder sig mot damen intill sig, som nickar kort.) Det är söndag.
- Vet du, vi kan åka hem till Rolle, det kan vi göra.
- Ja, det kan vi göra.
- Du Peter, vad är det för dag imorgon?
- Ja... Det är väl söndag idag...? (Vänder sig igen mot damen intill som nickar kort.) Då ere måndag imorgon.
- Du kan gå till banken imorgon. Du behöver inga pengar idag.
- Amen vaffan. Ja, då får jag hämta pengar imorgon da.
- Men vi behöver ju inga pengar. Fan...hämta tusanlappar hela tiden...
- Joo... Vi ska väl hitta på något kul? Vi kan väl...åka skidor. Har du några skidor?
- Nä, någon stal dom...
Jag skrattar när vi kliver av. Fast egentligen borde jag väl gråta.
Trash
Vad önskar sig min bror Pingus lilla dotter Kanel i födelsedagspresent? Trash pack. Vill jag köpa några? Nej. Vad önskade sig Kanel i julklapp? Trash pack. Köpte jag några? Nej. Jag har köpt pennor och bok och kläder, men så var jag i Farsta idag för att handla presenter från min pappa (Kanels farfar), eftersom han inte kan komma på kalaset. Min mamma följde med för att också handla presenter till Kanel. Innan vi möttes var vi överens om att INTE köpa några som helst trash. Så stod vi där framför hyllan med det futtiga utbud av trash pack som fanns kvar på BR. Sju barn och lika många vuxna var där och slet i de små soptunnorna som vi tittade på under de fem minuter vi tittade på dem. Min mamma konstaterade krasst att det verkade vara populära saker. Sabla TV-reklam, muttrade jag, men sedan bestämde jag mig för att ge ungen det hon önskar sig. Min mamma höll med. Så Kanel får nio trash från min mamma, fyra från mig och två från farfar. Hoppas det håller henne sysselsatt ett tag.
lördag 2 februari 2013
Vaggvisor och några guldkorn
Vi bänkar oss framför Melodifestivalens första del. Flera vaggvisor, men David Lindgrens Skyline är den låt som fastnar. Gillar. Eller kanske är det dansen jag gillar. Yohios frilla med rosa toppar är störtskön. Låten Gosa lär väl bli en sån där landsplåga.
Telepati
Otroligt nog finns det en platsannons på arbetsförmedlingen från just den förskola som jag velat jobba på sedan jag läste till lärare - och som jag tänkt på den senaste veckan. Scary. Utan att tänka mer på saken skickade jag en ansökan.
Högt blodtryck
Har varit hemma med sjukt barn i fyra dagar. Kollade mailen på jobbet i måndags innan jag gick hem vid lunch. Besvarade mail, skrev ut allt som behövdes och lämnade vidare info till kollegor. Kollade mailen igen i onsdags. Läste åtta mail och besvarade tre. Obetalt. (Pucko.) Gör misstaget att kolla jobbmailen hemifrån idag, tre dagar senare. Pulsen stiger oroväckande. Har 17 nya mail. Utskick att läsa från möten som varit och möten som ska komma. Info om möten, tider jag ska vara på plats kommande vecka. En tid om dagen. Möte med vfu-students lärare. Möte med chefen och ett gäng förskollärare om förskollärarens uppdrag. Möte med biträdande chefen om hur vi ska arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Möte med tre chefer om hur vi ska jobba med datorer och ipads i förskolan. Möte med stadsdelsförvaltningen om hur vi ska bemöta människor i behov av stöd. Orkar inte. Det var ju därför jag bytte jobb. Jag ville inte ränna på en massa möten och sitta i en kontorsstol. Vill bara vara med barnen och följa deras utveckling.
Loggar ut från jobbmail. Loggar in på Arbetsförmedlingen.
Loggar ut från jobbmail. Loggar in på Arbetsförmedlingen.
Slösa och spara
Min bror Pingu ringer och meddelar att hans dotter Kanel ska ha kalas nästa helg. Kanel fyller åtta. Precis som med min elvaåring kör de två kalas samma helg; ett med närmaste familjen och ett med kompisarna. Kanel ska ha ett discokalas med kompisarna. 22 kompisar, i en lokal. När Elvaåringen fyllde åtta var det svårt att välja vilka som skulle bjudas in. In i det längsta hade jag kalas hemma. Vi hade discokalas också. Jag tror det var när hon fyllde nio. Var det sexton barn jag klämde in i vardagsrummet? Det var trångt, men det gick, men då hade jag planerat minutiöst med lekar, mat och musik.
Det Pingu och jag diskuterar mest är presenterna. Fram till min elvaåring fyllde tio brukade jag samla presenter som en ekorre under året för att ha att ta av när alla kalasen sedan kom. Jag frågade aldrig vad födelsedagsbarnet önskade sig. Ingen frågade mig vad mitt barn önskade sig heller. Jag ansåg aldrig att kalasen handlade om presenterna, det handlade om att umgås, men jag vet att det fanns mammor som inte lät sina barn gå på kalas för de kunde inte köpa presenter. Där handlade det inte om att kunna spara pengar. Det fanns inga pengar att spara.
Efter att barnen fyllde tio verkar kalasiver ha dämpat sig. Det är färre kalas nu och de som sker är lugnare. Vilket väl är en naturlig gång. Nu fyller Elvaåringen snart tolv. Vojne vojne. Vad hitta på? Movie night?
Det Pingu och jag diskuterar mest är presenterna. Fram till min elvaåring fyllde tio brukade jag samla presenter som en ekorre under året för att ha att ta av när alla kalasen sedan kom. Jag frågade aldrig vad födelsedagsbarnet önskade sig. Ingen frågade mig vad mitt barn önskade sig heller. Jag ansåg aldrig att kalasen handlade om presenterna, det handlade om att umgås, men jag vet att det fanns mammor som inte lät sina barn gå på kalas för de kunde inte köpa presenter. Där handlade det inte om att kunna spara pengar. Det fanns inga pengar att spara.
Efter att barnen fyllde tio verkar kalasiver ha dämpat sig. Det är färre kalas nu och de som sker är lugnare. Vilket väl är en naturlig gång. Nu fyller Elvaåringen snart tolv. Vojne vojne. Vad hitta på? Movie night?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)